tisdag 12 augusti 2014

Charmhumla

Jag håller nog på att bygga upp något slags extratycke för sandhumlan. Denna [hos oss] färgmässigt avvikande humla som alltså inte har de typiska varningsfärgerna med svart och gult/orange. 
Nej, här har vi en anspråkslöst svart-grå-vit humla - en humla som i humlesammanhang nästan får en slags silvrig karaktär över sig - trots att det egentligen inte finns några likheter med silver. Men ni fattar poängen... väl?

Sandhumla - Bombus veteranus. Ja även dess vetenskapliga namn har ju en viss aura av något speciellt. Ungefär som en vis gammal dam med grått hår. Jag skriver dam eftersom humlan på bilden är en arbetarhumla och följaktligen av honkön.

Humlan på bilden var nog också gammal - relativt sett i alla fall. Hon kravlade sig fram mellan ålandsrotens blomkorgar och ett antal timmar efter fotograferingen satt hon kvar och såg närmast livlös ut.

I Finland tycks vi ha en fortsatt någorlunda livskraftig - samt ställvis allt starkare - population av sandhumla. I övriga Europa är de på tillbakagång och i Sverige finns de numera nästan inte alls. Undantagen är förmodade förekomster lokalt i Sydsverige och uppe i norr där exemplar från den finska stammen söker sig över Torne älv.

Ju mer jag låter subjektiva tyckanden råda över mina åsikter, desto tydligare får jag deklarera att... ja! Sandhumlan är min favorithumla. Den har charm!

... Men hushumlor har nog också... och stenhumla är... när det kommer till kritan så är väl alla humlor...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar