5. Ymnighetshornet

Noshörningen får här stå som den absolut största symbolen för all illegal handel med vilda djur. Det är en handel som är så ofantligt stor att det inte går att förstå hur många tusen ton djur eller djurdelar som ständigt transporteras hit och dit på det här jordklotet. En stor del av dessa djur lider dessutom akut risk att för evigt svepas bort från planetens yta bara för att någon kultur fått för sig att djuret är status, pälsen är status eller att man kan äta delar av djuret som hokuspokus-medicin. Noshörningshorn ska ju t.ex. få snoppen att peka uppåt i timtal och det är man beredd att betala giganorma summor pengar för. Det skulle onekligen vara billigare att äta sitt eget hår eller tugga på naglarna eftersom innehållet är samma som i noshörningshornet. Effekten skulle också vara identisk - dvs. ingen effekt alls. Men marknaden är givetvis smart. När noshörningshornen mals ner  till pulver blandas numera också viagra in. Köparen får alltså vad han betalar för och noshörningshornet ”fungerar” bevisligen. Man skulle kunna tro att världen kommit längre än så - att människan faktiskt inte borde tro på gamla och uppenbart falska föreställningar. Men det är tvärtom. Noshörningsjakten har eskalerat alarmerande de senaste åren och 2013 var ett rent katastrof-år. Aldrig tidigare har så många noshörningar (eller elefanter för den delen) mejats ner bara för att någon behöver få tag på de produkter vars astronomiska värde egentligen baseras på fantasi och någon slags löjlig status.

Sydafrika har ca 80% av Afrikas noshörningar. För tio år sedan (2003) sköts 22 st och förra året 2013 blev 1004 noshörningar offer för hornjakten. Hittills i år ligger siffran på 86 registrerade skjutna. Om den siffran stämmer så slutar året på över 1000 döda ännu en gång. Om ökningstrenden håller i sig så blir det långt värre än så. Trubbnoshörningen är ännu ganska säker rent numerärt. Sydafrika beräknas ha knappa 19 000 trubbnoshörningar (2010) men siffran krymper. Totalt har Afrika ca 20 400 trubbnoshörningar. Den nordliga underarten består bara av 7 st exemplar (om nu inte någon unge fötts nyligen) som lever i ett halvvilt tillstånd.
Spetsnoshörningen är det synnerligen bedrövligt med.
Räknar man ihop alla djur från de tre kvarvarande underarterna kommer man till totalt ca 5000 i hela Afrika varav Sydafrika huserar ca hälften. Den östliga underarten är på existensens brant och den västliga förklarades utdöd 2011.
När jag nu ändå är i gång med stora djur och siffror så kan jag lika väl nämna elefanterna också. I Afrika beräknas 300 000 elefanter finnas kvar. Det låter som en hyfsad siffra men är långt från de nästan 10 miljoner elefanter som en gång uppskattas ha funnits på kontinenten. Med tanke på att närmare 40 000 elefanter dessutom årligen faller offer i jakten på elfenben så är 300 000 plötsligt en pyttesumma. En annan alarmerande tendens är att de skjutna elefanterna blir allt yngre pga. att de äldre djuren med stora betar blir färre. Dvs. de skjuts innan de blivit könsmogna vilket gör att återväxten försämras. Det i sin tur kan allvarligt påverka och försämra de kvarvarandes överlevnadsmöjligheter då de förlitar sig mycket på långa säsongsvandringar vars rutter går i arv/lärs in från generation till generation.

Men tjuvjakt och illegal handel gäller alltså en uppsjö av djur - och även andra organismer. Själva tjuvjägarna är oftast från den fattiga lokalbefolkningen och i någon mån är det inte omöjligt att förstå dem. Dessutom sitter inte dessa tjuvjägare inne med all den information om statistik, siffror och allt annat som gör att jag kan sitta här och vara rädd att hårsäckarna ska självantända. Ilskan riktas givetvis mot mellanhänderna som tjänar storkovan samt givetvis mot de slutliga köparna som enbart drivs av prestigefantasier och egoism.

6. Tigerfarmer

Nu är vi framme vid tigern. Jordklotets största kattdjur. Om nu lejonen är hotade på den afrikanska kontinenten - för att inte tala om spillran av de indiska lejonen - så är tigern verkligen illa ute. Man räknar idag med att det finns totalt 3200 tigrar kvar i vilt tillstånd varav Bengalisk tiger är den mest numerära underarten av sex st kvarvarande. Förutom fortsatt tjuvjakt hotas tigrarna väldigt mycket av krympande livsutrymme vartefter deras områden och skogar exploateras.
Framtiden är onekligen dyster för dessa kattdjur.

Men det finns fler tigrar än de nämnda 3200. I Kina ska det enligt uppgift finnas mellan 5000 och 6000 tigrar i farmer. Där föds de upp för att pälsen ska säljas som statusvara till rika kineser och för att benen ska malas ner och bli en ingrediens i det ack så hälsosamma tiger-vinet. Kina har gjort verksamheten fullt laglig med hjälp av lite lämpliga gråzoner. Farmerna är ett skämt. Tigrarna föds upp på billigast tänkbara sätt med vanvård och rent djurplågeri som resultat. Samtidigt som vilda tigrar sakteliga håller på att dö ut ska deras artfränder i farmerna massproduceras och leva under horribla villkor bara för rent patetisk ”lyxkonsumtion” och en ledsam vanföreställning om att tiger-vinet är en dundermedicin.
Det känns rätt långt som rent hyckleri när nationen Kina arbetar så oerhört hårt med att hålla sin jättepanda under armarna (inget fel med det) men samtidigt inte kröker ett finger för en stor mängd andra, minst lika hotade, arter i landet.

USA har också sina tigerfarmer. Även där torde det finnas någonstans kring 5000 tigrar i fångenskap. Här har dock tigern ett annat användningsområde - nämligen som sällskapsdjur. Grunden till de stora mängder tigrar (och även andra stora kattdjur) i USA är en tidigare import av djuren för bl.a. underhållningsbranschen. Cirkusar och andra ”industrier” behövde sina kassakor. Uppfödningen blev lyckosam och tigrar finns helt lagligt i ett flertal av staterna. Texas är en av de tigertätaste. Man kan på sina håll lätt köpa en tiger att ha i trädgården och i några av staterna behövs inte ens ett tillstånd. Här omhändertas tigrarna kanske i grunden bättre än i Kina men det är lika fullt en bedrövlig situation. Tigrarna behövs sannerligen inte bakom ett staket i USA, de behövs där de hör hemma. 

Förresten… vita tigrar är eftertraktade men vita tigrar är inte så numerära. Det har bl.a. lett till inavel och ett känt resultat är Kenny - en numera avlidden vit tiger med brachiocephalt ansikte.

Kinesiska tigerfarmer

7. Människans egen djurhållning

Här avviker jag en smula från bloggens normala innehåll men de djur vi själva håller oss med har ju ändå i mångt och mycket att göra med vår relation till natur och miljö.
Det finns massor av ämnen att älta inom rubriken men jag håller mig till människans bästa vän hunden och låter den tjäna som exempel.

Galgo Espanol är en spansk vinthund med anor. Likt andra vinthundar var de ursprungligen aristokraternas högt värderade följeslagare. Idag ser livet för en Galgo helt annorlunda ut. Numera är de föremål för massproduktion och används av jägarna - sk. Galguerros - i jakten på främst kaniner. Man skulle kunna tro att (j)ägarna högaktar och vördar sina hundar men en oerhört stor andel av dessa hundar vansköts, misshandlas och ”fimpas” på de mest brutala sätt. Det beräknas att så många som över 50 000 hundar årligen dödas ifall de av en eller annan anledning inte jagar tillräckligt bra. Hundarna binds fast och lämnas att dö vind för våg, de hängs - ibland så att fötterna nätt och jämt når marken, de bränns ihjäl, det finns exempel på hundar som dött av injicerat blekmedel, vissa slår man helt enkelt bara ihjäl, skjuter (på ett eller annat sätt) eller kör över. 
Åter igen får man ställa frågan ”vad felas folk?” och jag frågar mig även om det överhuvudtaget ens kan vara sant.
Ett flertal organisationer jobbar med att försöka hitta och ta vara på dessa hundar - de som ännu lever alltså - samt adoptera bort dem efter veterinärbehandling och vaccineringar men det är givetvis bara en ynka liten bråkdel av hundarna som har den turen.

Hundkapplöpning genererar pengar. Det är stor business i flera länder och främst då i de engelskspråkiga. Tusentals Greyhounds föds upp för racing. Ett fåtal blir så pass bra att de används på kapplöpningbanan. De övriga avlivas, säljs till djurförsök eller till länder där kapplöpningsstandarden är lägre. En tävlingshund har gjort slut på sin tävlingskarriär när den är som mest fyra år. Därefter går den samma öde till mötes - dvs. avlivning, djurförsök eller export. Hundar från Australien och Nya Zealand skeppas ibland iväg till Kina och Thailand. Där möter de efter transporten ett annat öde. Undantaget är om hunden varit riktigt bra. Då kan den få leva lite extra och används till avel. Misshandel av hundarna förekommer.
Skaderisken på kapplöpningsbanorna är hög. De snabbaste kan kuta på i över 80 knyck. Att det går dåligt ifall de halkar till och/eller kolliderar är en självklarhet i den farten. Veterinär kommer inte på tal även om skadan inte skulle vara så allvarlig. Hundkapplöpning handlar som sagt om pengar. Ofta går hundarna ändå sönder rätt ordentligt och vissa dör redan av själva kraschen. Men även om de klarar sig helskinnade från själva loppet så riskerar de även andra bekymmer i form av ren ansträngningskollaps. Märkligt att sådan verksamhet tillåts existera men tradition är en hopplöst stark faktor. Om jag idag skulle ansöka om en verksamhet där ett visst antal djur per automatik skadas (oberoende grad) så kan jag ju aldrig tro att det skulle godkännas. Eller?
Också när det gäller kapplöpningshundarna agerar flera organisationer med att försöka få jyckarna bortadopterade.

I de två nämnda exemplen finns en slags inbyggd mekanik som i sig genererar riktigt ruskig behandling av iblandade djur.
Sedan tillkommer givetvis alla de förvildade hundar som lever i tätorterna längre söderut. På sina ställen råkar de ut för den mest brutala behandling som tänkas kan. Kringdrivande lösa och halvvilda hundar kan förvisso vara ett bekymmer på ett eller annat sätt men det måste väl finnas andra lösningar än ren sadism.
Sadister finns det alltså gott om och då kommer jag osökt in på den sfär av kriminella 
personer som håller sig med hundar för slagsmål, vadslagning eller helt enkelt bara för prestigens skull. I den världen förekommer en stor mängd ren misshandel av hundarna i akt och mening att göra dem aggressiva.

Men avslutningsvis bör man nog också nämna den galna avel som fullständigt saboterat ett flertal hundraser. Dels kan det röra sig om genetiska sjukdomar som följer rasen i spåren eller om rena fysiologiska avarter. De mest kortnosta (brachiocephala) raserna är ett typexempel på sådan avel. Andingen blir lidande och hundnosens förmåga att temperera (kyla) luften upphör vilket leder till att de allt för lätt drabbas av värmeslag. 

8. Rovfågelförföljelse

Under 2013 har det kommit många rapporter om rovfågelförföljelse i Skottland. Flera olika rovfåglar är inbegripna men mest handlar det om de två stora örnarna.
Havsörnen utrotades i Storbritannien 1918 då den sista kvarvarande - en helvit hona - sköts på Shetlandsöarna. Hon hade då levt ensam på öarna i 8 år sedan hennes hane hade skjutits 1910. Sista häckningsförsöket på ”fastlandet” skedde i Skottland 1916. 1975 inleddes ett rejält arbete med att återinföra örnarna till de brittiska öarna och efter enträgna ansträngningar etablerades så småningom en stam. Kungsörnarna hade, i motsats till havsörnarna, lyckats överleva med några fåtal och kom att öka en aning i antal. Den ökningen verkar dock numera ha avstannat och de som försöker hålla koll på örnarna hittar nu som då skjutna eller förgiftade exemplar. Förgiftningsfallen drabbar främst kungsörnarna men även andra rovfåglar eftersom giftet finns i utplacerade åtlar. Förföljelsen av kungsörn tycks främst utföras av dem som ser konkurrenter i örnarna. Konkurrensen handlar då om de jaktbara hönsfåglarna. 

