Traditions-Dalopius

Den lilla knäpparen Dalopius marginatus brukar ha sin absoluta högtid i slutet av maj. Åtminstone är det då jag tycker de varit som absolut vanligast. I år verkar de vara något sena, men det är väl i och för sig inte så märkvärdigt med tanke på våren som var så kall.

Det må vara en liten, oansenlig och alldeles trivial knäppare. Av någon anledning har jag årligen ändå dokumenterat dem. Snart blir det säkert så att jag känner ett slags traditionsrelaterat tvång att fotografera dem då när de dräller överallt i början av sommaren.

Pilfink

Gårdens pilfinkar är för närvarande i full färd med att mata avkommorna. Det tjittras på pilfink-språk i varannan holk och föräldrarna rusar som besatta mellan butikshyllorna.

Rosenfink

Rosenfinken - Carpodacus erythrinus - är en fågel som i mitt tycke tenderar vara lite opålitlig. Inte så att den snor dina bankkoder eller förfalskar din identitet och lyckas shoppa skivor av Britney Spears eller Justin Bieber genom din inloggning på Amazon. Nej, jag tänker mera på att rosenfinken liksom inte ställer upp och visar sig alla år.

Det går två, tre, kanske fyra eller fem år mellan observationerna. Plötsligt sitter han ju bara där och ser ut som om det är mitt fel att jag inte sett honom. Med sin "vad-glor-du-på?-min"  låtsas han vara helt oförstående och hoppas att uppsynen inte ska avslöja hans oberäkneliga fallenhet.

Oberoende vad han ämnar, så blir han förstås förlåten direkt. Vem kan motstå dessa färger way beyond rodnad? Han får mumsa maskrosfrön utan att jag ens tänker tanken att ställa honom mot väggen. 

Man blir helt enkelt bara lika glad varje gång han (och hans maka - som just nu har annat att göra) visar sig - vare sig det är med tillförlitlig frekvens eller ej. Kanske är den glädjen lite extra stor eftersom han håller sig osynlig vissa år?

Pilklot

Båten står på land ännu. På den har några pilklotspindlar (Theridion pictum) slagit sig ner med sina trasselnät. Den här 3 mm långa honan har fångat en rejäl munsbit i form av en liten knäpparbagge vid namn Dalopius marginatus.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 9

Svarthakedoppingen var kvar vid Svedjehamn när vi återvände med båten.

Vandringsleden är här och var inte överdrivet lättvandrad. Ställvis var det blött och på andra ställen ska man ta sig förbi steniga passager där balansen sätts på en smula prov. Men så ska det ju självfallet också vara på en vandringsled i naturen. 

Vill man gå leden bör man nog reservera tid - gärna en hel dag. Det är en vandringsled man i mitt tycke borde ta i ganska sakta mak. Då hinner man insupa omgivningen, miljöerna och detaljerna på ett helt annat sätt än om man bara fokuserar på att raskt motionera sig genom  sträckan. 

Vi befann oss på leden i ca 6 timmar och då tog vi alltså bara den 9,3 km långa biten över Rönnskäret och Slåttskäret fram till Stora Segelören. Vi gick sakta och hade ett antal pauser. Utöver vandringstiden tillkommer totalt nästan två timmar båtfärd.

Båtresan/resorna är förstås en väsentlig del av helheten. De adderar tjusiga vyer och ger ett visst perspektiv över platsen. Som heldagsutfärd och miniäventyr har den här vandringsleden god potential att bjuda på en riktigt fin upplevelse. Åtminstone hade jag en alldeles briljant dag (i gott sällskap) där ute bland stenarna och spenaten. Tror jag skulle upptäcka många nya saker om jag går leden ännu en gång. 

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 8

När den 9,3 km långa sträckan över Rönnskäret/Slåttskäret är avklarad, åker man båt över till Björkö-sidan och har då ca 4 km kvar att gå. Sällskapet jag gick med hade dock tagit vandringen i sakta mak och den använda tiden började ge sig tillkänna. Med på resan var två småttingar. Den ena skulle bäras hela vägen och den andra både gick och blev buren. Vi insåg att det skulle bli sega avslutande kilometrar och beslöt ta båten hela vägen till Svedjehamn i stället. Efterklokheten kan inte annat än understöda det tagna beslutet.

