Jag vet varför jag knappt dokumenterar humlor. Åtminstone när det gäller humlor i trädgården. En orsak är att jag sällan ser en för mig ny art. Alltså någon jag inte tidigare noterat och fotograferat. Dokumentation känns således mindre angelägen.
Men en annan kanske mer betydande orsak är att humlorna är svårfotograferade.
De må vara vanliga och orädda. Man kommer alltså ofta rätt nära dem. Just den grejen är med andra ord inget bekymmer. Men när det kommer till humlornas envisa benägenhet att huka sig i blommor och ständigt bara visa rumpan mot fotografen är det en annan visa. Man ska ha tålamod helt enkelt. Och så måste man ta rätt många fotografier för att åtminstone få ett eller två på vilket humlan är någorlunda väl synlig och representativ. Merparten av alla bilder man tagit brukar bara visa en oformlig, ointressant hårig boll.
Summa summarum: Oftast triviala arter plus hopplöst oformligt hukande gör att jag tenderar söka upp andra kryp i stället.
Här en hane av stenhumla, Bombus lapidarius.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar