Italienresan del 13 - Massiv final med silkeshäger

Dags att avfyra det sista inlägget med material från Italien och det görs bl.a. genom att ösa på med bild efter bild efter bild efter bild efter...

Silkeshäger ja... Det är en fågel som syns relativt ofta i Venedig, om man bara kollar på rätt ställen.

Min Venedig-vistelse var ju helt arbetsrelaterad och i stort sett all tid under dygnets ljusa timmar gick åt till detta arbete. Men de sista dagarna kunde jag trots allt ge mig lite möjlighet att glo på annat än den pågående Venedig-biennalen (alltså arbetet).

Sista dagen i stan letade jag mig således längst ut på den sydöstra spetsen intill kanalen Rio di S. Elena som delar av Isola di S. Elena. Östra sidan är i det närmaste avstängd eftersom militären huserar på halva ön och den andra halvan är till stora delar privat. Fotbollsstadion - Stadio Pier Luigi Penzo - finns förresten också där, och när det inte är match är den givetvis också stängd.

Här "ute" fladdrar silkeshägrarna förbi med jämna mellanrum. Silkeshägrar är ju inte särskilt stora hägrar och de saknar den där "tyngden" och kangligheten som trots allt karakteriserar gråhägrarnas rörelsemönster. Flygande silkeshägrar ter sig nästan som fjärilar i luften. Vingarna är en smula stela och kroppen tycks dansa hit och dit i takt med vingslagen. I bilden ovan drar två stycken förbi med Lido i bakgrunden.

Precis som i fallet med fotograferandet av småkrypen tidigare under resan var jag behäftad med ytterst begränsande utrustning. Det var alltså samma normalzoom (17-85mm) som användes för allt fotograferande under resan. Hägrarna som huserar här, är ändå inte de allra mest skrajsna individerna men gränsen för deras komfortzon i förhållande till en person som försöker fotografera dem ligger uppenbarligen på ungefär 25-30 m. Männsiskor som "bara går förbi" eller kör förbi med båt, tolereras bättre än någon som smyger omkring och visar tydligt intresse.

De flesta hägrarna strök huvudsakligen mest bara förbi udden.

Några enstaka vek in mot den nämnda kanalen.

Rio di S. Elena är en lite ovanlig kanal så tillvida att den har sluttande kanter (de andra har lodräta). 

sluttningen innebär att hägern har något att stå på - vilket i sin tur förstås innebär att den kan vada en bit ut i vattnet på jakt efter byten.

Kanalerna är hemvist för en hel del småfisk.

Hägrarna hade också god fiskelycka.

Därmed var det dags att packa ihop, åka hem och låta hägrarna fortsätta sina bestyr.

Italienresan del 12 - Medelhavstrut och trutartskrångel

Orerade ju i förra inlägget en liten smula om det där med arter, underarter, osv. Medelhavstruten - Larus michaellis - har också den fått flytta på sig i trutarnas taxonomi. Det finns en hel drös gråmantlade trutar. De är förstås alla mer eller mindre besläktade med varandra och några av dem (bl.a. medelhavstrut) har ansetts vara underarter av gråtrut (Larus argentatus).

Det är slut med det nu. Medelhavstruten får sedan en tid tillbaka ståta som en alldeles egen art - vilken i sin tur inbegriper några omstridda underarter. 

Medelhavstruten påminner som synes i första hand om gråtrut. Skulle det inte vara för de klart gula fötterna (klarare gula än på de gråtrutar - L. a. omissus - som har gula fötter) så vore det i princip omöjligt att särskilja dem i fält. Inte konstigt att den tidigare ingått bland gråtrutarna.

Att prata om arter, underarter eller former blir ju ganska snabbt rörigt. Speciellt om man som i fallet med medelhavstruten tillägger att den verkar vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtruten. Krånglar man till det ytterligare kan man ju t.ex. nämna att nordamerikanska gråtrutar (L. a. smithsonianus) antagits vara närmare släkt med silltrut (än med vår gråtrut)... och samtidigt visar de upp närmare släktskap med helt andra trut-arter från den amerikanska kontinenten. Det finns som sagt många gråmantlade trutar där ute i världen och deras inbördes släktskap är långt ifrån utredd. Vad som står klart är i alla fall att ganska lite är vad det ser ut att vara.

Har det då någon betydelse vad trutarna har för släktskap och artstatus? Absolut!