Här följer således bara några bilder tagna under båtresan från Stora Segelsören till Svedjehamn.

Havstrut.

Snö på... Knölsvan (förstå det enormt roliga skämtet genom att läsa första delen av denna inläggsserie).

Silvertärna

Sångsvan

Knölsvan

Skrattmås

Samma skrattmås.

Nästa inlägg blir det sista i denna serie av bilder från vandringsleden i fråga.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 7

Förra inlägget innehöll ett av de många tusen anonyma doldiskvalster som dräller omkring i naturen. Här är ett mer berömt kvalster.

Nu vet jag förstås inte om det här är Ixodes ricinus (vanlig fästing) eller I. persulcatus (taigafästing). De båda är väl omöjliga att skilja åt i fält. Den här lilla krabaten hittades i pälsen på hunden som var en del av det sällskap jag gick vandringsleden med.

Men den här fästingen är inte särkilt brydd i vare sig jyckens eller någon människas blod. Att den hittades på hunden hade att göra med att den säkerligen hoppades hitta en maka. Det här är nämligen en hane och de letar honor framom blod. Hanarna känns igen på att de har större scutum som täcker i stort sett hela ovansidan av kroppen. Han hittade ingen hona och han fick finna sig i att bli förpassad bort från hundpälsen.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 6

Kroppslängden på detta långbenta kvalster är ca 2 mm. Det är med andra ord en ganska rejäl bjässe för att vara representant för nämnda grupp. 

Sedan gammalt är kvalstren (Acari) placerade som underklass i klassen spindeldjur (Arachnida). De är den absolut största och mest variabla underklassen av spindeldjuren. Någonstans över 55 000 kvalster är kända men det verkliga antalet lär förstås vara mycket större än så. Pyttekryp som dessa kan leva oupptäckta för vetenskapen i en ofantlig mängd hörn av klotet. Huruvida Acari är underklass eller något annat tycks också vara ett litet frågetecken. 

Kvalster-ordningen Trombidiformes har troligen de flesta av oss stött på i form av de vackert och intensivt röda sammetskvalstren (Trombidium spp.) som ju är vanliga på marken. Även om de är små och även om man inte har för vana att rota i förnan, så syns de klart och tydligt genom sin starka färg.

Men Trombidiformes är i sig en sanslöst stor ordning. Den innehåller innehåller två underordningar, totalt över 150 familjer, drygt 2 200 släkten och närmare 26 000 kända arter (världen över). En intressant aspekt när det gäller beskrivningar av många Trombidiider är de fysiologiska skillnaderna mellan larver och fullbildade exemplar. Många är kända enbart som det ena eller det andra, vilket innebär att det inte sällan är svårt att veta om man har att göra med en eller flera arter så länge det är okänt vilken larv som kan matchas med en fullbildad individ. Har man då två arter eller en?

Det är inom Trombidiformes som bildens kvalster hittas. Familjen är Erythraeidae och släktet är Erythraeus. Larverna lever som "blodsugande" parasiter på olika insekter (ev. bladlöss och skinnbaggar). Sedan beror valet av offer sannolikt på vilken Erythraeus-art det är fråga om. Jämför med t.ex. Leptus-arterna som ofta syns på lockespindlar och harkrankar.

Fullbildade Erythraeus-kvalster är - för kvalsterförhållanden - snabba rovdjur vilka även mumsar småkrypsägg och [småkryps]kadaver. Detta exemplar hittades vid Bullriksörens rastplats (Vandringsleden Panike - Björkö). Något ovanligt fynd är det i och för sig inte, men kvalster hör till de mer bortglömda krypen i naturen och det är alltid lite extra spännande när man kommer ihåg att komma ihåg dem... och kolla närmare på dem.

Jo men nä men.. en form av kvalster är förstås inte bortglömda. Fästingar tenderar ju generera rubriker allt som oftast.

Towards resolving the double classification in Erythraeus (Actinotrichida: Erythraeidae): matching larvae with adults using 28S sequence data and experimental rearing

Jeanette Stålstedt, Andreas Wohltman, Johannes Bergsten, Joanna Makol

Org Divers Evol (2016) 16:761-790 DOI 10.1007/s13127-016-0283-5

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 5

I vindskyddet på rastplatsen vid Bullriksören hade sträckkäkspindlarna sina nät. Fångade in ett par för fotografering och kunde konstatera arten Tetragnatha dearmata (fläcksträckspindel). Visserligen kände jag mig inte kassaskåpssäker i min förmodan medan jag var där ute i grönskan, men efter hemkomsten och snabb koll på de eventuella alternativen kunde jag radera alla tvivel.

