Tvåbandad getingfluga

Då är det dags för sjunde och sista inlägget med de blomflugor som kom framför objektivet för ett par dagar sedan. Det blev ganska många på en gång och då har jag dessutom bort ett par arter som jag inte hann dokumentera. 

Det var också på håret med fotograferandet av den här. Jag hann inte med mycket kameraarbete innan hon flög utom synhåll. Hon befann sig inte heller bland sötsaksblommorna i rabatten utan hade stannat upp på en kvist i ett äppelträd där hon ägnade sig åt lite kroppsvård. Det kanske var bra med en stund av sk. "egentid". Hon tycks ha varit med om ett antal hårda dagar med tanke på slitna vingar och en tappad antenn.

Precis som i fallet med alla de övriga blomflugorna jag nyligen lagt upp på bloggen är inte heller tvåbandad getingfluga - Chrysotoxum bicinctum - någon raritet, men för att ha större chans att se dem bör man kanske lämna sin trädgård och söka sig ut till lövskog (el. blandskog) och vegetation i närheten av öppna ytor och vatten.

I Österbotten ska man ha möjlighet att påträffa fyra olika getingblomflugor. De tre övriga arterna har har lika vackert och skarpt kontrasterande svarta och gula teckningar men de har fler gula band över bakkroppen. Tvåbandad getingfluga är 10-13 millimeter lång och väldigt lätt att känna igen tack vare bakkroppens unika teckning. Även getingblomflugornas larver är rovdjur med bladlöss på menyn. Troligen handlar det mestadels om rotlevande bladlöss samt andra arter som uppehåller sig nära markytan.

Släktnamnet Chrysotoxum betyder för övrigt guldbåge. Vackert namn för en vacker fluga.

Nyfiken blomfluga

Sjätte blomflugan i denna lilla "special-serie" av inlägg som jag nu på kort tid stjälper ut i denna blogg.

Den här är allt lite knepigare. En hona är det i alla fall och jag tror att det är Eupeodes corollae (har inget med någon gammal japansk bil att göra). På svenska har den fått namnet nyfiken blomfluga och det kommer sig av att den faktiskt kan upplevas som nyfiken då den inte har något emot att komma "fram och kolla läget" när eftermiddagskaffet inmundigas utomhus. Nyfiken blomfluga hör till släktet fältblomflugor och av dem har vi 13 arter i Finland och sju i Österbotten men precis som flyttblomfluga är fältblomflugorna väldigt rörliga och flyger (tom. flyttar) över långa sträckor - om än kanske inte i samma utsträckning som flyttblomflugan. Det gör att deras normala utbredning och ett definitivt antal arter på en given plats kan vara vanskligt att faktiskt avgöra. Enligt Nationalnyckeln är det sannolikt så att nyfiken blomfluga inte alls övervintrar i Norden och att befruktade honor söker sig norrut från Centraleuropa där de övervintrat som puppor. De flugor vi ser den här tiden på sommaren är en andra generation som alltså växt upp som larver under försommaren här hos oss. Precis som hos ett flertal andra släkten bland blomflugorna är fältblomflugornas larver också predatorer på bladlöss.

Flyttblomfluga

Flyttblomfluga - Episyrphus balteatus - är lite av en särling bland våra vanliga blomflugor. De övervintrar nämligen inte alls hos oss. Under gynnsamma år kan de övervintra i Danmark eller södra Sverige men normalt kommer de flyttblomflugor vi ser här från breddgrader i höjd med Central- och Sydeuropa. Befruktade honor flyttar hit norrut från början av juni. De kan välja att lägga sina ägg på flera olika växter men verkar främst vara inriktade på vass där larverna äter av en specifik bladlus.

När larverna ätit färdigt och mot hög-/sensommaren blivit vuxna blomflugor letar de sig ut på matjakt (nektar) och kan vissa år finnas i oerhört stora mängder. Deras numerära antal hos oss är dock beroende av många olika faktorer. Dels hur väl flyttningen har gått. Väder och vind har sin beskärda del i dessa småkryps  långa resor. Om äggen läggs i anslutning till jordbruk där man besprutar mot bladlöss slås även larverna ut. Vissa år angrips larverna också av stora mängder parasitsteklar.  Under Augusti och september letar de sig åter söderut mot varmare trakter.