Ur ett ekologiskt perspektiv med strävan till biologisk mångfald är det av största vikt. Olika fåglar (el. andra organismer) må visuellt se närmast identiska ut, men de är anpassade för olika biotoper och förhållanden. De är en viktig del av lokala näringskedjor och om någon art/underart/variant/younameit försvinner, finns det absolut ingen garanti för att deras "plats" på allvar snabbt kan ersättas ens av en närbesläktad varelse. I det långa loppet ersätts förlorade arter med hjälp av nyinflyttning och anpassning ja. Men på kort sikt kan ekologin på sina ställen lida svårt av stora balansförändringar. Av den anledningen är det bara hemåt ifall vi (mänskligheten) håller reda på vilka fåglar som faktiskt flyger omkring på klotet, hur deras inbördes släktskap ser ut och vilka roller de spelar där var de lever - samt (inte minst) att vi försöker bevara alla.

I Venedig hade den här medlhavstruten i alla fall lärt sig att man kan få krubb av oss Homo sapiens. Hen väntade tålmodigt medan jag lät kameran öppna slutaren. Någon särskilt generös fotograf kan jag dock inte påstå att jag var. Gav bara ett flin och ett tack till truten. Men så hade jag inte heller något annat att erbjuda.

Samma gällde den unga kompisen som också var intresserad av godis. Den körde även ett litet pip-gnissel-solo utan minsta lilla lön för mödan.

Italienresan del 11 - Passer med eller utan X

Ett är i alla fall klart - det här är italiensk sparv. Vad den ska ha för vetenskapligt namn är dock en annan fråga. Dess svenska namn betyder egentligen inget vad de genetiska frågetecknen anbelangar. Men det gör det vetenskapliga namnet som ju ska reflektera dess taxonomiska hemvist. Just nu är det mest gångbart med namnet Passer X italiae. X:et betyder att det är en korsning, men ingenstans ger namnet vid handen mellan vilka arter korsningen ägt rum - annat än att korsningen skett typ i Italien.

"Italiensk sparv" är liksom en blandning mellan gråsparv (P. domesticus) och spansk sparv (P. hispaniolensis). Förresten ansågs spansk sparv tidigare vara en underart av gråsparven, och i så fall skulle italiensk sparv ha varit en blandning mellan två gråsparvsformer. Men det är den ju inte eftersom spansk sparv fått egen art-status. Det blir krångligt det här. Men betyder det något? Om man nödvändigtvis vill kryssa kryss på ett art-papper så har det väl någon slags betydelse men sparven lär inte bry sig. Den fortsätter antagligen göra fler "italienska sparvar" tillsammans med andra "italienska sparvar".

Det som främst utmärker den italienska sparven jämfört med gråsparv, är den bruna hjässan - något den delar med spansk sparv. Vad man kan förmoda är i alla fall att italiensk sparv bara är ett hyfsat synligt exempel på en av många underarter/varieteter/former/hybrider, som finns hos stora delar av alla geografiskt någorlunda spridda djur - eller områden där två närbesläktade arter delar livsutrymme. I vissa fall är dessa arter med sina underarter och former visuellt väldigt lika och hos andra arter finns även skillnader i teckningen. Vartefter genetiska undersökningar kartlägger fåglarnas släktträd, så lär vi säkerligen få en hel massa grejer bekräftade - och en hel massa andra grejer ställda på ända. Man kan förresten fortsätta det resonemanget med nästa fågel jag lägger upp här på bloggen... en annan dag...

Italienresan del 10 - Skorpionslända

Under dagarna i Civitella d'Agliano (Lazio) noterade jag en del exemplar av dessa skorpionsländor. De når en kroppslängd på närmare 15 mm (honan) och ståtar med ett påtagligt egenartat utseende. Här är en hona. Hanarna är ännu mer utseende-specifika med sina förlängda sista bakkroppssegment som avslutas med en uppåt och framåtböjd "klump" med gripklor. Påminner en smula om skorpionernas giftförsedda ändalykt. Skorpionsländan är dock helt harmlös. Hans bakända hör "bara" till parningsorganen.

Det finns ett antal arter att välja emellan. Det här ser dock ut att kunna vara den som på svenska heter vanlig skorpionslända och på vetenskapiska Panorpa communis. Helt säkert är det ändå inte. Det finns ett par arter som är synnerligen lika. 

