Det ser ut som om en nästan fem decennier lång era är över.
Femte oktober möttes jag i den lokala Nykarleby-gruppen på Facebook av bild på delvis riven och igenbommad trappa samt skylt om att fågeltornet i Bådaviken är tillfälligt ur bruk.
Det gick nästan en månad innan jag själv kom mig iväg för att begrunda situationen. Under tiden har jag varit i kontakt med olika berörda parter för att reda ut exakt vad som föranlett detta samt hur framtiden för tornet kan tänkas se ut.
Att tornet sett sina bästa dagar råder det inget tvivel om. Men den bärande stommen är så vitt "vi" - dvs. talkokrafterna i Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) - kunnat konstatera i erforderligt skick. Smärre delar har under årens lopp bytts ut. Senast för ett år sedan byttes golvplankor och material på räcket.
Något direkt svar på om det är hela tornet eller vissa specifika och utbytbara delar i konstruktionen som dömts ut har inte erhållits.
Ett större renoveringsbehov är dock något som obönhörligt kommit närmare de sista åren. Dessutom är trappan brant och ska inte tas med slapp lattjo-attityd oberoende hur gott dess skick än skulle vara.
Tornet byggdes av föreningen med material som donerades av staden Nykarleby. Invigningen skedde 1978. En berättelse om detta finns här på Nykarlebyvyer.
Sedan dess har det berömda vattnet runnit under broarna och så småningom överfördes marken tornet står på från staden Nykarleby till Forststyrelsen.
JNN har förvaltat tornet och trodde sig också äga tornet. Men några dokument om vem ägaren egentligen är verkar inte finnas. Det var kanske mindre relevant då när det begav sig. Av den anledningen är det så att tornet nu rimligen också juridiskt ägs av Forststyrelsen.
Den rivna trappan och förbommningen är utförd av en Forststyrelsen-anställd som dömt ut tornet ur säkerhetssynpunkt och skridit till verket med såg och kofot. Det står nu också klart att tornet landat i Forststyrelsens lista över rivningsobjekt och därmed så småningom rivs ner. Några planer på nytt torn finns inte och Forststyrelsen är en part som av såväl ekonomiska som ansvarsmässiga orsaker inte vill bygga eller ens förvalta fågeltorn.
Att uppföra ett nytt torn på platsen kräver utöver själva byggkostnaderna därmed också en ansvarstagande part samt godkänt avtal med och arendekostnader till Forststyrelsen. JNN är i skrivande stund knappast förmöget att åstadkomma detta på egen hand. Hur det ser ut från stadens håll är för tidigt att säga. Fågeltorn är måhända inte högst på åtgärdslistorna i dagens kommunala vardag.
Synd på många sätt. Observationsstatistiken från tornets 47 år är hyfsat omfattande och den långa perioden av datainsamling ser nu ut att huggas av. Ur vetenskapligt (ornitologiskt) hänseende är det beklagligt eftersom långa dataserier förmedlar verifierbara insikter om ekologiska förändringar på ett sätt som kortare observationsperioder självfallet inte gör. Här spelar också begreppet citizen science roll eftersom besökare noterat sina observationer i tornets gästbok.
Visst kan man även framöver bedriva ornitologisk observation i Bådaviken. Men metodiken spelar alltid roll beträffande jämförbarhet observationer emellan och därmed även hur observationsdata kan användas vetenskapligt. Bådaviken är dessutom ett område omöjligt att överblicka utan högt belägen utkiksplats. Under den gångna sommarens fågelinventering kunde jag konstatera att den absoluta merparten av arterna var möjliga att se eller höra från just tornet. Mer precis räkning och kartering behövde visserligen ske genom rundvandring i området, men för artantal och övergripande bild är tornet generellt mycket god observationsplats.
Tornet har också varit ett relativt populärt besöksmål i Nykarleby. Det vittnar både gästboken och kommentarer i sociala media om.
Det ser med andra ord ut som om jag får hitta ny första maj-tradition och att eventuell medverkan i tornens kamp nu bör ske från någon annan utkikspunkt.
... åtminstone inkommande vår.
För man vet ju aldrig och hoppeligen kunde någon lösning dyka upp för en fortsättning på höghöjdsspanandet ut över Bådaviken. Det vore prima både ur ornitologisk synvinkel och för alla oss i lokalbefolkningen som gärna har tornet som återkommande utflyktsmål.

Men vad jag förstår så finns det fågeltorn på en massa andra platser som ägs av Forststyrelsen, vem som sedan förvaltar dessa vet jag ju inte.
SvaraRaderaDet stämmer. Om jag, i diskussionen med Forststyrelsen, förstått saken rätt torde många av de objekten finnas på samma rivningslista. Alternativet är antagligen att de tornen ansvars- och avtalsmässigt sköts av någon annan part.
RaderaDet ska väl tilläggas att det här med att beträda någonting på egen risk inte riktigt fråntar ägaren/förvaltaren av ett fågeltorn något ansvar ifall en olycka sker. Jag är för närvarande inte insatt i hur ett utkikstorn ska vara konstruerat för att anses vara kassaskåpssäkert ut juridisk ansvarssynpunkt ifall någon t.ex. ramlar i trappan. Men jag tippar att Bådaviken-tornets trappa inte skulle anses vara tillräckligt säker. Den är nästan mera som en stege än en trappa.
Fördelen med ett fågeltorn är ju också att man kan kanalisera besöksströmmen till en bestämd plats och sålunda undvika störningar på fågellivet. Nu blir det mera spring i buskarna, anser Leif Öling.
RaderaRisken finns. När det kommer till Bådaviken är jag dock inte helt säker. Jag misstänker att eventuella framtida besökare ändå rör sig till platsen för tornet och sedan inte så mycket mer än det. Jag har intrycket av att den typiska besökaren i Bådaviken är någon som inte har artkrysslista eller ens ornitologi som någon större hobby.
RaderaTornet är undangömt och har väl även inom ornitologiska kretsar redan bedömts som ett torn man inte har så stor behållning av att besöka eftersom många av fåglarna i omgivningen är blyga och inte så gärna gör sig synliga.
Men jo... på många håll har nog fågeltorn den funktionen. Det gör också att fåglar kan bli vana med att folk dyker upp på en viss plats och inser att de inte utgör någon fara.