Flyttblomfluga ser ju ut som en väldigt typisk blomfluga men om man jämför bakkroppsmönstret med andra släkten noterar man snabbt att det skiljer sig ganska mycket från de övriga. De kan visserligen ha olika stora andelar svart och gult men grundteckningen är i stort sett unik bland våra blomflugor.

Under fjolårssommaren såg jag inte särskilt många flyttblomflugor men nu tycks de finnas lite överallt. 2014 är nog ett bra år för dessa små långdistansflygare.

Referenser:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

DH 53A

Tvåvingar: Blomflugor

Diptera: Syrphidae: Syrphinae

Mindre solblomfluga

Tillbaka till blomflugorna... Släktet Syrphus innehåller väl några av de mest typiska blomflugorna - de där blomflugorna som ser ut så som man tänker sig att blomflugor ska se ut. På svenska heter de solblomflugor och bildens representant ur släktet är (om jag ser rätt) mindre solblomfluga - Syrphus vitripennis.

I Österbotten har vi ytterligare tre vanligt förekommande arter av solblomflugor. 

Här är t.ex. en av dessa: Hårig solblomfluga.

Storblodbi

Fler blomflugor är nog dokumenterade och i sinom tid på väg in i bloggen (se de tre föregående inläggen) men lite omväxling lär inte skada. Insekten som kikar fram i bakom martornsblommorna här ovan är alltså ingen blomfluga.

Stor (ca 11-12 mm) och svart med helröd bakkropp. Det här är en lätt igenkännlig insekt - ett blodbi.

Storleken och avsaknaden av svart på bakkroppen ger vid handen att detta rör sig om storblodbi - Sphecodes albilabris.

Blodbin lever som boparasiter hos solitära bin - bl.a. hos grävbin, sidenbin och bandbin. Blodbiets hona lägger sitt ägg i värdbiets bo, varpå blodbi-larven sedan dödar den ursprungliga invånaren och därefter lever av det pollenförråd som värden tidigare samlat som föda till sin egen larv.

Blodbiet på bilderna här ovan är en hane.

På de två sista bilderna har vi en hona. Hon är ytterligare ett par millimeter längre men den tydligaste skillnaden mellan könen är antennerna. Honans antenner är nämligen lite kortare och smalare.

Lillslamfluga

När nu farten är uppe så fortsätter jag med ännu en blomfluga. Den här hör till släktet slamflugor och artens svenska namn är lillslamfluga. Säger man Eristalis arbustorum så är namnet gångbart i hela världen. Lillslamflugan är ganska variabel i sin teckning - teckningen på bakkroppen då alltså. Vissa exemplar är väldigt ljusa och andra nästan helt svarta så när som på ljusa band längs plåtarnas bakkanter. Flugan på bilden är en hane. Det syns tydligt på de stora ögonen som i princip sitter ihop en bra bit uppe på huvudet. Honornas ögon rör inte vid varandra.

Larven växer upp i näringsrikt, grunt vatten - helst med mycket organiska ämnen som ligger och jäser i vattnet. Larverna (hos alla slamflugor) är halvt genomskinligt gråa, slattriga och har ett långt andningsrör som sticks upp genom vattenytan. De går också under namnet råttsvanslarv.

Vuxna flugor håller sig relativt nära marken och uppsöker en hel drös olika blommande örter.

Kompostblomfluga

Nästa blomfluga till rakning är kompostblomfluga - Syritta pipiens. Det är en väldigt vanlig blomfluga men den kan kanske lätt förbises då den är både liten och övervägande mörk på ovansidan. Den har visserligen ljusa parfläckar på bakkroppen men de syns inte alltid så tydligt då flugan oftast håller vingarna rakt bakåt då den är på blommor eller annars sitter i vila.

Det bästa kännetecknet är nog de grova låren på bakbenen. Dessa kan vara helt svarta men har oftast bruna fläckar så som bildernas hona uppvisar. Lårens undersida har en köl med en rad taggar.

Larverna lever av förmultnande  organiskt material och precis som namnet antyder är bl.a komposter en lämplig barnkammare.

Kompostblomflugan är inte kräsen vad gäller blommor och besöker ett stort antal olika örter, buskar och träd. 

Hanarna revirflyger tätt över blommorna. I sitt revirsvävande kan de ses knycka sidledes och pendla elegant av och an.