I slutet av 2013 lämnades en anhållan om att utnämna kungsörnen till [skotsk] nationalfågel in till Skottlands nationella parlament. En aktiv röst i anhållan är den kände skotske naturfilmaren Gordon Buchanan som bl.a. hållit i kameran i ett flertal av BBC’s lysande naturdokumentärer. 
I samband med anhållan hävdade en högt uppsatt politiker att kungsörnen inte är en lämplig nationalfågel eftersom den påminner folk om nazisterna. Visserligen fanns örnen med på ett symbolhörn hos nassarna men ändå… varifrån får vissa personer sina skruvade idéer?

Under tiden fortsätter rovfåglarna förföljas och dödas. Örnar, vråkar, kärrhökar, glador… inga flyger säkert på de brittiska öarna. Ett sanslöst dödande utan orsaker som inte på något enda sätt kan rättfärdigas ur saklig synvinkel. 

…Och nu lyfter jag fram endast den lilla delen (Storbritannien / Skottland) av vårt jordklot bara för att jag har råkat få ögonen och läsa nyheter från det hållet. 
Hur ser det ut i andra länder? 
Hur ser det ut hos oss? 
Små fåglar viskar ibland saker som tyder på att ett visst rovfågelhat också pyr här och var i dessa trakter. Hoppeligen är det ändå inte så omfattande. 
Men det finns alltså fortfarande människor som hyser attityder vilka regerade för 100 år sedan - då när britterna äntligen blev av med sin sista havsörn.

Nykarlebyboende havsörnshona. Fotograferad sommaren 2013

Raptor Presecution Scotland

9. Lokalt debattklimat

Den allmänna trenden i media - speciellt sociala media - tyder på ett slags avsky för miljöfrågor och framförallt gentemot de som försöker jobba med och tala för miljö, natur och ekologisk mångfald. Miljömuppar, grönterrorister och allehanda andra skällsord förekommer ständigt i ett flertal sammanhang. Det är t.o.m så att ordet ”fågelskådare” är negativt laddat och man känner sig nästan utpekad som någon slags samhällsfara när man rör sig med kikare och långa objektiv. Österbottningen säger sig vara en naturälskande människa men på basen av debattklimatet får man intrycket att det naturförhållandet inte får sträcka sig till att värna om några mer djupgående miljöfrågor. Kanske är det så att naturen fortfarande bör hålla sig på plats och inte sticka upp och bli besvärlig. 
Framförallt får naturen inte vara i vägen för ekonomisk vinning eller egen bekvämlighet. Skarvdebatten innehåller hån, spott och hot om minkutsläpp, miljöarbetare anklagas för att placera ut flygekorr-skit, allt arbete för ekologisk mångfald möter på oförstånd och ilska, miljöartiklar och notiser är bland de mest kommenterade på Vasabladets websidor och på det viset fortsätter det i de flesta miljö-relaterade frågorna. Samtidigt säger sig belackarna alltså vara miljömedvetna pga. sin närhet till naturen och uppväxt både med och i den. Men ändå lyser okunskapen igenom bland kommentarerna.
Och hur är det egentligen med Österbottningens förhållande till naturen?
Är man verkligen en naturälskare ifall man klipper gräset vid sommarstugan med den där gamla motorklipparen som inte längre duger för gräsmattan där hemma? 
Är man verkligen en naturälskare ifall man inte kan färdas genom naturen om det inte är på en muskelbåt, fyrhjuling, motorcykel eller racersnöskoter?
Hur mycket kan man egentligen om naturen när kommentarer och insändare ibland ger sken av att skribenten inte ens läst lågstadiebiologin?

Jag menar alltså inte att det skulle vara förbjudet med den där gräsklipparen, muskelbåten, snöskotern eller obefintliga biologikunskapen. Dessutom drog jag till med några ytterligheter jag har råkar ha en smula halv-koll på. Det gäller givetvis inte alla österbottningar, troligen inte heller medel-österbottningen och det finns många österbottningar som agerar med den ekologiska mångfalden i fokus. Debattklimatet är - precis som i vissa andra angelägna frågor - hårt i dagens anonyma nät-värld. 2013 såg den saken förvärras. En problematik som följer debattklimatet i kölvattnet är att de som skulle vilja debattera i miljöns försvar drar sig bort från debatten eftersom mothuggen baseras på både osakligheter och osmakligheter.

10. Troféjakt på burk

Canned Hunting är ett begrepp för troféjakt av uppfödda och inhägnade djur - helst sk. storvilt. Under de senaste åren har den verksamheten fört en allt mer lukrativ tillvaro. Verksamheten Balanserar på gränsen mellan legalt och illegalt beroende på hur det utförs och hur respektive länders regelverk ser ut. 
Under 2013 har Sydafrika hamnat i rampljuset. Trofejakt på lejon har där pågått under många år men siffrorna stiger vartefter allt mer pengar rullar in. I Sydafrika finns numera mer än 160 farmer som föder upp Lejon. Farmerna är rena massproducenterna av lejon och honorna ”tvingas” föda upp flera kullar per år - något som är både onaturligt och väldigt ansträngande för honorna.. Sydafrikanska farmer håller sig totalt med drygt 5000 uppfödda lejon. Det är långt mer än dubbelt så många än de som lever vilt i Sydafrika.
Medan lejonen är små får farmen inkomster av turister som betalar en liten summa för att få leka med ungarna. När lejonen är vuxna kan man betala en stor summa och då får man göra mera än bara kela med lejonet - man får skjuta det.
Det redan människovana lejonet släpps då ut i en inhägnad. Det får irra omkring en stund, ibland lockas de till en viss plats med hjälp av en utlagd köttbit och ibland är de t.o.m. drogade. Sedan får jägaren leta sig ut i inhägnaden och ofta sker det med en öppen terrängbil från vilken det är enkelt att skjuta. Lejonen skjuts inte bara med gevär. Pilbåge tycks inte heller vara helt ovanligt. Därefter är det fotografering med den stolte jägaren och hans magnifika byte - ett människovant, drogat och desillusionerat lejon.

