"Fågelkurs" - Fältkurs i biologi, ornitologisk inriktning

Jag ska passa på att göra reklam för denna kurs som startar på Jakobstads Arbis inkommande måndag. Än finns plats och det är bara att anmäla sig.

Anmälning sker lämpligen här. - Jakobstads Arbis.

Kursen kostar 45 (Arbis) + 30 (ÅA) €.

Ute i spårsnön

Tog mig i kragen och släpade ut mig själv på en sådan där typisk liten skogsrunda nordväst om stan.

Fram tills för ett par år sedan kunde man se en hel del spår av skogshöns på de ställen jag idag rörde mig. Järpe, orre och någon enstaka tjäder brukar lämna avtryck efter sig. Nu har det varit lössnö flera dagar i sträck och spåren i skogen har ackumulerats under många dygn. En räv hade hittat - eller försökte hitta - något intressant under nämnda snö. Efter grävandet hade den skrapat bark av en liten tall. Måhända sträckte den på sig och "vässte" klorna.

Spår från harar och smågnagare syntes också överallt. Men skogshönsen har inte varit ute på vandring i snön. Vart har de tagit vägen? Håkan Eklund hade en mycket intressant krönika i dagens Vasablad. Hoppas han väcker tankar hos folk.

När standardrundan i skogen var klar styrde jag mot Bådaviken. Efter ett långt uppehåll är det kul att åka dit ut trots att man vet att det högst troligen inte är några fåglar på plats. Ladan här ovan är det man får rakt framför sig när man girat in på Djupstensvägen.

Jag cyklade dock onödigt ovarsamt ut på Djupstensvägen. Borde ha förstått att ta det lite lugnt med tanke på vad som kan finnas ute på åkern. Nu överraskade jag både mig själv och rådjuren, som givetvis omedelbart tog till sjappen när de hade stirrat klart.

Spårsnön har som sagt varit prima ett antal dagar. Av det kan man konstatera att den här vintern är rik på smådjur. Hermelin (ovan), småvessla och diverse smågnagare av flera olika modeller letar sig fram under dygnets mörkare timmar. Det myckna antalet torde ju borga för ett gott uggleår också.

Skogsharen är förstås också på plats. Jag fick även ögonen på en sådan men hann inte rikta kameran.

Som sagt. Smågnagare... Måhända skogsmus?

Några mårdhundar är också vakna. De är ju normalt annars i ide under vintern.

Leksaksprovning

Medan jag var i Umeå passade jag på att införskaffa ett av de mer galna och extrema objektiven som någon av de stora etablerade kameratillverkarna saluför - nämligen Canon MP-E65 f2.8.

I Umeå finns nämligen Cyberphoto och jag tyckte att det skulle vara kul att åka till själva lagerbutiken - även om där inte finns mycket att se. Cyberphoto kan nämligen ståta med riktigt konkurrenskraftiga priser och bra service. (nej, jag får inte betalt eller rabatterade priser för att skriva det) 

Med galet menar jag att objektivet har ett användningsområde som är sanslöst smalt och att det tekniskt är långt från den absoluta merparten av "normala" kameraobjektiv. Dylika nisch-produkter är ju inte alls särskilt vanliga bland skraja mainstream-storbolag som t.ex. Canon.

På många sätt är MP-E65 tekniskt i någon mån ganska lika som ett system med bälg och objektiv. En skillnad är att MP-E65 även har ett antal linser närmare kamerahuset - något som alltså inte existerar inuti en bälg. Linserna i objektivets främre ända kan matas långt ut/framåt från kamerahuset. Närgränsen förkortas rejält och "uppförstoringen" ökar.

Objektivet sträcker sig mellan 1 och 5 ggr "uppförstoring". Arbetsavståndet vid 1x är 101 mm och vid 5x är det 41 mm. 

Internätet är fullt av information om detta eminenta stycke objektiv (bl.a. här) och jag börjar därför inte orda så värst mycket mer om det.