Vi har dem även här i Norden och jag har vid ett tillfälle - med kameran i högsta hugg - febrilt jagat efter en hane i den egna trädgården. Det blev inga bilder den gången.

Skorpionsländor är asätare. De söker alltså upp småkrypskadaver. Enligt uppgifterna ska de även fånga och äta bladlöss - ibland tar de sina byten ur spindelnät. Larverna lever nere på marken och är också de i asätar-branschen.

Hanen lever förresten en smula farligt när han tänkt föra sina gener vidare. Om han inte faller i honans gunst så kan hon helt enkelt dräpa honom. Därför är han tvungen att försöka muta henne med mat och/eller salivdroppar. 

Italienresan del 9 - Något lurigt med Vesperus

En bagge på ca 11 mm (kroppslängd) sökte sig till samma belysning som nattfjärilarna i det här inlägget. Den visade upp hyfsat typiska långhorningskvaliteter och jag inledde sökningen efter släktet i den familjen. Inom kort gav jag upp och plockade in bilden på en [svensk] fb-sida vars medlemmar är skalbaggsbitna. Svaret lät inte vänta på sig och jag är fortsättningsvis både imponerad och fascinerad över att det finns människor som har koll på dylika saker. Det här är ju inte en bagge som vi har här i Norden heller.

Släktet är Vesperus och arten är sannolikt luridus. Vesperus-släktet har uppenbarligen tidigare räknats till Cerambycidae (långhorningarna) men har på senare tid förpassats till en helt egen familj - Vesperidae. Jag var väl med andra ord inte helt ute och cyklade.

Vesperus-baggarna har kraftig könsdiformism med små smala hanar och större honor vars små vingar och täckvingar inte når över den kraftigt förstorade bakkroppen. Hanarnas antenner är också längre än honornas. Baggen på bilden är med andra ord en hane. Att dras till belysning tycks vara artkarakteristiskt hos de nattflygande hanarna.

Särskilt omtyckta kanske de inte är - dessa baggar. Larverna lever nämligen huvudsakligen på rötterna av vinrankor och ibland olivträd. Det är ju minsann två växter som man odlar med avsevärd omfattning där längre söderöver.

När man googlar på det vetenskapliga namnet försöker svenska wikipedia ge baggen namnet brun såghornsbagge och meddelar samtidigt att den ska gå under det vetenskapliga namnet Calopus serraticornis. Visst... brun såghornsbagge heter också C. serraticornis, men det är en helt annan skalbagge som tillhör blombaggarna (Oedemeridae) och har inget att göra med den här lille gynnaren under gårdsbelysningen. Verkar alltså ha skett ett litet fel någonstans.

Italienresan del 8 - Skolopender

"It uses its antennae, to feel for its victims." Tänk dig den meningen uppläst med en slags intensiv men ändå lågmäld karaktär - och förstås Sir David Attenboroughs röst - så har du en kort ljudsekvens tagen ur ett klipp med en 35 cm lång enkelfoting som jagar fladdermöss i en grotta. I engelskspråkiga naturfilmer med enkelfotingar (Chilopoda) från varmare länder talas det oftast om Centipede eller Scolopender. På svenska används också ibland namnet Skolopender för dessa djur - kanske för att de ju är just skolopendrar.

Här i Norden är det i egentlig mening ont om just skolopendrar. Endast två arter lever i Norden. Parkskolopendern (Cryptops hortensis) hittas i södra Skandinavien och växthusskolopendern (C. parisi) där var namnet antyder (i växthus - inte Paris). Den senare har högst sannolikt följt med importerade växter. I Finland är de bara sporadiskt observerade.

"Men så fort man gräver i trädgården eller lyfter på en sten så rusar ju dessa djur omkring i alla riktningar" - kanske du då tänker. 

Mycket riktigt! Rota omkring i marken och inom kort kutar en enkelfoting omkring i jakt på skydd. De enkelfotingar vi har i mängd och massor här hos oss, hör till ordningen Lithobiomorpha och kallas stenkrypare på svenska. Här är en väldigt vanlig sådan. En annan grupp som ofta syns är jordkryparna - Geophilomorpha. De är smalare än stenkryparna och antalet benpar är mycket större. Särskilt många arter jordkrypare har vi inte i Österbotten.

