Två getingar med rött

Tio olika geting-arter ska normalt vara möjliga att påträffa här i Österbotten. Det handlar då om sju arter sk. långkindade getingar (Dolichovespula) som bygger sina bon mer öppet och synligt (t.ex. takgeting och buskgeting) och tre arter jordgetingar (Vespula).

Sedan tidigare har jag sett och artbestämt fyra arter i vår trädgård och nu i dagarna blev det två till. Båda dessa kännetecknas av tydliga röda fläckar på bakkroppen.

Idag hittade jag denna drottning av arten rödbandad geting (Vespula rufa) som samlade trämaterial till sitt bo (fyra första bilderna). Enligt Nationalnyckeln - detta fantastiska bokverk - vill arten hålla till i barrskog och bygger gärna sina bon i skuggiga och lite fuktiga miljöer. Då den normalt hör skogen till är den inte särskilt vanlig som trädgårdsgäst. Eftersom den här drottningen samlar trä till sitt bo tycks den alltså bygga någonstans i eller väldigt nära vår trädgård. Hennes arbetare ska kläckas i andra halvan av juni.

Notera att första ryggplåten (tergit 1) har en bortbruten del.

För några dagar sedan påträffade jag en drottning av arten Nordgeting (Dolichovespula norwegica).

Tyvärr kom jag inte åt att ta några bättre bilder än dessa två (ovan och nedan) innan hon flög iväg men man ser i alla fall tydligt de röda sidofläckarna på tergit ett och två. Sista ryggplåten (tergit 6) har också en markering som bildar två gula fläckar i det svarta vilket kan ses som lite typiskt för arten. Men getingarnas färgmönster varierar en del inom arterna och i vissa fall kan det vara svårt att skilja dem åt.

Kopia som inte riskerar bli lurad i Österbotten

Denna representant ur familjen rovsteklar (Crabronidae) hör till släktet Argogorytes och är sannolikt arten A mystaceus. Det är en hane och det syns bl.a. på de långa antennerna. Antennlängden avslöjar också att det inte är någon av de solitära getingar som den annars lätt kan förväxlas med. I både kroppsform och färger är Argorytes-stekeln närmast en kopia av en solitär geting. De tydligaste skillnaderna (förutom hanarnas antennlängd) är den gula markeringen ovanför käkarna och avsaknaden av getingögonens typiska inbuktning vid "pannan". Getingarna viker också vingarna mer extremt i längsled när de sitter på något underlag. 

Argogorytes-steklarna gräver tunnlar där de lägger ägg och dit de sedan levererar mat till larverna. Maten i fråga är, hos dessa steklar, strit-nymfer. De vuxna steklarna äter dock bara pollen och nektar. 

1946 gjorde Bertil Kullenberg - professor i entomologi vid Uppsala - upptäckten att orkidén flugblomster (Ophrys insectifera) är specialiserad på att lura just Argogorytes till pollination. Stekelhanarna förleds tro att flugblomsterblomman är en stekelhona varpå de landar i hopp om att kunna para sig. Orkidéns pollinier ("Pollensäckar") fastnar då i stekelns ansikte och följer med hanen till följande falska stekelhona. Orkidén lyckas lura stekelhanen både genom blommans form och färg men även genom sin doft. 

Flugblomster finns inte hos oss i Österbotten men det hindrar givetvis inte stekeln från att existera här. "Samarbetet" mellan stekeln och flugblomstret är sannerligen inte ömsesidigt. 

Det bör tilläggas att min gräsklipparförmåga blir kraftigt nedsatt pga. alla småkryp som syns överallt i grönskan. När jag noterade denna stekel bland våra strutbräken fick jag givetvis direkt avbryta klippandet och rusa in efter kameran. Tack och lov satt han kvar men jag hade svårt att få till riktigt vettiga bilder inne bland de vindkänsliga bladen. Dessutom rusade han ständigt omkring både hit och dit så han gjorde det inte lätt för mig.

I kvällssolen nere vid älven

Nattsländor (Trichoptera) finns det gott om. Arterna är många och skillnaderna ibland små.  Jag har ännu inte ens kommit fram till vilket släkte den här tillhör.

Rörbaggarna hör till familjen bladbaggar (Chrysomelidae). De är något mer långsträckta än de runda bladbaggar vi ofta hittar i trädgårdarna och larverna lever under vattenytan där de både äter och utvinner syre av vattenväxter. Olika rörbaggearter specialiserar sig på olika växter. Donacia impressa är en av de vanligare rörbaggarna och nere vid åkanten fanns en hel drös i ett litet kaveldun-bestånd. Jag hade lite knepigt att komma åt med fotograferandet men bilden ovan ger ett hum om hur de ser ut med sina fantastiska koppartoner.

Edit: borde vara Donacia bicolora - guldrörbock.

Bland kaveldunbladen fanns även skalet av en trollsländenymf. Formen och storleken kunde tyda på att det är en fyrfläckig trollslända (Libellula quadrimaculata) men jag är inte helt hundra.

Replot 11.5. Del 8. Tärnkavalkad

Jag kan nästan glömma tid och rum när jag får möjlighet att betrakta tärnor. 

Tärnan ovan är en silvertärna (Sterna paradisaea), de två följande är fisktärnor (Sterna hirundo) och resten är fler silvertärnor förutom den som skränar ensam på stenen.