Man kommer långt med bälg och ett hyfsat objektiv i bälgens framända. En sådan utrustning kostar dessutom ungefär en femtedel av MP-E65. Men MP-E65 vinner på ett flertal praktiska punkter. 

1. MP-E65 är lättare, behändigare, smidigare och lite mer stryktåligt än bälg+objektiv-kombination.

2. Råkar man ha ett Canon-hus kommunicerar förstås objektivet med kameran. Det ger fördelar (kanske även med andra hus i kombination med rätt adaptrar). 

3. Med bälg+objektiv blir det generellt tokmörkt i sökaren. Man måste köra med Live View. MP-E65 håller helöppen bländare ända tills man trycker av och objektivet slår till vald bländarstorlek. Det är en absolut fördel ifall man vill ha små bländaröppningar (för ökat skärpedjup) och ändå klart och tydligt se motivet genom sökaren (eller Live View) innan exponering.

Men fokus är manuellt. Objektivet har inte ens en fokusring. Nej, vad den saken beträffar, är det precis samma som med bälgen. Fokus och skärpa finns på ett visst avstånd från objektivet och det är bara att försöka hitta och hålla fokus innan man trycker av.

Tog i all hast några enstaka första bilder med detta objektiv tidigare idag. Bilderna här i inlägget säger kanske inte så mycket - speciellt eftersom jag inte nu bemödat mig om att lägga ut info kring dem. De är bara resultaten av lite planlöst pekande med objektivet i fråga. Om jag får tid över så gör jag framöver antagligen ett litet test för att om det finns kvalitativa skillnader mellan min gamla makro-utrustning och MP-E65. Då handlar det om fotografering i den lilla "makrostudion". För utomhusbruk och levande motiv är det nog blott och bart MP-65 som gäller från och med nu.

Älvdeltat på andra sidan.

Som synes håller utgångspunkten just nu inte det tempo som som tidigare brukar uppnås. Inläggsfrekvensen är förhållandevis svag.

Orsaken står att finna i göromål som tenderat begränsa vistelse, registrering och produktion av nytt material i enlighet med bloggens tematik. Det blev t.ex. heller ingen gårdsplansbongning för mig i år. Den helgen försvann i andra typer av sysslor.

Under första halvan av denna vecka har jag varit över till Umeå. Första bilden är tagen vid hamnen i Holmsund och det är Fjärdgrund som syns i bildens högra halva. En skönjbar prick till vänster är den lilla fyren Storbränningen som är belägen lite längre ut.

Andra bilden visar ett av flera fågeltorn ute vid älvdeltat och bilden här ovan är vyn från tornet ut mot nordväst där Degernässlätten dominerar.

Det här fågeltornet är beläget direkt intill E12 som är den nya och snabbare(?) vägsträckningen mellan Holmsund och Umeå. Kör man från Holmsund har man tornet på vänstra (och västra) sidan ca 5 km efter bron över älven. Bilden ovan är vyn ut mot sydost. 

Älvdeltat är en viktig fågelrastplats för många olika arter. För att se dem är man antagligen tvungen att leta sig dit under andra tider på året. Nu var det nämligen seriöst öde - av någon anledning.

Norrut skymtar delar av Umeå. Här är det bl.a. E4-bron vid Gimonäs/Strömpilen som syns.

Nysnön avslöjade omfattande aktivitet av ekorrar i tornets omedelbara närhet.

Tornet står på en liten kulle och det är tre våningar högt. Utsikten är prima. Särskilt många personer har inte plats i den översta delen och jag antar att det tidvis kan vara rätt trångt.

