Så det kan bli ibland. Dessa mojänger var inte riktigt de jag tänkte skaffa. Men så blev det alltså.
... Varning! Prylnörderi...
Stativet:
Efter de nya anskaffningarna i form av större objektiv - och då främst det där stora FD-objektivet för snart ett år sedan - så var jag i skriande behov av mycket bättre lämpad utrustning.
Mitt gamla Manfrotto 055XPROB är visserligen ett riktigt bra stativ och det kommer absolut att vara i bruk också framöver, men för tung utrustning och stora brännvidder är det i vekaste laget.
Dels handlar det om att dess rekommenderade maximala lastvikt är 7 kg. Bara objektivet väger drygt 4 kg och då ska ett kamerahus adderas till det men även själva stativhuvudet. Stativet må klara av lasten rent teoretiskt men det räcker inte riktigt.
När stativet i sig är dimensionerat för "normalare" fotografering vill det bli för rangligt för stora brännvidder vilka obönhörligen tar upp och registrerar minsta lilla rörelse, skakning, vibration från stativet. Om man filmar och håller på med panoreringar så blir det också så att stativbenen vrids en aning med panoreringarna. Det i sin tur bidrar med små okontrollerade rörelser som märks direkt med stor brännvidd.
Jag hade huvudsakligen spanat in mig på två alternativ till stabilare stativ. Båda var i aluminium eftersom kolfibervarianterna gick så långt över den prisnivå jag ville hålla mig inom. Prisnivåerna gjorde också att jag lockades till två märken jag inte hade någon erfarenhet av. Vanguard och Induro. Båda företagen låter göra sina produkter i Kina, båda företagen gör anspråk på hög kvalitet och båda företagen gör detta till förhållandevis låga priser. Dessutom är det inte så många stativtillverkare som de facto hade just den kombination av stativ-kaliber och prisklass jag sökte.
Jag kikade alltså närmare på Vanguard Abeo Plus 364AT och Induro AT413. Många omdömen kunde jag inte hitta om någondera men det generella intrycket var att båda är tokstadiga. De är dock också ganska tunga. Enligt deras egna uppgifter väger Vanguard-stativet 3,45 kg och Induro 3,2 kg. Vanguard har en max-lastvikt på 16 kg och Induro 20 kg. Induro tog alltså ledningen i de två kategorierna och priserna var jämförbara. Däremot tog Vanguard tillbaka några poäng tackvare fler tillbehör och en lite mer användbar mittpelare.
Dessutom var jag mest sugen på ett Vanguard videohuvud. Man kan visserligen blanda märken men det kunde ju möjligen finnas någon liten fördel att hålla sig med en helhet - kanske främst i kommunikationen med tillverkaren.
Jag ville ju veta lite mer så jag kontaktade båda företagen och ställde ett antal frågor kring produkterna. Vanguard svarade snabbt och väldigt informerande. Jag fick direkt ett stort förtroende för dem. Sådant gör att det känns tryggare ifall garantiärenden eller liknande trubbel kommer in i bilden. Induro svarade inte alls. Deras e-postadress fungerade inte och ingen reaktion via deras Facebook-sida heller (jag skickade meddelanden). Uselt!
Då bestämde jag mig för Vanguard. Den extra vikten kunde jag leva (lida) med och att stativet inte får lastas med lika många kilon är utan betydelse. Det är ändå så stor marginal i förhållande de kilon jag skulle komma att plocka på.
När köpet till slut (jag hade ältat i månader) skulle äga rum så hände något. Vanguard-stativet var helt plötsligt ganska mycket dyrare - eller så hade Induro-stativet blivit billigare. Skillnaden var i alla fall plötsligt anmärkningsvärd. Argumenten som backades upp av viktrelaterade siffror vann och ett Induro AT413 beställdes hem.
Videohuvudet då?
Jo, även där hade jag som sagt spanat in Vanguard. Deras PH-124V var det mest lockande. Ett videohuvud behöver givetvis vara dimensionerat för minst den vikt som ska sitta monterad.
Jag avrundar uppåt och utgår från att min utrustning i nuläget väger ca 5,5 kg (objektiv, hus, mikrofon). Då vill jag ha marginal för eventuell liten lcd-skärm, kanske ett framtida, tyngre hus eller annat som adderar vikt.
PH-124V har en viktgräns på 8 kg. Det tyckte jag lät perfekt. Särskilt många andra prismässigt jämförbara alternativ i den viktklassen fanns inte. Vanguards något billigare och i stort sett likadana PH-123V har 6 kg som gräns. Manfrottos modeller var antingen för klena eller alldeles för dyra. Benro S6 har 6 kg-gräns och andra alternativ med rejäl viktgräns är rena studio-modeller man absolut inte släpar med sig i skogen.