Vad är det för fel på vissa personer?
I dessa fall har jakten inget med jakt att göra. Jakt på en hare för att få en köttbit i frysen har jag inget emot. Jakt i viltvårdssyfte (när det görs med förstånd) har jag heller inget emot.
Men att betala bara för denna typ av troféjakt tyder på att jägaren har nada naturintresse. De personer som betalar uppemot 30 000 € gör det bara av glädjen över att få döda.
Det pratas om att den här verksamheten gynnar de vilda populationerna på olika sätt. Dels minskar tjuvjaktstrycket och dels hålls pengarna borta från den brottsliga verksamheten. Ekonomin blir alltså mer kontrollerbar och i den bästa av världar kan delar av pengarna dessutom komma viltvården till godo. Nu är det här inte den bästa av världar. 
Så länge det finns män som tycks lida av något slags macho-komplex, vilket de endast kan bedöva genom detta meningslösa dödande, så finns också firmor som erbjuder dem möjligheten mot rätt betalning. 

Troféjakt är inte enbart sk. Canned hunting. Troféjakten sker även i det vilda och genom företag som erbjuder den typen av safari. I en tid då tjuvjakten når nya höjder är varje dödad elefant (oberoende vad den legala ”jägaren” betalat) en tragedi.
Vissa av dessa safarifirmor vill legalisera troféjakten i större skala och de vill legalisera handeln med ”produkterna” från jakten - dvs. horn, preparerade djur, ”mediciner”, osv. Tanken är att myndigheter då ska ha en bättre överblick när det gäller handeln. Men risken är i stället att djuren (eller resterna av dem) som skjutits okontrollerat och illegalt myglas in den legala handeln. Dessutom är det fortfarande billigare att skjuta ett lejon om man gör det i smyg.

Tjuvjakten återkommer på listan vad det lider.

Förvarning!

Den här www-avkroken fyller snart ett år - närmare bestämt 21.2. 

Det tänker jag paradoxalt nog fira med en massiv dos ohämmad pessimism i form av en ”tio värsta-lista” över natur och miljö-händelser, trender och skeenden under det senaste året. Många av punkterna är nog sammanlänkade men det beror ju på att allt på det här jordklotet har ett samröre på ett eller annat sätt.

Jag kommer att vara ohejdat negativ. Rent av grinig. Det mesta på listan är världsomfattande så det är ingen större anledning till lokal oro även om Österbotten nog också kommer att få sig en slev. Jag börjar med 10 och räknar ner (eller upp?) till ettan på min högst subjektiva och delvis även lite spontana lista. Ordningen är absolut inte självklar och kanske inte alltid förklarad även om jag kanske någon gång försöker. Vågar i nuläget inte heller lova att jag hinner med hela listan innan ettårsdagen men ska göra ett försök. Därefter får jag nog ta mig an en "tio bästa-lista" också. Annars blir det nog alldeles för låg stämning här på utgångspunkten (trots att listor i sig kan vara ganska roliga).

Hoppsanresultat med en liten kameraprovning

Gjorde igår (söndag) några snabbtest med GH2-huset och Canon FD 200 Macro f4-objektivet.

Resultaten blev allt lite lustiga.

Först ett bär från vårt lilla Rosenhagtorns-träd. Testade också med lite olika fokusinställningar och stackade bilder. Bäret här ovan är tre fokusstackningar.

Svamp som växer vid vissa (döda) knoppar och kvistar i en hästkastanj. Den här bilden består också av tre fokusstackade exponeringar.

Med mer extrem närbild blir skärpedjupet kortare. Här är det 13 exponeringar och då är motivet inte skarpt "hela vägen" heller. Men det finns också suddiga partier där sådana inte borde finnas. Det beror nog på att jag var utomhus, att motiven rörde på sig en aning i vinden och att de då flyttade på sig mellan exponeringarna. Så trots att jag justerade fokuseringen längre bakåt vid varje exponering blev det i praktiken inte en jämn "fokusvandring" över motivet. I den bemärkelsen är de en aning misslyckade.

Resultaten blev som sagt lite småroliga så jag slänger upp dem här och nu trots allt. Den grå bakgrunden är ingen arrangerad yta eller efterhandskonstruktion i bildbehandlingen. Det oerhört korta skärpedjupet och samtidigt relativt stora brännvidden (200 mm) ordnar bakgrunden på det där sättet.

Edit 16.11.2019: Svampen torde vara cinnobergömming (Nectria cinnabarina) som har ett eget inlägg här.

Ur sparv-arkivet

Här följer ytterligare lite arkivmaterial. Bilderna är gamla men kunde onekligen vara tagna idag. Vår fågelmatning slår nämligen - precis i detta nu - rekord i antal besökande gulsparvar för denna vinter. Två st.

Annat var det förr i tiden. T.ex. fjolårsvintern då ganska stora flockar ibland stannade till och kollade läget. Den här fågelmatarsäsongen är förvisso inte över än så det är givetvis goda chanser att få se fler av dessa fältsparvar.

Gulsparven - Emberiza citrinella - uppvisar en hel del variationer i fjäderdräkten. Beroende på kön och ålder går färgteckningen i lite olika riktningar och med olika intensitet hos färgfälten. Speciellt är inslaget av de rödaktiga tonerna varierande och om individerna med extra varma färger sitter med det gula bortvänt kan man för ett ögonblick nästan förledas tro att det är någon annan art. De två bifogade bilderna illustrerar dock inte den saken i någon högre grad.

Edit: Det blev rena gulsparvskaoset under eftermiddagen. Då trängdes hela sju stycken runt matningen.

Fältsparvar överlag tenderar minska i antal. Gulsparven likaså men ännu inte i någon alarmerande grad. Dessutom är populationen fortfarande hyfsat stor. De största smällarna tog fältsparvarna under de årtionden då våra odlingar sköttes medelst riktigt häftiga bekämpningsmedel. Men dagens sk. cocktail av ämnen ute i naturen är också ett frågetecken. De produkter som nu nyttjas på åkrarna är mer specialiserade och "konstruerade". Icke desto mindre så kommer de att påverka flora och fauna på ett eller annat sätt. T.ex. påtalas ju riskerna med att pollinerarna (bin, humlor, etc.) tar skada och riskerar slås ut. Rapporter om massdöd förekommer på olika håll. Den saken är väl inte riktigt utredd än. Bl.a. Alex Wild (entomologist - och bloggare) som i övrigt är väldigt oroad över vissa insekters minskning, har hävdat att bidöden inte är särskilt alarmerande - eller snarare att det inte är en ovanlighet med omfattande bidöd men att det nu varit lite av en nyhetsgrej. 