Edit:

Jag brottas för närvarande med ett litet men irriterande www-bekymmer. Bland annat tar det sig uttryck i att jag inte kan använda ett flertal olika inbäddade funktioner på olika sidor. T.ex. får jag inte upp en textruta för att kunna skriva egna kommentarer här på bloggen och därav kan jag heller inte replikera på andras kommentarer. Men jag kan ju alltid uppdatera själva inlägget. Så det svar jag skulle ha skrivit nedan kommer här i stället.

Exakt! Älvdeltat är stort och området är vackert. Jag har iofs inte alls rört mig mer ingående i området och det återstår att göra en vacker dag. Precis som Kurt skriver i kommentarerna är det här bara ett torn bland flera andra. Flera och flera... Åtminstone tre st i alla fall. Ett av dem finns på östra sidan i Villanäs - en bit från Blå vägen (gamla vägen in till Umeå). Ett annat finns på Östra sidan av Stora Tuvan - den ö Kurt nämner. Jag har lite på känn att dessa två eventuellt är bättre ur bongarsynpunkt - men jag vet inte säkert. För min del blev det aktuellt att endast besöka det som finns intill E12. Lågskor och snö var bidragande faktorer.

Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors

När jag besöker Helsingfors går jag nästan oftast bara på muséer. Förutom ett och annat besök vid lämplig bokhandel eller skivbutik, är just aktiviteten shopping inte på listan - inte ens på en lågprioriterad placering. 

Det finns dock ett museum jag faktiskt aldrig sett insidan av. Nämligen Naturhistoriska centralmuseet. 

Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att jag hyser ett visst intresse för sådant som har med natur att göra. Jag bör väl tillägga att jag i mån av möjlighet faktiskt brukar leta mig in till naturhistoriska museer i de städer jag besöker.

Helsingfors naturhistoriska museum passeras nästan vid varje besök i huvudstaden. När jag nu i fredags var i stan och hade ett försvarligt antal timmar att avverka, tog jag mig i kragen och styrde stegen in genom dörren. Här är alltså några skraltiga mobilkamera-bilder från besöket.

Naturhistoriska muséer är förstås synonymt med mausoléer. Preparerade organismer i rad efter rad. Stora delar av samlingarna är från tidigare århundraden och många konserverade krakar ser rent anskrämliga ut. I många fall har de form-mässigt knappt någonting gemensamt med det levande djuret.

Naturhistoriska i Helsingfors är dock ett lysande undantag. Merparten av däggdjuren och fåglarna är onekligen stilfullt och realistiskt återskapade. Men så har de också satsat en hel del på att förnya sig själv och utställningarna. I den processen har de i sina begränsade utrymmen lyckats mycket väl med att skapa informativa och förhållandevis "livfulla" scenarier. 

Eirik Granqvist förnyade på sin tid utställningarna och bidrog till många riktigt tjusiga grejer. En del av det han gjorde försvann vid renoveringen för tio år sedan men några av de kvarvarande djuren är säkert resultat av hans arbete. De senare konservatorerna och utställningsbyggarna har onekligen gjort ett gott arbete.

Man går som sagt ändå omkring bland tusentals döda djur - eller egentligen skinnen av alla dessa döingar. Museets utställningar påminner mig om äldre naturböcker - de där naturböckerna som har ett uppslag med Afrikas natur, ett uppslag med Sydamerika, ett uppslag med Australien och så vidare. På varje uppslag finns de där typiska lokala djuren av diverse modell. 

Museet blandar riktigt eleganta och välgjorda dioraman med mer traditionella hyllmontrar och uppradade organismer. De nyare liken härstammar lyckligtvis från djur som dött på annat sätt än genom kulor från insamlarnas gevär. T.ex. djurparksdjur som kastat veven får numera "finna" sig i att "stå monter".

Om naturhistoriska museer tidigare strävat efter att skapa samlingar för utställning, så har de idag andra uppdrag. Samtida naturforskning och det ständigt pågående arbetet med naturens bevarande har inte sällan museer som utgångspunkt och säte. Institutionerna bakom verksamheten samlar numera i första hand på andra saker än döda djur.