Skolopendrarna  (ordn. Scolopendromorpha) liknar förstås stenkryparna rätt rejält. Den kanske tydligaste skillnaden är antalet benpar som hos skolopendrarna är 21 eller 23 medan stenkryparna har 15. Det finns förstås även andra skillnader (ryggplåtarna t.ex.) men det går jag inte närmare in på den här gången.

Skolopendrar hör främst tropikerna till. Där förekommer verkligt storväxta arter och även sådana som är fantastiskt vackert tecknade i klara färger. Redan i Italien hittar man enkelfotingar som är rena rama bjässarna i förhållande till våra stenkrypare. Och indeed (som Attenborough skulle säga) är de skolopendrar.

Den här något olyckliga skolopender-representanten hade sett bättre dagar. Kroppslängden var ungefär 5,5 cm men det här var ändå bara en liten individ. Arten - Scolopendra cingulata - kan nämligen i fullvuxet tillstånd ståta med hela 15 stycken centimetrar. Likt de flesta av sina släktingar är de synnerligen aktiva och intensiva jägare som fångar allt i bytesväg upp till deras egen kroppslängd. I enlighet med enkelfotingarnas avlivningsmetoder, tas offret av daga med hjälp av de giftförsedda käkfötterna. En vanlig fråga beträffande dylika kryp är ju om de är farliga. S. cingulata kan i och för sig nypa till och giftet sägs göra ganska ont en stund. Men farligt? Nej!

Italienresan del 7 - Kamgräsfjäril

Många av krypen man möter till vardags i Italien är samma skrot och korn som vi har här hemma runt utgångspunkten. Men ändå har jag aldrig tidigare fotograferat någon Coenonympha pamphilus - kamgräsfjäril. ... Alltså inte här hemma heller.

Kamgräsfjärilen är förtjust i öppna landskap med kortvuxet gräs och godisfyllda blommor. Kusttrakter och gräsängar är t.ex. prima tillhåll för dessa fjärilar vars larver kan leva på ett flertal olika grässorter. Hos oss i Österbotten flyger de främst i maj och juni. Kan eventuellt lyckas få till stånd en andra generation mot slutet av långa och varma somrar. Vingspannet på den här lilla dagfjärilen är inte mer än ca 30 mm.

Italienresan del 6 - Spindlar i en skulpturpark

Givetvis blev jag tvungen att skoja till bilderna en aning eftersom korsspindlarna hade spänt upp sina nät runt den djupa metallramen på några målningar ute i en skulpturpark. Och se så himla roligt det blev...

Jättekul!

I sitt karakteristiska kaostrassel sitter en ca 6 mm klotspindel och vaktar sina äggkokonger. Först nonchalerade jag dessa som två frön med gröna skaft (som fastnat i nätet) men bättre vetande gav upplysning. Spindeln är av släktet Parasteatoda. Eventuellt kunde det röra sig om P. tepidariorum men ...

... ja, alltså det är jag högst osäker på... och det går kanske inte ens att bestämma på basen av en dylik bild.

Araneus diadematus - dvs. korsspindel - är också i dessa trakter en numerärt vanlig hjulspindel.

Samma spindel som på bilden innan. Kom inte åt att fotografera ryggsidan. Det är annars intressant att se individuella korsspindlars mönster eftersom det kan variera en del.

Avslutningsvis en släkting till korsspindeln. Här sitter nämligen ett litet exemplar av Araneus marmoreus, som inte helt oväntat fått namnet marmorspindel på svenska. Också det här är en art man hittar hos oss i Finland. Vissa exemplar kan vara oerhört färgstarka och vackra.

Italienresan del 5 - Kräldjur

När jag noterar besöksstatistiken för bloggen och de enskilda inläggen, kan jag tydligt se att fåglar har absolut högsta tjing. Småkrypen, som den senaste tiden fyllt nästan allt innehåll i snart två månader, är sällan lika populära. Men nu håller jag i och för sig inte på med något poängsamlande heller. Småkrypen lär fortsätta en stund än - fram tills det blir lite italiensk sparv och silkeshäger på agendan. 

Men jag föser nitiskt in mina djurmöten i kronologisk ordning och nu är det dags för trenne kräldjursbilder. De brukar inte heller generera horder av besök.