Hur som helst har nog miljöarbetarna goda skäl att fortsätta spana minutiöst efter tecken som kan tyda på framtida ekologiska bekymmer. Risken finns att man ropar "vargen kommer" lite väl ofta men när vi inte exakt kan säga om - och i så fall var - en ekologisk brytpunkt (dvs. när något ekosystem kollapsar) finns, är nog försiktighet en dygd. Annars riskerar vi rycka mattan under oss själva. Det har redan hänt på väldigt många håll i världen och i slutändan är det människor som får lida. Det om något borde vara det uppenbara skälet att också måna om miljön.

Ur fink-arkivet

Fortsättning på föregående inlägg. Här visar bergfinken - Fringilla montifringilla - ett groddat solrosfrö.

Likt grönsiskorna dök bergfinkarna upp i ganska stora mängder på vårvintern 2012 för att året därpå helt lysa med sin frånvaro. Jag hänvisar nu helt och hållet till gårdsmatningen. 

I bilderna ovan syns hanarnas grad av brämfällning tydligt. Den andra hanen har kommit längre i processen där de yttersta, ljusa fjäderkanten faller av. Så småningom blir huvudet helt svart.

Den ljusa näbben och de något mera klar-orange teckningarna på vingarna antyder att det här är en knappt ett år gammal hane.

Ur sisk-arkivet

Efter nyår har det varit ganska art- och individ-fattigt vid vår fågelmatning. När nu jobbet och andra aktiviteter dessutom hindrat mig från produktion av nytt bloggmaterial så tar jag desperat fram något ur gamla gömmor. 

Vårvintern 2012 var en riktigt livlig fågelperiod i trädgården. Det året lämnade ett berg av gammal fågelmat på gränsen till för länge på marken under matningen. Man borde ju avlägsna allt sådant för att undvika sjukdomsspridning eller andra problem som kan uppstå. Men när ytan tinade i vårsolen groddade en hel del solrosfrön och dessa blev tydliga godisfavoriter bland många av fåglarna. Precis när frön groddas sker kemiska processer som förvandlar fröet och dess "innehåll". Långa kolhydratkedjor blir kortare kol och vätekedjor, proteiner spjälks till aminosyror och vitaminproduktion uppstår. Allt detta är till gagn också för fåglarna. 

Dessutom behövdes inte mycket värme innan skal och frörester blev hemvist åt en hel massa småkryp vilka fåglarna självfallet enkelt sökte fram och slukade med god aptit. 

Men det är klart... till slut måste man nog ändå skyffla bort resterna. Någonstans går ju den där gränsen mellan nytta och eventuella negativa effekter. Allt större mängder fågelbajs som ligger och jäser i solen är allt annat än optimalt.

I april det året kom en stor mängd grönsiskor - Carduelis spinus - och de stannade ett antal veckor. Förra året skymtade jag bara ett fåtal under en enda dag och det återstår att se om de dyker upp i år. Grönsiskorna hann bli väldigt vår-rusiga medan de befann sig i trädgården och det var ofta ett oerhört liv i träden innan de slutligen drog iväg.

Om gårdskryssandet och att skapa problem

Det där gårdskryssandet under helgen skedde lite från höften. Dessutom hade jag inte kontrollerat automaten på fredagskvällen och den var givetvis tom på lördagsmorgonen. Gissar att våra vanliga fågelgäster sökt sig till någon mer pålitlig frödistributör i grannskapet.

Ungefär någon gång mellan kl. tio och tolv brukar det vara som mest fåglar på gården. Jag var lite trögstartad och började inte observera fågelförekomsten före halv tolv. Jag kunde då notera en talgoxe och en blåmes. I övrigt var det helt öde. Inte ett pip. Det normala brukar ju vara fyra talgoxar och sex blåmesar. Dessutom saknades pilfinkarna som normalt är stamgäster - eller egentligen mer än så. De bor ju här. De annars säkra grönfinkarna brydde sig inte heller i att uppfylla sin närvaroplikt för statistikens skull. 

Timmen gick. Under dess andra halva dök ändå kvartersmobben av kajor upp. De var fjorton till antalet.

Alltså. Mitt bidrag blev:

1 st talgoxe

1 st blåmes

14 st kajor

Det är i ljuset av detta som jag börjar fundera på om inte svenskarnas regelverk är lite bättre och mer representativt för vilka fåglar man de facto har på sin gård. För även om detta inte är en tävling utan snarare ett jippo för att uppmärksamma fåglarna (och i någon mån fågelmatningen) så är ju resultaten också värdefull information för forskningen. Men å andra sidan är det ju möjligt att en hel hoper svenska gårdskryssare i ett grannskap totalt räknar in och rapporterar samma fågelflock flera gånger om. Tjah... Det riskerar ju vi också göra ifall flocken flyttar på sig från gård till gård. 

På söndagen hade jag program som gjorde att jag åkte hemifrån kvart före 11. Medan jag satt med kaffe och tugg vid köksbordet kunde jag ju inte låta bli att glo ut mot fågelmatningen. Direkt noterade jag de sedvanliga pilfinkarna samt fler än ett exemplar (om än marginellt) av både talgoxe och blåmes. Kajorna kom också. De var "bara" tolv till antalet på söndagen. Plötsligt tömdes fågelmatningen totalt på fåglar och samtidigt såg jag ett kännspakt fladder landa i cembratallen. Vid det laget hade jag givetvis kikaren tillhands och kunde konstatera att det var fråga om en sparvhökshane. Han stannade inte länge och precis innan tiden var slut (tänka sig, jag spanade en timme. En ren tillfällighet) så dök en samling grönfinkar också upp.

Nu hade jag således två stycken timmar av fågelobservation att välja mellan. 