Taggsländfluga

De senaste dagarna har det blivit lite extrafokus på nektargäster. Vår ryska martorn har slagit ut och till den dras många hungriga insekter - inte minst blomflugor.

Som den första i raden av några blomflugor på kö till bloggen kommer härmed taggsländfluga - Sphaerophoria scripta.

Sländflugorna har fått sitt namn pga. den smala bakkroppen som ger dem en viss ytlig likhet med sländor. 15 olika arter är påträffade i Finland och bland dessa ska väl tio stycken vara möjliga att hitta här i Österbotten. Vissa är svåra - väldigt svåra - att skilja åt i fält så det råder givetvis en viss osäkerhet kring arternas förekomst och vanlighet.

Som synes på bilderna varierar teckningen på bakkroppen en hel del. Vissa har mindre svart än andra och nyansen av gult eller orange är också lite olika. I artbestämningen av dessa skulle jag ha varit synnerligen osäker endast på basen av bakkroppsteckningen men taggsländflugan har tydligt längre bakkropp än övriga arter. Hanarna på bilderna här ovan är ca 10-11 mm.

Honorna har inte varit lika talrika bland våra blommor men några enstaka har jag i alla fall fått på bild. Honorna har en något bredare och aningen kortare bakkropp. Totallängden är väl ungefär 8-9 mm. Taggsländfluga är en av de mer allmänna sländflugorna och kanske den som oftast syns i trädgårdar. Några av de andra arterna är dessutom mer specialiserade för vissa biotoper och växter - något som gör att de är mindre troliga besökare i en trädgård.

Edit: Kan ju tillägga att taggsländflugornas larver är rovdjur som lever av bladlöss på örter i markskiktet men ibland även på några fåtal vedartade växter.

Lurvlarv

Här om dagen hittades denna lilla, toviga vadd-ansamling krypandes på marken i trädgården.

Under det vaxartade lurvet gömmer sig en grön liten larv. Larven fotograferades och flyttades sedan in i trädgårdens mer djungel-liknande bladhav.

Ett par timmar senare hade jag vägarna förbi platsen där larven placerades och då hade den klättrat upp på ett kirskålsblad där den klätt av sig och poserade spritt språngande naken. Det skyddande lurvet hade lämnats kvar på bladkanten. Plockade åter upp den och dokumenterade på nytt.

Larven är alltså en stekellarv - närmare bestämt en bladstekel - och ännu närmare bestämt en stekel ur släktet Eriocampa. Det verkar i stort sett finnas tre artalternativ. E. dorpatica, E. ovata och E. umbratica. Den sist nämnda har status "nära hotad" här i Finland. Enligt de uppgifter jag jag sett lever E. ovata på al och dorpatica vill ha vinbär. Precis ovanför den plats där larven hittades finns kronan på en klibbal (jäpp, en sådan finns planterad i trädgården). Men under alen växer också en förvildad vinbärsbuske. Så... ovata eller dorpatica? Borde väl ha letat fler i både klibbalen och vinbärsbusken men det har liksom inte blivit av.

Eriocampa-släktet hör till bladsteklarna (Tenthredinidae).

Alla dessa små parasitoida steklar

Första augusti gjorde jag ett inlägg om och med en rovstekel som jobbade med sin tunnel i ett av våra äppelträd. Bilderna var vid tiden för inlägget redan en vecka gamla men jag har helt enkelt inte riktigt hunnit med i svängarna. 

Samtidigt som jag fotograferade rovstekeln tog jag också ett par bilder av en riktigt liten parasitstekel som ivrigt sprang i sicksack  runt rovstekelns hål. I jakten på vad det var för stekel och vad den var på jakt efter, undersökte jag först om Crossocerus-steklarnas (rovstekeln) larver angrips av parasitsteklar. Det gör de, men det verkar då handla om parasitsteklar ur andra familjer än den avfotograferade. Det var enkelt och snabbt konstaterat på basen av utseendet.

Det var också på basen av utseendet jag fick nysta vidare. Det mesta i helhetsintrycket och proportionerna hos stekeln fick mig att leta bland bracksteklarna (Braconidae) och ganska omgående fick jag ögonen på underfamiljen Doryctinae där pusselbitarna började falla på plats. Ner till artnivå vågar jag mig inte men släktet torde nog vara Spathius. Spathius-steklar tycks vara inriktade på trägnagare (Anobiidae-skalbaggar) och vissa av dessa steklar används uppenbarligen som bekämpningsmedel mot nämnda skalbaggar.