Eleganta flugor

Skridflugorna (Micropezidae) är rätt stiliga små varelser. Ganska långsträckta och sportiga på något sätt. De rör sig dock lite långsamt (skridande) och ses ofta i skuggiga partier bland lågt växande örter. Larverna lever sannolikt av förmultnande växtdelar eller svamp. Det här är förmodligen arten Calobata petronella men det finns en annan - Neria cibaria - som liknar en hel del så det är med reservation jag gör min gissning. Vuxna Calobata-flugor äter bl.a. småinsekter som t.ex. bladlöss.

Hårig bärfis

Dolycoris baccarum - hårig bärfis.

Den här skinnbaggen är vanlig och ses ofta i trädgården där den kan ge sig på bär eller frukter. Ibland kan den också sticka till ett och annat bladlöss. 

Blomflugorna är på G

I Finland har vi 18 arter av slamflugor (Eristalis) varav 13 finns i Österbotten. Vissa av dem är till utseendet väldigt lika och när arterna dessutom bjuder på inbördes färgvariationer kan det lätt bli knepigt med artbestämningen.

Hanen här ovan torde dock vara en Eristalis interrupta (fältslamfluga).

Slamflugorna tillhör familjen Syrphidae - blomflugor - och de vill gärna ha närhet till fuktiga platser. Larverna lever i vatten där de livnär sig på ruttnande organiskt material och alger. Man hittar dem ofta även i mindre vattensamlingar som t.ex. hinkar eller motsvarande där vatten lämnats att stå en längre tid. Larverna är kännspaka med sin gråa, halvt genomskinliga kropp och det långa andningsröret som också gett dem deras namn - råttsvanslarver.

På hagtornsblommorna gottar sig två slamflugor jag tror är Eristalis arbustorum (lillslamfluga) men den till vänster kan mycket väl tillhöra en annan art. Ett är dock säkert och det är att den vänstra flugan är en hona och den till höger är en hane. Hanarna har större ögon som hos många arter sitter ihop uppe på huvudet och det är en generell flug-grej. Honornas ögon är tydligt åtskilda från varandra. Slamflugornas hanar har i många fall också större gula fläckar på bakkroppens sidor än vad honorna har. 

Meliscaeva cinctella (bandflickblomfluga) är en vanlig sort som syns på en stor mängd olika blommor. Artens larv är rovdjur och livnär sig på bladlöss.

Replot 11.5. Del 7. Mera knölsvan

Var inte riktigt klar med den där Replot-rapporten än. Kanske inte så aktuellt längre men det passar ändå att varva bloggen med lite annat än de småkryp som fyllt inläggen de senaste veckorna.

Knölsvanen kom åter igen förbi men den här gången räckte det inte med att simma en extra halvcirkel runt min position. Istället tog den till vingarna och flyttade sig ut mot holmarna längre bort.

Skärpedjup och en åkerhumla

Med flera stora, gamla träbyggnader på tomten lockas givetvis ett antal trälevande insekter. Blåhjon - Callidium violaceum - är en sådan. Larverna lever precis under barken på döda eller döende barrträd och äter sig endast djupare in i träet/veden när de skall förpuppas. Gången och puppkammaren är några cm djup. Obarkat virke och ved gillas också. De vuxna skalbaggarna är variabla i storleken men kan nå en kroppslängd på närmare två cm. De äter bara energirik föda i form av pollen och nektar. Blåhjon kan förväxlas med blåbock men den senare har svart eller rödaktig halssköld samt röd bakkropp. Blåbockarnas täckvingar kan också ibland skifta mera mot grönt.

Tänkte göra en "stackning" av skalbaggen. Eftersom skärpedjupet är så kort i makrofotografering kommer ju en stor del av motivet att bli suddigt. Det kan lösas genom en serie bilder där fokus justeras och ställs in på olika "plan". I det här fallet användes makrobälgen och dess fokussläde. Vid första exponeringen ställs skärpan på det som är närmast - dvs. antenntopparna i bilden ovan. Mellan varje exponering flyttas kameran framåt en knapp millimeter med hjälp av fokussläden och då sista bilden tas är det "foten längst bort" eller underlaget som är i fokus. Därefter samlas alla bilderna i ett program (Zerene Stacker i mitt fall) vilket "samlar" skärpedjupet ur alla exponeringarna och komponerar en ny bild där skärpan går genom hela motivet. Detta förutsätter givetvis att motivet inte rör på sig och det gjorde den här baggen. Bilden ovan är bara en av exponeringarna.

Den här bilden togs på frihand. Fokus hamnade i en linje "mitt i flugan" men jag gillade vad jag såg och rusade efter stativ för att också göra en stackning på flugan som vilade i taket på trädgårdsskjulet. Men i mitt bökande med stativet bland gräsklippare och attiraljer tyckte nog flugan att jag störde onödigt mycket. När allt var inställt fanns ingen fluga kvar. Med stadig hand och snabb serie-exponering kan man också göra fokus-stackningar från handhållet material. Det blev inte aktuellt då blixtbatterierna började bli trötta och tog tid på sig att ladda blixten efter varje exponering. 

Bombus pascuorum - Åkerhumla.