Honan (första bilden) är ca 8-9 mm (kroppslängd) och hanen nedan är väl kring sju på samma måttenhet.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 4

Stort tumult på vandringsleden. 

Tre hushästmyror - Camponotus herculeanus - hade råkat i slagsmål vid rastplatsen intill stenkumlet på Rönnskäret/Slåttskäret. 

Det var ett fasligt rullande hit och dit. Med dova dunsar tumlade de över på rygg. Marken vibrerade och trädens grenverk skakade så att kvistar bröts och barren regnade. Myrornas ben och käkar spretade och vevades runt i alla riktningar. Vi tvingades gå i en vid cirkel runt den våldsamma holmgången.

Vad den ursinniga kampen handlade om förblev obesvarat. 

Hade de tröttnat på varandra medan de gick vandringsleden?

Hade någon glömt matsäcken i båten?

Var de helt enkelt bara från rivaliserande kolonier?

Vem vet?

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 3

Den här stilige herremannen kilade omkring intill en sten i närheten av en någorlunda fuktig liten gräsäng.

Han tillhör släktet Alopecosa men är dessvärre av en modell som gör honom tämligen svårbestämd på artnivå. Antingen är han en högst ordinär A. aculeata (skogsvargspindel), en lika trivial A. pulverulenta (ängsvargspindel) eller kanske t.o.m. en A. taeniata (blåbärsvargspindel).

Man borde förstås komma åt att kika närmare på hans palper, men dylik närgångenhet inledde jag inte. Dels hade jag glömt mitt araknoskop med vilket man har lite lättare att få se andra sidan av palperna och dels ville jag inte "samla in" honom (något jag ju egentligen aldrig gör). Eftersom ingendera arterna är ovanliga, så är det heller inga sömnlösa nätter på grund av utebliven artning.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 2

Taktiken med kameran blev inledningsvis fel under själva vandringen. Det kunde jag konstatera i efterhand. Från början hade jag monterat 400 mm-gluggen eftersom jag räknade med en del fåglar som motiv. Teleobjektivet fick vara kvar på kamerahuset när strapatserna inleddes. Efter en god stund insåg jag att normalzoomen skulle vara ett bättre alternativ eftersom det trots allt fanns andra motiv som i slutändan skulle vara mera intressanta att dokumentera än eventuella enstaka bofinkar.

Visserligen fanns rådjur också på vårt stråk och de blev även observerade av de som gick först i gruppen. Men jag släntrade mest omkring på jumboplatsen och knaprade under bark, spanade efter spindelnät och var allmänt långsam. Att se rådjur blev för min del således högst osannolikt.

Det var när när vi kom till denna myrstack vars topp var i min ögonhöjd, som jag bytte om till normalzoomen och lät den stanna kvar på kameran. Den här övergivna skyskrapan med en höjd på typ 175 cm är onekligen en syn. Det är helt enkelt någonting högtidligt över den.

I övrigt gjorde jag de facto mest bara enstaka exponeringar till höger och vänster.

P.g.a. de fåtaliga miljöbilderna ger den här samlingen dokumentationer ingen riktigt rättvis bild av vyerna som man har runtomkring sig längs vandringsleden. Jag var helt enkelt inte tillräckligt fokuserad på uppgiften.

Knappt halvvägs in i den första och långa delen av vandringsleden (Rönnskäret/Slåttskäret) passerar man ett stenkummel. Det finns säkerligen fler sådana, men här går leden nästan över kumlet och uppe på krönet finns en informationstavla och ett bord med bänkar.

Rastplatserna är inte särskilt många. Den första man kommer till efter ett par kilometer är i närmast komposterat skick. Den andra är uppe på det nämnda kumlet. Halvvägs hittas rastplatsen vid Bullriksören. Där finns en grill, ett litet vedlider, ett utedass och ett hyfsat stort vindskydd. Efter Bullriksören noterade jag inga specifika rastplatser. Däremot passerar man ett par broar vilka antagligen tjänar som spontana ställen för lite vila.