Edit: Torde vara Spathius exarator.

Tittut... där inne i äppelträdet

Våra äppelträd är gamla, väldans gamla. Äppelodlare skulle ha kapat dem i höjd med marken för decennier sedan men det har vi inte klarat av att göra trots att träden har tickor och allsköns andra svampar vars fruktkroppar ploppar ut ur barken när förhållandena är de rätta. Men träden är vackra på sitt sätt och de får väl vika ner sig själva när den dagen är inne. Fram tills dess är de hem för småkryp som gillar gamla halvmurkna träd. 

För en tid sedan upptäcktes färska spån som forslats ut ur några små hål i ett av träden. Det visade sig vara en liten rovstekel i släktet Crossocerus som höll på att städa ur ett gammalt hål vilket sannolikt gjorts av någon skalbaggelarv. Stekeln plattar till och gör tunnelväggarna jämna och fina. Sedan lägger hon sina ägg i hålet och förser de blivande stekellarverna med mat. Beroende på artspecialisering jagar Crossocerus-steklar antingen små tvåvingar (flugor) eller mindre halvvingar (ordn. Hemiptera)

Borde lyckas få någon bild där hela stekeln är synlig men de är kvicka och rastlösa så det är lättare sagt än gjort. 

Rosodlarens älsklingsfjäril.

Mera fjärilar till Utgångspunkt Nykarleby. Här är större rosenvecklare - Notocelia roborana.

Den kan vara en aning knepig att särskilja från blek rosenvecklare men bl.a. är de mörka teckningarna vid framvingarnas bakkant (de som bildar en enhetlig fläck när fjärilen är i vila) lite mer samlade, skarpa i kanterna och mer "geometriskt tydliga" - eller hur jag nu ska förklara saken.

Större rosenvecklare har ett vingspann på 16-23 mm så namnet till trots är den inte så stor. Men det finns förstås också en mindre rosenvecklare vars vingspann är 14-20 mm. De liknar också varandra men den mindre arten har ofta en rosa ton i de ljusa partierna.

Dessa fjärilars larver tycker om rosor och på typiskt vecklarmaner spinner de ihop ett antal blad runtom sig själva så att de får äta skyddade från omvärlden... så skyddade de nu kan bli. Det finns alltid specialiserade fiender som också tar sig fram till vecklarlarver. I brist på rosor duger även hagtorn, slån och rubus. Larven liknar spireabrokvecklarens larv men har orange huvud.

Inte så grönskimrande grönskimrande skogsfly

Fyller bloggen med ytterligare ett nattfly. Den här gången i form av grönskimrande skogsfly - Anaplectoides prasina. Tyvärr har det här exemplaret lite för många nätter av fladdrande bakom sig och nötningen har nått en bit på vägen. Bl.a de gröna tonerna har säkerligen varit klarare. Bakvingarna som inte syns på bilden är beige-bruna.

Grönskimrande skogsfly är ett ganska stort nattfly med ett vingspann på 44-52 mm. Larverna lever på många olika växter - bl.a. ljung, apel, popplar, asp och skräppor.

Den fotograferade fjärilen var ett "hitta in men inte ut"-offer. Den fick förstås lift ut genom dörren efter fotograferingen.

Allmänt bandfly

För någon vecka sedan grävdes en fjärilspuppa fram i samband med trädgårdsarbete. Jag tog puppan tillvara och planerade hålla ett litet öga på den med hopp om att få se den färdiga fjärilen ta sig ut. Jag var ju också intresserad av att få veta vad det var för någon art.

En kväll för ett antal dagar sedan hade vi in en stor nattfjäril i farstun och jag tog ett par bilder av den innan den släpptes ut (fotografiet ovan). morgonen därpå kontrollerade jag puppan och hittade bara ett tomt skal. Eftersom den också fanns i farstukvisten blev det lätt att plussa ett och ett.

Fjärilen är allmänt bandfly - Noctua pronuba. Arten är ganska variabel i färgsättning och kontrast men samma grundmönster går givetvis igen i alla valörvariationerna. Hanarna är generellt mörkare och mer konstrastrika än honorna som går i grågula och bruna toner. Bakvingarna syns inte på bilderna men är gula med ett brett mörkt (svart/brunt) tvärband nära vingens bakkant.