Skulle jag välja den ena eller den andra? Frågorna hopade sig. Snacka om att göra ett problem av ingenting! Som om det slutliga valet skulle kullkasta hela gårdskrysset.

Den andra timmen var en aning mer representativ. Jag kommer nog att rapportera den. 

Tror jag...

2 st talgoxar

2 st blåmesar

4 st pilfinkar

11 st grönfinkar

1 st gulsparv

12 st kajor

1 st sparvhök

Den uppmärksamme läsaren har säkerligen noterat solrosfröna i detta inlägg. När jag fyllde automaten på lördagen började jag syna fröna lite extra. Solrosfrön kommer ju i lite olika kvalitet och jag hade inte riktigt kollat vad det egentligen är vi köpt hem. Fåglarna sitter ju och väljer. De väger fröna och besluter huruvida det är någon ide att alls öppna dem. Det handlar givetvis om att få maximalt med energi som betalning för ansträngningen att öppna skalen. Frön som ratas slänger fåglarna oöppnade till sidan - dvs. på marken. Det kan med andra ord vara så att man köper partier av fågelmat som de helt enkelt inte vill ha. Vi har nu massor av oöppnade frön på marken och jag började undersöka deras innehåll. Fröna som vi köpt är överlag ganska små men innehållet verkar generellt ändå vara hyfsat bra. Gissar att de många fröna på marken egentligen har mera att göra med kajornas framfart. De sprätter ju så det står härliga till eftersom de sållar ut jordnötterna ur blandningen.

Första fröbilden är en fokusstackning av 24 exponeringar. Canon FD-bälg fullt utdragen + El-Nikkor 105 mm. Bländare 8, slutartid 1/8.

Andra bilden består av 16 st fokusstackade exponeringar. Canon FD-bälg fullt utdragen + El-Nikkor 105 mm. Bländare 8, slutartid 1/6.

Mera från kameraholken

I medeltal har holken varit bebodd varannan natt sedan jag noterade den första fågeln 12.1.

Det har endast varit fråga om pilfinkar.

För några kvällar sedan hade två stycken hyst in sig. Samma kväll var det lite extra oroligheter då bl.a. grannen för ett kort ögonblick körde vinkelkap (eller något liknande). Verkar finnas en viss hackordning mellan dessa två pilfinkar.

Tyvärr dras utrustningen ljudmässigt med en konstant störande ton. Men man kan ändå höra de två pilfinkarna pipa. Ljuden utifrån holken kan man inte höra. Mikrofonen är troligen svag och riktad ner mot holkens inre.

Som tidigare nämnts har kameran presterat sämre bild då det varit kallt.

Stativ och videohuvud. Biografi och ett första omdöme

Så det kan bli ibland. Dessa mojänger var inte riktigt de jag tänkte skaffa. Men så blev det alltså.

... Varning! Prylnörderi...

Stativet:

Efter de nya anskaffningarna i form av större objektiv - och då främst det där stora FD-objektivet för snart ett år sedan - så var jag i skriande behov av mycket bättre lämpad utrustning.

Mitt gamla Manfrotto 055XPROB är visserligen ett riktigt bra stativ och det kommer absolut att vara i bruk också framöver, men för tung utrustning och stora brännvidder är det i vekaste laget.

Dels handlar det om att dess rekommenderade maximala lastvikt är 7 kg. Bara objektivet väger drygt 4 kg och då ska ett kamerahus adderas till det men även själva stativhuvudet. Stativet må klara av lasten rent teoretiskt men det räcker inte riktigt.

När stativet i sig är dimensionerat för "normalare" fotografering vill det bli för rangligt för stora brännvidder vilka obönhörligen tar upp och registrerar minsta lilla rörelse, skakning, vibration från stativet. Om man filmar och håller på med panoreringar så blir det också så att stativbenen vrids en aning med panoreringarna. Det i sin tur bidrar med små okontrollerade rörelser som märks direkt med stor brännvidd.

Jag hade huvudsakligen spanat in mig på två alternativ till stabilare stativ. Båda var i aluminium eftersom kolfibervarianterna gick så långt över den prisnivå jag ville hålla mig inom. Prisnivåerna gjorde också att jag lockades till två märken jag inte hade någon erfarenhet av. Vanguard och Induro. Båda företagen låter göra sina produkter i Kina, båda företagen gör anspråk på hög kvalitet och båda företagen gör detta till förhållandevis låga priser. Dessutom är det inte så många stativtillverkare som de facto hade just den kombination av stativ-kaliber och prisklass jag sökte.

Jag kikade alltså närmare på Vanguard Abeo Plus 364AT och Induro AT413. Många omdömen kunde jag inte hitta om någondera men det generella intrycket var att båda är tokstadiga. De är dock också ganska tunga. Enligt deras egna uppgifter väger Vanguard-stativet 3,45 kg och Induro 3,2 kg. Vanguard har en max-lastvikt på 16 kg och Induro 20 kg. Induro tog alltså ledningen i de två kategorierna och priserna var jämförbara. Däremot tog Vanguard tillbaka några poäng tackvare fler tillbehör och en lite mer användbar mittpelare.

Dessutom var jag mest sugen på ett Vanguard videohuvud. Man kan visserligen blanda märken men det kunde ju möjligen finnas någon liten fördel att hålla sig med en helhet - kanske främst i kommunikationen med tillverkaren.

Jag ville ju veta lite mer så jag kontaktade båda företagen och ställde ett antal frågor kring produkterna. Vanguard svarade snabbt och väldigt informerande. Jag fick direkt ett stort förtroende för dem. Sådant gör att det känns tryggare ifall garantiärenden eller liknande trubbel kommer in i bilden. Induro svarade inte alls. Deras e-postadress fungerade inte och ingen reaktion via deras Facebook-sida heller (jag skickade meddelanden). Uselt!

Då bestämde jag mig för Vanguard. Den extra vikten kunde jag leva (lida) med och att stativet inte får lastas med lika många kilon är utan betydelse. Det är ändå så stor marginal i förhållande de kilon jag skulle komma att plocka på.