Här och var är det blött. Spångarna som en gång funnits är till största delen historia. Någorlunda vattentäta kängor eller acceptans över våta fötter rekommenderas. Den där naturen är ju så förtvivlat opraktisk.

Skogarna på Rönnskäret/Slåttskäret är glädjande variabla. Här finns flera olika skogstyper. Dessutom finns den ack så viktiga ingrediensen död ved mest här och var. Dylika platser blir förstås därför viktiga tillflyktsorter för en enorm mängd organismer som annars inte hittar det de behöver.

Spåren/gångarna i stammen är gjorda av skalbaggen Hylecoetus dermestoides. Dess trivialnamn är bredhalsad varvsfluga.

Ja... fluga! Men det är en skalbagge.

När honorna lägger sina ägg på ett döende eller dött träd, deponerar de samtidigt svampsporer på ägget. När larven kläcks och äter sig fram under barken sprids sporerna och svampen får fäste. Larven äter sedan av svamphyferna och därmed ges båda organismerna möjlighet att samexistera och föröka sig.

Här har sannolikt rådjuren fejat.

Finns det småkryp i veden finns det hackspettar.

Fler informativa fotografier än så hade jag inte lyckats peta ihop längs sträckan.

Nästa inlägg blir en inzoomning ner på makronivå.

Vandringsleden mellan Panike och Björkö. Del 1

På söndagsmorgonen bar det av till Svedjehamn på Björkö. Dagsprogrammet var att gå de drygt 12 kilometrarna längs vandringsleden från Rotörsskatan på Rönnskäret norr om Panike till just Svedjehamn. Vandringsleden inbegriper två båttransporter. Första etappen är båten från Svedjehamn till startpunkten på Panike-sidan. Redan det är en tjusig del av paketet. En hel del av den biten går genom en slingrig skärgårdslabyrint av farleder inklämda mellan stenar och bumlingar. Typ 42% av klotets alla stenar är väl samlade runt Björkö. När man gått ungefär 9,3 km över Rönnskäret och Slåttskäret, åker man båt från Stora Segelsören över till Yttre Långgrund på Björkö-sidan.

Här är en länk till vandringsleden och här är en trevlig karta.

Givetvis kånkade jag på en kamera - eller t.o.m. två - och här kommer således en liten serie inlägg där diverse påträffade kreatur och vyer presenteras. Jag betar som brukligt av det hela i kronologisk ordning.

Första motivet hittades i vattnet vid Svedjehamn. Där plaskade nämligen en svarthakedopping omkring i jakt på krubb. 

Med tanke på den kalla våren kunde det mycket väl ha varit snödrivor kvar på De Geer-moränerna. Men det visade sig vara knölsvanar på ägg. 

Det var många knölsvanar på ägg. Väldigt många. I vikarna drev fler knölsvanar omkring och ställvis hade de sällskap av sångvarianten.

Silvertärnorna sägs ju vara den fågelart - ja rimligen även den organism - som genomlever allra flest soltimmar under sitt liv. Det har förstås att göra med att de pendlar så brutalt långt. Silvertärnor har alltid bara sommar.

Men just nu är de på den pol där de ägnar sig åt familjeliv. Sommaren i norr är synonym med bråda tider om deras avkomma ska överleva och kunna hänga med när det är dags att dra till Antarktis.

Vädret såg lovande ut. Det verkade bli perfekt vandringstemperatur och lagom mycket solsken.

Smått osäker på om de skira och vågformade molnen borta i söder är någon form av Altocumulus-moln ("böljemoln"). Är det Altocumulus undulatus eller måhända Stratocumulus undulatus? Är det överhuvudtaget undulatus? Är det överhuvudtaget moln?

Efter en dryg timme på båten blev vi strandsatta i den "bortre" ändan av leden. Därmed fanns det inget annat att göra än att börja traska... 

Hyresgästerna på sydväggen

Laduhoppspindlarna (Sitticus terebratus) på husets sydsida har varit synliga ett par-tre veckor.

Aktiviteten är det ju si och så med eftersom vädret envisas med närmast provocerande låga temperaturer.

I solen på sydväggen har de ändå ett gott mikroklimat och de skyddas mot den bitande kalla blåsten.