Vingspannet är 52-61 mm. Larverna lever på flera olika växter - bl.a. på kål, sallad och groblad.

Fotografiet nedan togs för ett par år sedan och får stå som exempel på färgvariationen inom arten.

 

Hårig solblomfluga

En av våra vanligaste blomflugor är hårig solblomfluga - Syrphus torvus. Till storlek och utseende liknar den väldigt mycket gul solblomfluga (S. ribesii) som också den är vanlig hos oss. Den viktigaste skillnaden mellan de båda är de håriga ögonen hos den som också har ordet hårig i namnet - alltså den på bilden - som för övrigt är en hona.

Det finns sex st arter av solblomflugor i Finland (och Norden). Dessa blomflugors larver hör till dem som livnär sig på bladlöss. På höstarna letar sig larverna ner på marken och in bland fallna löv i förnan där de övervintrar - om de inte haft oturen att "gå och få ägg".

Svårfotograferad smygare

Uppe... lite för högt uppe... på en träkonstruktion fick jag syn på en nymf av rovskinnbaggen Empicoris vagabundus. Med "lite för högt uppe" menar jag att det blev hiskeligt svårt med fotograferandet.

Hur som helst. Ett par bilder - om än något suddiga - där man kan få en glimt av hur denna rovskinnbagge ser ut blev det ändå.

Det här lilla rovdjuret skrider långsamt fram på jakt efter lämpliga små byten. Vilka småkryp den jagar har jag dock inte läst mig fram till.

Dessa rovskinnbaggar är ganska speciella till sin utformning. Det första paret ben är kraftiga och fungerar som griporgan. Påminner om frambenen hos bönsyrsorna. De två bakre benparen är långa och smala med flera rader rakt utstående hår som förmodligen är känsliga för rörelse. De långa antennerna är likaledes tunna och "håriga".

Kroppslängden på det dokumenterade exemplaret är ungefär 5 mm.

Den är fullbildad

... Häggspinnmalen alltså. Oddsen för att det är larven i länken är dock synnerligen höga.

Askbredvecklare

Den här askbredvecklaren sökte skydd under ett lindblad. En vacker liten fjäril som genom sina vackert bly-glänsande fläckar vagt påminner om spireabrokvecklare. Den är dock till helheten mycket ljusare. Annat som skiljer dem åt är bl.a. att vingmönstret bildar en stor enhetlig gul fläck mitt på fjärilen när den sitter i vila och de långa labialpalperna ger den ett utsträckt tryne. 

Askbredvecklarens larver lever - som namnet antyder - på askar men är gärna även på liguster, berberis och syrener. Hos oss är det serverat med syren och ask så dessa vecklade torde ha vad de behöver för kommande generationer. Askbredvecklaren är ingen stor fjäril. Vingspannet ligger mellan 11 och 15 millimeter. Dess vetenskapliga namn är Pseudargyrotoza conwagana. På svenska sidan Bottenviken är den endast sporadiskt påträffad norr om Dalarna men här i Finland tycks observationerna sträcka sig lite längre norrut.

Designad på 50-talet

Allmänna spottstriten - Philaenus spumarius - måste ha fått sin form någon gång under 50-talet. Antingen på designavdelningen hos någon amerikansk biltillverkare eller i någon Hollywood-studio där man ritat rymdskepp inför någon Sci-fi-produktion.

Det är spottstritarnas larver som tillverkar skum-ansamlingarna man kan hitta här och var bland växterna. De utsöndrar en vätska i vilken de blåser bubblor och detta bubbelbad ger ett visst skydd mot deras fiender.

Vinkelstreckad lövmätare

Det är nästan bara slitna fjärilar jag dokumenterar (undantag på kommande) men så nöts de ju också ganska snabbt. Det här ska nog vara en vinkelstreckad lövmätare - Idaea aversata. 

Vingspannet rör sig mellan 26-31 mm. Larverna kan hittas på bl.a. skräppor och maskrosor.

Edit: Ska tilläggas att vinkelstreckad lövmätare skiljer sig från sina snarlika släktingar tydligast genom de "vinklar" som yttre tvärlinjen tecknar nära vingens framkant. Övriga lövmätare har en jämnare kurva i den linjen. Tvärlinjerna är alltså de streck som syns tvärs över vingarna.