En ständig rörelse i ögonvrån när man rör sig i Italien står murödlorna - Podarcis muralis - för. De kan vara ganska knepiga att komma nära. Speciellt om man som jag inte riktigt hade tid att vänta ut dem.  Nu ska jag iofs inte svära på att ödlan här ovan de facto är en väggödla - men det mesta tyder på det. Det finns givetvis ett antal andra ödlearter i Italien men just i Lazio-regionen och det habitat där dessa kilade omkring, verkar det vara mindre risk för förväxling med utseendemässigt liknande arter.

Murödlan blir uppemot 20 cm lång och har sitt utbredningsområde i stort sett från västra Turkiet, vidare längs länderna norr om Medelhavet och fram till Pyreneerna. 

Den här lilla 13-14 cm långa ormen hade tyvärr mött sitt öde på en gata. Om jag tolkar mönstret korrekt rör det sig om sydlig hasselsnok - Coronella girondica. Skulle den ha fått leva vidare hade den förresten inte heller vuxit sig särskilt stor. Ofta blir de bara kring halvmetern långa men kan i vissa fall nå ett par decimeter till. Utbredningsområdet sträcker sig mellan centrala Italien, in över Sydfrankrike och över hela Iberiska halvön samt norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien.

Italienresan del 4 - Nattflyn

Om nu de tre tidigare Italien-krypen var någorlunda enkla att artbestämma så är dessa tvärtom galet knepiga för en som redan har svårt med våra vanligaste egna nattfladder. 

Om vi har många olika arter här i Finland så vågar jag knappt ens kolla källorna på hur många det kan finnas i Italien. 

Men jag gör väl ett försök att haspla ur mig några namn trots allt.

Det här ser ut som om det kunde vara en björnspinnare vid namn Cymbalophora pudica. Runt gårdslampan vid det hus jag övernattade i Civitella d'Agliano, hängde ett antal småslitna exemplar av den här fjärilen. Vingspannet är runt 40 mm.

Här har jag hittills gått bet. Mönstret ser ju ut att vara hyfsat kännspakt och inget sådant där kaosaktigt gytter av ljust och mörkt om vartannat. Men icke! Det kanske lossnar någon dag. Vingspannet är väl mot 40 mm. Alltså ungefär lika stor som björnspinnaren här ovan.

Edit: Man slänger upp en bild på rätt ställe och visst finns det någon kunnig som direkt leder en på rätt vägar. Vad vi har här ovan är en rotfjäril - familjen Hepialidae.

Arten ska vara Triodia sylvina - kamsprötad rotfjäril. Familjen rotfjärilar är ett primitivt fjärilsgäng med "gamla drag" som liknande mönster av vingribbor på båda paren vingar. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Larverna lever, som namnet antyder, på växtrötter. Storleken är variabel och vingspann mellan 26 och 58 mm uppges (i Sveriges Fjärilar) för T. sylvina. Arten torde vara möjlig att se även här i Österbotten.

Cydalima perspectalis (Box Tree Moth på engelska). Det här är inget nattfly. Det är ett mott, Detta mott kunde heta typ Buxbom-mott på svenska. Arten härstammar från östasien och har blivit en ställvis invasiv fjäril i Europa. De första fynden gjordes för ca tio år sedan. Antagligen kan den vara ett bekymmer på sina håll - ett buxbomsbekymmer. Den saken har jag inte undersökt. Vingspannet är drygt 40 mm.

Phragmatobia fuliginosa - Rostvinge på svenska - är hyfsat vanlig också här i Norden. Bakvingarna som inte syns här är klarare röda med svarta markeringar. Larven är hårig och går i stort sett i samma färgskala som den fullvuxna fjärilen. Det fotograferade exemplarets vingspann är kring 30-35 cm. Rostvingen hör till björnspinnarna - underfamiljen Arctiinae. 

Det här skulle ju eventuellt kunna tänkas vara något nejlikfly - dvs. ur släktet Hadena. Är det t.o.m. Hadena bicruris (allmänt nejlikfly) eller är det H. capsincola (förväxlat nejlikfly)? Det är inte lätt när det är svårt.

Någon Eilema-art. Kanske E. griseola eller E. lurideola (askgrå lavspinnare eller blygrå lavspinnare). Eller någon annan? Vingspannet är kring 30 mm. 

Är det bara ett litet exemplar av Noctua pronuba, är det något annat Noctua-fly eller är det en som heter Aegrocola (Haemachola) haematidea? Den sansade observatören ägnar sig åt detaljstudier av dylika kreatur. T.ex. skulle en sådan person ta fast fjärilen och åtminstone se hur bakvingarna är tecknade. Gjorde jag det? Pytsan! Så jag får skylla mig själv.

Edit: Hjälpen som ledde till kamsprötad rotfjäril prickade in Xestia baja för det här nattflyet. X. baja heter svartpunkterat jordfly på ett annat språk. Det är ett riktigt vanligt jordfly även här hos oss. Larverna lever på ett flertal olika växter - bl.a. skräppa, slån, vide och björk.

Bara för att något fotograferats nere vid Medelhavsländerna behöver det inte vara sällsynt hos oss,

Italienresan del 3 - Husspindelfoting

Spindelfotingar - Scutigeridae - är långbenta enkelfotingar och således besläktade med våra stenkrypare. Familjen hör tropiska och subtropiska områden till. Husspindelfotingen Scutigera coleoptrata hör hemma i medelhavsområdet. Likt större dallerspindel håller den sig gärna inomhus och har med hjälp av människan således spridit sig till platser långt utanför sitt normala utbredningsområde (även till USA). I Norden har den påträffats på några fåtal ställen inomhus.

Även det fotograferade exemplaret befann sig inomhus trots att klimat och väder inte skulle vara ett bekymmer utanför husets väggar. Snarare handlar det säkerligen om tillgång på lämpliga bytesdjur i den lilla toalett där den här husspindelfotingen satt på väggen.

Kroppslängden var ca 2 cm. Till det plussas rejält långa antenner och två likaledes långa bakersta ben, vilka även de tjänstgör som känselspröt.

Spindelfotingar är snabba rackare som kan fånga kvicka byten. Insekter och spindeldjur är deras normala föda.

Förutom benen skiljer sig spindelfotingarna från övriga enkelfotingar bl.a. på ögonen som är av väl utvecklad facett-modell.

Översta bilden togs med kamerahusets inbyggda blixt (o-diffuserat) och andra bilden utan blixt och med lång slutartid. Det är i möten som detta man önskar man hade tagit med sig den vanliga makro-utrustningen - samt haft tid och möjlighet att jobba lite extra med motiven. Men jag får väl vara glad att överhuvudtaget ha sett spindelfotingen. Det var första "krysset" och den syntes inte igen under de två dagarna jag var kvar och nyttjade samma dass.

Italienresan del 2 - Pappersgetingar

Vågar mig inte på någon självsäker artbestämning. Gissningen går ändå i riktning mot Polistes dominula (huspappersgeting) eftersom den är allmänt förekommande på det aktuella stället och har för vana att anlägga sina bon i/på hus. Närmaste förväxlingsrisken lär vara P. gallicus och det ska vara närmast omöjligt att skilja dem åt bå basen av ett dylikt fotografi. Den senare tycks dock föredra att bygga sina bon hängande i växtlighet snarare än i människors konstruktioner - även om undantag antagligen förekommer.

Tre st Polistes-arter har påträffats i Norden. P. dominula är den ena av den men det är sannolikt exemplar som följt med transporter. Artens utbredningsområde sträcker sig (just nu) så långt norrut som Baltikum. De övriga två (P. biglumis och P. nimpha) är sällsynta varav den senare bara hittats vid några få tillfällen.

Pappersgetingar är lite speciella när det kommer till den sociala biten. De kan beskrivas vara ett slags mellanting mellan solitära och sociala getingar. I början av säsongen är alla i grund och botten möjliga fertila honor som slår sig ihop och bildar en koloni med ett gemensamt bobygge. Boet påminner om de sociala getingarnas konstruktioner men saknar det yttersta, skyddande höljet. Cellkonstruktionerna är alltså full synliga. Under processen utvecklas en rangordning honorna emellan och den som är högst i hierarkin börjar fungera ungefär som en drottning. Hon matas även av de övriga och hon blir mest framgångsrik med att producera avkomma. Rangordningen behöver inte vara statisk och förändringar kan ske under början av säsongen. Lågt rankade honor utför främst bobyggande. De första äggen/larverna i boet kläcks till arbetare varpå tidigare lågt rankade honor flyttar bort eller fördrivs. En ny generation fertila honor - tillsammans med hanar - kläcks under slutet av sommaren och processen kan börja om nästa säsong.

