Jag velade mellan olika rubriker på det här blogginlägget. Lagen om alltings j*vlighet, Novis ute i vildmarken och Desperationsdriven friskluftstimme med fel (för många) kläder, var några tänkbara alternativ.
Jag tar det från början. På grund av naturrelaterat illustrationsarbete av (för min del) sällan skådad omfattning i termer av mängd och nära förestående deadline, har jag under de senaste veckorna inte alls gett mig tid till denna naturrelaterade blogg.
Summa summarum... nästan all fritid har ägnats åt arbete vid datorn. I princip har det varit så ända sedan mellandagarna. Visserligen har jag ytterligare några timmar av putsande kvar, innan jag kan förklara arbetet helt och hållet färdigt, men idag blev jag helt enkelt tvungen att åka ut och insupa sol, syre och horisont.
Valet föll på Tisskärssand. Det är väl inte en särdeles fågeltät plats (om det nu är just sådana man bör söka upp) men det är oerhört avkopplande att få sitta på klipporna och bara glo. Dessutom ville jag ju kolla isläget på en plats utan skärgård mellan stranden och horisonten. Med lite tur kunde man kanske också få syn på någon eventuell tidig sjöfågel som fått extrafart av sydvinden. Vem vet? Kanske det faktiskt låg någon skrake eller knipa där längre ut bland vågorna - eller så inte. Jag ägnade sist och slutligen ytterst få minuter åt att spana. Både vågor och små lösa isflak gjorde spanandet en smula knepigt.
Hur som helst. Jag hade plockat med mig handkikare, kameran med EF 400 f5.6 L-objektivet samt stativ och stora FD 150-600 f5.6L-objektivet.
Väl framme slog det mig att jag glömde ta med någondera adaptern till FD-objektivet. Kände mig smått slö efter den upptäckten. Vad hade jag tänkt med när jag packade ihop prylarna? Merparten av min medhavda utrustning var därmed helt onödig att släpa på.
Precis när jag fattade hur det stod till, råkade jag få syn på ett svart litet lock på marken. Där framför fötterna låg ett linsskydd till min kikare - ett linsskydd jag tappade i höstas. Vad är oddsen för något sådant? Tja... det andra linsskyddet finns också någonstans där ute vid Tisskärssand. Troligen ute vid klipporna norr om stranden.
Nåväl... Påbörjade vandringen längs vikens norra strand. Sidensvansarna som hastade förbi hann jag slänga en exponering på. Det blev en *jättebra* bild.
Kort därefter snubblade jag (nästan bokstavligen) över en gråsiska bland några små alar. Hen var inte överdrivet skraj och med lite bättre uppmärksamhet och koordinationsförmåga, hade jag helt garanterat fått goda chanser att föreviga siskan på bild. Jag hann se till så att objektivets närgräns var inställt på 3,5 meter (istället för 8,5 som är det vanligare - och som ger snabbare autofokus) eftersom fågeln var så nära. Men jag fumlade och dundrade så pass mycket bland alriset, så gråsiskan fann för gott att dra.
Vad är väl en högst vanlig gråsiska? Jo, för mig som dag ut och dag in, suttit vid en dator skulle det ha varit stort att få sitta och se en gråsiska kila omkring bland albuskarna. Osis!
Ute bland klipporna välkomnades jag ändå av två gråtrutar. Förvisso har vi väl haft trutar i trakten över hela vintern men det är något speciellt när de flyger omkring och vårskränar på platser som inte är förknippade med deras övervintring. Det känns som om de är där "på riktigt". För mig är gråtrutarna ett alldeles underbart vårtecken. Givetvis ska de få sin väl förtjänade plats i det här inlägget. Gråtrut - helt fantastiskt!
Utan användning av stora objektivet och stativet satte jag mig inte på klipporna. Istället vandrade jag sakta omkring och bara njöt av solen och blåsten. Jag hade sett till att klä mig varmt. Det är ju som bekant ruskigt kallt ute vid havsbandet på vårarna. Men mina rörelser fick verkligen hållas långsamma. Så fort jag ens försökte gå i lite mer normal takt, kände jag hur det inte var långt kvar till svettfloder. Att det är början av mars skulle man inte tro. Otroligt!
Till slut beslöt jag återvända in mot viken och till platser med lite lä. Förutom trutarna var det inga fåglar som ville hålla till ute i snålblåsten. Så fort jag hade återvänt till sandstranden dök några svanar upp. De flög norrut och givetvis rätt över klipporna jag nyss hade lämnat. det visade sig vara tre knölsvanar. Den ena uppenbarligen en fyrvingad sådan. Den hade jag gärna sett på närmare avstånd. Typiskt!
När jag kom hem var söderväggen full av nyvakna spyflugor som lapade värme. Sådant måste dokumenteras. Valde den här gången att göra det på enklast tänkbara sätt, utan ljusdiffusorer och andra tekniska åthävor som klart förbättrar de kvalitativa delarna i dylika småkrypsfotografier. Med bara en stark sol som ljuskälla blir ljuset egentligen alldeles för skarpt. Men så är det ju också den där solen flugorna vill ha - så varför inte låta den bli en tydlig del av ett dylikt dokumentärt fotograferande? Fjolårets första vårflugor fotograferade jag förresten 16.3.
Bilderna otillräckliga för att jag ska våga mig på någon säker artbestämning. Tror dock att det handlar om kompostspyfluga, Protophormia terraenovae.
Varför blev rubriken som den blev? Jo jag tycker om att ha tråkigt. Jag har roligt när jag har tråkigt. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet.
Vistelsen ute vid Tisskärssand blev väl bara en och en halv timme (måste tillbaka hem till datorn) och jag hade tråkigt kul precis hela tiden. Så den där en och en halv timmen gick alldeles för fort. Dessutom anspelar rubriken på att jag inte gjort ett endaste inlägg här på bloggen sedan 19.2.
19.2 känns som igår. Så även om jag tycker det är tråkigt att inte ha varit ute på observations och friskluftssamlande sedan dess, så har jag inte haft tråkigt med det där pågående arbetet - som alltså gjort så att tiden gått snabbt. Vet inte om någon annan hänger med i mitt hastigt nerplitade resonemang, men det viktiga är att jag tror att jag själv fattar.
Nu är det dags att släppa den här bloggen och återgå till illustrerandet. Resultatet hoppas jag få återkomma till mot sommaren - ungefär.