När köpet till slut (jag hade ältat i månader) skulle äga rum så hände något. Vanguard-stativet var helt plötsligt ganska mycket dyrare - eller så hade Induro-stativet blivit billigare. Skillnaden var i alla fall plötsligt anmärkningsvärd. Argumenten som backades upp av viktrelaterade siffror vann och ett Induro AT413 beställdes hem.

Videohuvudet då? 

Jo, även där hade jag som sagt spanat in Vanguard. Deras PH-124V var det mest lockande. Ett videohuvud behöver givetvis vara dimensionerat för minst den vikt som ska sitta monterad.

Jag avrundar uppåt och utgår från att min utrustning i nuläget väger ca 5,5 kg (objektiv, hus, mikrofon). Då vill jag ha marginal för eventuell liten lcd-skärm, kanske ett framtida, tyngre hus eller annat som adderar vikt.

PH-124V har en viktgräns på 8 kg. Det tyckte jag lät perfekt. Särskilt många andra prismässigt jämförbara alternativ i den viktklassen fanns inte. Vanguards något billigare och i stort sett likadana PH-123V har 6 kg som gräns. Manfrottos modeller var antingen för klena eller alldeles för dyra. Benro S6 har 6 kg-gräns och andra alternativ med rejäl viktgräns är rena studio-modeller man absolut inte släpar med sig i skogen.

Jag beställde alltså ett Vanguard PH-124V - åter igen efter oändligt ältande. Då var det för sent. Modellen var slut överallt. Jag skrev till Vanguard och precis som tidigare svarade de snabbt och informativt. PH-124 var tillfälligt ur produktion och var planerat att återkomma på marknaden i februari 2014. Mera ältande. Vanguard PH-123 eller Benro S6. 6 kg kanske ändå är tillräckligt.

Ungefär samtidigt kom en ny Manfrotto-serie av videohuvuden ut. Modellen MVH502AH låg närmast mina kriterier. Två viktgränser angavs. Motviktsbalansen på 4 kg och totalviktsgränsen på 8 kg. Egentligen är det motviktsbalansen som är det viktiga. Lutar - "tiltar" - man huvudet framåt eller bakåt ska huvudet orka hålla emot kamerans vikt utan att man låser tiltfunktionen och utan att man själv behöver hålla emot på något sätt. I den lutning man stannar så ska det också stanna utan extra åthävor. Viktgränsen på 6 kg för de nämnda PH-123 och Benro s6 handlar om motviktsbalansen. Med andra ord är Manfrottohuvudet ungefär "1,5 kg för klent". Jag skrev till Manfrotto och frågade ställde mer ingående frågor kring huvudet och viktgränserna. Framförallt om den där maxgränsen på 8 kg.

Likt Induro svarade inte Manfrotto heller. Jag skickade frågorna tre ggr. Uselt!

Ältandet fortsatte i veckor och slutade med att jag åter igen sitter med utrustning från ett företag vars kundservice inte fungerade. Trots att MVH502AH har för låg motviktsbalans och trots obefintlig kundservice lyckades jag på något märkligt vänster ta beslutet att ändå beställa ett sådant. Resonemanget handlade om att jag inte vill beställa ett som är halvvägs till det jag egentligen vill ha - och som släpps i februari. PH-123 och S6 ströks därigenom. Jag köpte ett som var ännu klenare men som i och för sig skulle hålla för det tunga objektivet. Därigenom fastnade jag i en situation där jag på något sätt ändå skulle vara tvungen att köpa ännu ett videohuvud - nämligen PH-124 när det väl kommer tillbaka på marknaden - om jag vill ha ett som orkar med objektivet och kameran.

Jag köpte med andra ord ett som var halvvägs till vad jag ville ha. Dessutom inte alls ett lika bra halvvägs-alternativ som de två jag strök ur listan. MVH502AH har ändå några små detaljer som lät lite spännande. Framförallt kanske möjligheten att skruva fast tillbehör på båda sidorna. Sådant kan t.ex. handla om lampor, blixtar, lcd-skärm eller mikrofon.

Istället för att ångra mig så beslöt jag ge prylarna en chans.

Stativet har varit med ut ett flertal gånger. Det är stort. Mycket större än mitt gamla 055-stativ. Det är tungt men det är också stadigt - riktigt stadigt. Hittills har det fungerat utan bekymmer. Vridlåsen på benen har arbetat problemfritt och egentligen finns nog inget annat att säga än att jag är nöjd så här långt.

Videohuvudet har egentligen bara fått visa färg under söndagen vid Hjulfors. -17° var inte något som det gillade. Geggan som ska göra panoreringarna mjuka blev trög - riktigt trög. Jag släppte upp alla reglagen men det hjälpte föga. När panoreringarna inte kunde göras med följsamhet uppstod en hel del kast då trögheten ibland "släppte" för ett kort ögonblick eller då stativet ruckades en smula. Jag gissar att andra videohuvuden hade lidit av samma problem så det här är inte kritik mot MVH502AH i sig. I stort sett känns det ganska lovande. Det verkar vara väl konstruerat och hyfsat genomtänkt - även om låsningen för panoreringen är belägen på ett synnerligen oergonomiskt ställe "inne" i huvudet. Tiltar jag objektiv och kamera så måste jag - precis som förväntat - antingen hålla emot själv eller låsa tiltreglaget.

Men huvudet har en stor yta och det har en god justeringsmån framåt och bakåt med fästplattan. Man hittar definitivt i alla fall en god balans oberoende vilken utrustning man än filmar med. Alla rörelser verkar vara ganska mjuka de gånger jag provat inomhus (i mera mänskliga temperaturförhållanden).

På bilderna saknas fästplattan som för tillfället var fastskruvat i Objektivet.

Edit: Jag skrev "biografi" i rubriken. Självironi med tanke på den alldeles oväsentliga och samtidigt nödårs-långa texten om anskaffandet av några kamerarelaterade prylar. Hela processen avslöjar tydligt mina neuroser.

Månne inte jag till slut ska lyckas skriva ett mer informativt omdöme över grejerna så småningom. Jag planerar ju ständigt göra sådana texter.