Getingarna på bilden hade samlats under ett utskjutande tak. Vet inte vad orsaken till samlingen var. Något bo kunde jag inte se i närheten men så hade jag inte heller tid att leta. Några hanar tycks inte finnas med på bilden. De har mera gult på huvudet och kraftigt böjda antennspetsar.

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

DC 52-54

Steklar: Myror - getingar

Hymenoptera: Formicidae - Vespidae

Italienresan del 1 - Dallerspindlar

I form av kamerautrustning hade jag bara med mig gamla 60D-huset och EFS 17-85 1:4-5.5 IS USM. Objektivet är ett enklare normalzoom-alternativ med makro som inte räcker till för särskilt små motiv. Men så var kameran huvudsakligen med för att utföra annan typ av dokumentation och jag ville resa utan extra medhavd utrustning (eller några dyrare prylar). Mellan alla möten och transporter inom landet fanns dock även tid att rikta kameran mot ett och annat icke jobbrelaterat.

Härmed inleds alltså en serie inlägg med diverse djur jag mött under de två veckorna på olika orter i stövellandet.

Vid en nerlagd byaskola i dalen nedanom den lilla staden Montescaglioso (regionen Basilicata) fotograferades första djuret, vilket var en dallerspindel - familjen Pholcidae. Skyddade mot sol och väder satt flera exemplar under det utskjutande taket vid ingången. De var alla av arten Holocnemus pluchei (ovan).

Dallerspindlar känns igen på sina oerhört långa och tunna ben. De väver täta nät-trassel på lämpliga skyddade platser - gärna i och på hus och andra konstruktioner. Trots att de verkar bräckliga kan de ta förhållandevis stora byten och inte heller andra spindlar går helt säkra bland dallerspindlarnas nät.

Honorna vårdar sina ägg och håller dem under sig fram tills ungarna kläcks. Ungarna stannar i honans närhet ett par dagar och hon äter inget under under moderskapet.

Holocnemus pluchei härstammar från länderna runt Medelhavet men har de senaste åren sakteliga spridit sig norrut och kan numera även påträffas i Centraleuropa.

Nästa dallerspindel mötte jag på en toalett i Civitella d'Agliano (Lazio). Det var den numera vitt spridda arten Pholcus phalangioides, som fått namnet större dallerspindel på svenska (bilden ovan och de två nedan). Ursprungligen har större dallerspindel varit en subtropisk art men dess förkärlek för inomhusvistelse har gjort att den med hjälp av resande människor och transporter kunnat sprida sig över stora delar av världen. Eftersom den gillar kaklade eller rappade ytor inomhus kan utbredningsområdet spännas över länder långt norr om dess naturliga hemvist i varmare trakter. I Finland finns den numera i de södra delarna men den letar sig antagligen sakteliga norrut även här. Större dallerspindel utnämndes till årets spindel i Finland 2014 och folk ombads rapportera fynden till naturhistoriska muséet i Helsingfors.

Dallerspindlar har fått sitt namn eftersom de vid fara börjar skaka och vibrera så häftigt och snabbt i sitt nät, att de närmast suddas ut för våra ögon.

Den där toaletten (men även andra utrymmen i samma byggnad) innehöll ett försvarligt antal exemplar. En av de större honorna (kroppslängd på ca 8 mm) omgavs av ett gäng ungar (bilden ovan), men hon hade antagligen börjat få aptiten tillbaka och satt med sina små chelicerer (palpkäkar) förankrade i ett matpaket. Misstänker att hennes avkomma så småningom skulle må bra av att sakteliga avlägsna sig till ett annat hörn av huset.

För min del var det första gången jag såg dessa spindlar. Eller tja... antagligen har jag väl haft dem framför mig tidigare, men då aldrig reflekterat över saken närmare. Får se när större dallerspindel siktas i Österbotten.

Back in business

Det har varit stiltje på utgångspunkten de senaste två veckorna. Orsaken stavas utlandsresa.

Fokus för nämnda utlandsvistelse har varit Italien och jobb. Men mellan olika möten och transport inom landet har jag även påträffat ett antal småkryp, fåglar och andra kreatur som i sinom tid ska få sin rättmätiga plats i detta www-hörn. Mer om dem senare alltså. Bilderna är ännu inte genomgångna och förädlade. Så fram till den dagen passar jag på att dryga ut och förnya bloggen med ett påfågelöga jag fotograferade fjärde september i år. Nästan en månad gamla bilder således.