Men visst finns det ändå en slags märklig romantisk charm med något så makabert som konserverade djur. På samma sätt som bilderna i nämnda naturböcker fungerar de som förmedlare - länkar - till främmande världar. De har givetvis även en viss pedagogisk uppgift. Djuret i dess rätta storlek och med - förhoppningsvis - någorlunda korrekta proportioner finns ju framför en på någon meters avstånd.

Mammutarna är för närvarande museets flaggskepp och affisch-djur. De är givetvis inte konserverade utan helt konstgjorda. Pälsen härstammar från myskoxar.

Museet har fem st huvudutställningar. Benen berättar, Finlands natur, Världens natur, Förändring i luften och livets historia.

Jag var i museet på en fredag och det var glädjande att se besökarna. Jag trodde att jag eventuellt skulle tänkas bli relativt ensam bland montrarna, men det visade sig att rummen snabbt fylldes av flera skolklasser och dagisgrupper. Det betyder att dessa barn har goda chanser att snappa upp lite kunskap och förhoppningsvis bygga på sitt naturintresse. Jag har nu efteråt förstått att naturhistoriska centralmuseet är ett av Finlands mest besökta.

Så man får hoppas att något så mossigt som uppstoppade djur i ett museum, kan ge ett litet bidrag till förståelsen över den levande naturen runtomkring oss.

Jag rekommenderar verkligen ett besök. Museet är centralt i Helsingfors. Samlingarna är inte större än att man med maklig fart går igenom allt på ett par - tre timmar. Riktigt stora museer blir ju lätt överväldigande och tröttande ifall man tänkt ta allt på en dag.

Midvinterstandard

Fullskalig vinter innebär fullskalig vintermatning, som innebär mesar, som på vår gård innebär talg och blå. Här är således fem obligatoriska bilder av dessa stamkunder. Blåmesarna undvek för det mesta kameran. Talgmesarna uppvisade större nyfikenhet. 

Ett genomtypiskt midvinterinlägg.

Gulsparvar

En grupp på ca 25-30 gulsparvar har hållit sig vid fågelmatningen i ett par veckor. Det är inte varje år de dyker upp.

Det betyder också att vi därmed matar med havre. Det är ju nämligen i princip bara gulsparvar som föredrar den födan. Övriga fåglar har andra önskemål. Deras näbbar är dåligt (eller inte alls) anpassade till frön i stil med havre och därmed är det för krångligt och energislösande för dem att ge sig i kast med havrefröna. Vackra julkort med domherrar i havrekärvar är alltså rena surrealismen.

Långt borta (ca 45m från fotografen) i cembratallen sitter de ibland när det blivit för stökigt vid matningen. Stöket orsakas t.ex. av kajor.

När det bara blir "allmän oro" så drar de snarast iväg till närmaste täta kvistansamling i något av de många träd eller buskage som finns i direkt anslutning till matningen. Bilden ovan är därmed ett resultat av en synnerligen sällsynt situation, i och med att det inte är ett virrvarr av kvistar vägen mellan kamera och sparv (som i första bilden).

"Oro" och rusning in bland täta kvistar kan t.ex. stavas s-p-a-r-v-h-ö-k. Det är säkerligen många tiotals "vargen kommer" varje dag. Men den som slutligen inte längre orkar bry sig får till slut lätt att ångra sig.

Cembratallen brukar också vara platsen för matsmältning.

Större snöplogspett

Vad händer här då?

Det är gott om större hackspett ute i skogarna för tillfället. En del av dem hittar förstås till gårdsmatningen där det främst är rent grisfett som lockar.

Idag blev det tokhysterisk självhyvling i rasande fart längs flera meter av gårdsekens snötäckta grenar. Som en terrier på nytvättad ryamatta.

Plötsligt hade han sällskap. Hon kollade in honom ett par långa sekunder innan hon drog vidare på födosök.