Hjulfors-strömstaren på film

Fortfarande för lång - nästan 8 minuter - och med några konstiga klipp här och var. För att göra dylika grejer rätt ur filmatisk synvinkel borde klippen vara väldigt mycket kortare, de borde vara långt färre och framförallt borde jag ta bort alla klipp som liknar varandra och bara blir upprepningar av samma händelse - dvs. de där klippen jag smygfilmade medan strömstaren repeterar inför tagningen. Dessutom är det faktiskt tillåtet att kasta om klippen så att de inte ligger i kronologisk ordning (självironi). 
På så sätt så skapar man ju bättre "berättelse", rytm och komposition.
Men ska jag hålla på med sådant klippande så blir jag aldrig någonsin klar. 
Jag upprepar... aldrig någonsin klar!
Så nu får materialet pumpas ut på nätet i den här formen. Det är helt enkelt bara några "dokumentära" klipp från söndagens uppfriskande vistelse intill en trevlig liten fågel.

Mellan kameran och stativet fanns nu ett riktigt videohuvud. I minus 17° ville det inte längre vara så mjukt och följsamt. Jag skall dock återkomma till den saken i ett rent utrustnings-inlägg så småningom.

Materialet är nog i HD (1080) men när det var uppladdat gick det inte att ställa in till mer än 720. Det sägs vara så att man ska ha tålamod. 1080 lär dyka upp bland inställningarna långt efter själva uppladdningen. YouTube verkar nämligen behöva betänketid innan större filer kan synas som 1080. Men 720 duger ganska gott för tillfället det också. Man behöver ju inte se i helskärmsläge heller.
För att se i lite större format är det kanske lika bra att gå till YouTube-sidan.

Edit: 1080-inställningen dök upp som alternativ ganska snabbt trots allt. Bara att klicka på kugghjulet nere i högra bildhörnet. Man behöver ofta också stanna filmen innan det byter bildupplösning.

Nu: Strömstaren

Fortsättning på föregående inlägg.

Strömstaren var alltså återfunnen. När jag fick syn på fågeln befann den sig vid iskanten nedan om forsen. Precis som brukligt var den i full färd med att dyka efter godbitar från bottnen och nattslände-förpackningarna som skräpade på isen verkade vittna om lyckat resultat.

Inledningsvis försökte jag bara få strömstaren på film. Fotograferandet fick vänta och dessa bilder togs alltså i ett senare skede.

Jag upphör inte förvånas över strömstarens förmåga att trotsa det framrusande vattnet och samtidigt hitta ätbart där nere under ytan.

Här har strömstaren positionerat sig ungefär mitt i forsen. I det kalla vädret blir det ett dimlager (vattnet som kondenserar ur ångan) precis ovanför vattenytan och det lagret är ett effektivt anti-kontrast-filter.

Strömstaren hör till de mest säregna av våra fåglar. Familjen strömstarar (Cinclidae) verkar inte ha några riktigt nära släktband med någon annan tättingfamilj eller grupp. Nu har jag inte läst den senaste och säkerligen hittills bästa undersökningsrapporten över deras fylogenetiska plats i släktträdet men de undersökningar jag tagit del av, placerar dem i överfamiljen Muscicapoidea där bl.a flugsnapparna (inkl. skvättorna, rödstjärt, näktergal, rödhake etc.), trastarna och stararna (m.m.) också ingår.

Över hela världen finns fem arter strömstarar. Vår egen strömstare - Cinclus cinclus - lever fläckvis över hela Europa och ställvis en bit in i Asien. I Central- och Östasien finns arten brun strömstare, i Central- och Nordamerika lever grå strömstare och i Sydamerika hittas vithättad samt roststrupig strömstare. Alla utom den numera sällsynta roststrupiga strömstaren, delas in i olika underarter. Så även vår europeiska variant.

Här uppe i Norden har vi nominatrasen C. c. cinclus, i Mellan- och Sydeuropa heter de C. c. aquaticus, och på brittiska öarna C. c. gularis. En cypriotisk population utrotades på 50-talet och den har beskrivits som en egen underart, C. c. olympicus. De olika europeiska underarterna skiljer sig marginellt från varandra. Våra skandinaviska fåglar blandar sig sällsynt med den centraleuropeiska i den senares norra utbredningsområde. Det handlar då om ett litet fåtal av våra nordliga fåglar som ibland flyttar lite extra långt söderut över vintern och som i vissa fall hittar en partner med vilken de stannar kvar. Centraleuropeisk strömstare har brunare huvud, är en aning mera rödbrun på bröstet/magen, har ljusare ben och är generellt en ynka aning mindre. Storleksskillnaden (genomsnittet av den) är väl närmast mätbar bara med ett exakt skjutmått och en riktigt bra våg. Så det handlar alltså om  ytterst små skillnader och givetvis överlappar de varandra i individuell storlek.

Strömstarar har - hör och häpna - förföljts på sina ställen runt om i Europa (eller blir man alls förvånad?). Tidigare hade folk för sig att strömstararna åt laxarnas rom och yngel.

Solen sken under söndagen (19.1) då jag besökte Hjulfors. Solen kommer dock inte åt att skina nere vid forsen och jag lyckades inte riktigt få grepp om exponeringarna så att det skulle bli en bra balans på både is och mörk fågel. Jag kunde ha överexponerat precis som när man fotograferar en mörk fågel mot ljus himmel men med mitt objektiv (EF 400 f5.6 L) ville det bli för långa exponeringstider även om ISO var uppskruvat. 

Men jag lät bilderna gå mot det mörkare hållet istället för att ta ISO till gryniga höjder eller riskera mera rörelseoskärpa. Dagen började ju trots allt lida mot sina sista timmar av någorlunda ljus så det fick återspeglas av bildmaterialet.

Här är bilderna efterbehandlade så att kontrasten mellan fågelns mörka färger och allt det vita i bilden har minskats. 

Bilden här ovan skiljer sig från de övriga i det här inlägget så tillvida att den är en av några testbilder jag plåtade med Panasonic GH2-huset och Canon FD 150-600-objektivet. I övrigt filmade jag alltså bara med den utrustningen.

Avslutningsvis en disig avståndsbild när strömstaren satte sig på iskanten i övre ändan av forsen samtidigt som både dagsljuset och mina fingrar sjöng på sista versen.

Så småningom ska jag nog också klippa ihop något av allt filmmaterial. Men det blir en annan dag.