Jag beställde alltså ett Vanguard PH-124V - åter igen efter oändligt ältande. Då var det för sent. Modellen var slut överallt. Jag skrev till Vanguard och precis som tidigare svarade de snabbt och informativt. PH-124 var tillfälligt ur produktion och var planerat att återkomma på marknaden i februari 2014. Mera ältande. Vanguard PH-123 eller Benro S6. 6 kg kanske ändå är tillräckligt.
Ungefär samtidigt kom en ny Manfrotto-serie av videohuvuden ut. Modellen MVH502AH låg närmast mina kriterier. Två viktgränser angavs. Motviktsbalansen på 4 kg och totalviktsgränsen på 8 kg. Egentligen är det motviktsbalansen som är det viktiga. Lutar - "tiltar" - man huvudet framåt eller bakåt ska huvudet orka hålla emot kamerans vikt utan att man låser tiltfunktionen och utan att man själv behöver hålla emot på något sätt. I den lutning man stannar så ska det också stanna utan extra åthävor. Viktgränsen på 6 kg för de nämnda PH-123 och Benro s6 handlar om motviktsbalansen. Med andra ord är Manfrottohuvudet ungefär "1,5 kg för klent". Jag skrev till Manfrotto och frågade ställde mer ingående frågor kring huvudet och viktgränserna. Framförallt om den där maxgränsen på 8 kg.
Likt Induro svarade inte Manfrotto heller. Jag skickade frågorna tre ggr. Uselt!
Ältandet fortsatte i veckor och slutade med att jag åter igen sitter med utrustning från ett företag vars kundservice inte fungerade. Trots att MVH502AH har för låg motviktsbalans och trots obefintlig kundservice lyckades jag på något märkligt vänster ta beslutet att ändå beställa ett sådant. Resonemanget handlade om att jag inte vill beställa ett som är halvvägs till det jag egentligen vill ha - och som släpps i februari. PH-123 och S6 ströks därigenom. Jag köpte ett som var ännu klenare men som i och för sig skulle hålla för det tunga objektivet. Därigenom fastnade jag i en situation där jag på något sätt ändå skulle vara tvungen att köpa ännu ett videohuvud - nämligen PH-124 när det väl kommer tillbaka på marknaden - om jag vill ha ett som orkar med objektivet och kameran.
Jag köpte med andra ord ett som var halvvägs till vad jag ville ha. Dessutom inte alls ett lika bra halvvägs-alternativ som de två jag strök ur listan. MVH502AH har ändå några små detaljer som lät lite spännande. Framförallt kanske möjligheten att skruva fast tillbehör på båda sidorna. Sådant kan t.ex. handla om lampor, blixtar, lcd-skärm eller mikrofon.
Istället för att ångra mig så beslöt jag ge prylarna en chans.
Stativet har varit med ut ett flertal gånger. Det är stort. Mycket större än mitt gamla 055-stativ. Det är tungt men det är också stadigt - riktigt stadigt. Hittills har det fungerat utan bekymmer. Vridlåsen på benen har arbetat problemfritt och egentligen finns nog inget annat att säga än att jag är nöjd så här långt.
Videohuvudet har egentligen bara fått visa färg under söndagen vid Hjulfors. -17° var inte något som det gillade. Geggan som ska göra panoreringarna mjuka blev trög - riktigt trög. Jag släppte upp alla reglagen men det hjälpte föga. När panoreringarna inte kunde göras med följsamhet uppstod en hel del kast då trögheten ibland "släppte" för ett kort ögonblick eller då stativet ruckades en smula. Jag gissar att andra videohuvuden hade lidit av samma problem så det här är inte kritik mot MVH502AH i sig. I stort sett känns det ganska lovande. Det verkar vara väl konstruerat och hyfsat genomtänkt - även om låsningen för panoreringen är belägen på ett synnerligen oergonomiskt ställe "inne" i huvudet. Tiltar jag objektiv och kamera så måste jag - precis som förväntat - antingen hålla emot själv eller låsa tiltreglaget.
Men huvudet har en stor yta och det har en god justeringsmån framåt och bakåt med fästplattan. Man hittar definitivt i alla fall en god balans oberoende vilken utrustning man än filmar med. Alla rörelser verkar vara ganska mjuka de gånger jag provat inomhus (i mera mänskliga temperaturförhållanden).
På bilderna saknas fästplattan som för tillfället var fastskruvat i Objektivet.
Edit: Jag skrev "biografi" i rubriken. Självironi med tanke på den alldeles oväsentliga och samtidigt nödårs-långa texten om anskaffandet av några kamerarelaterade prylar. Hela processen avslöjar tydligt mina neuroser.
Månne inte jag till slut ska lyckas skriva ett mer informativt omdöme över grejerna så småningom. Jag planerar ju ständigt göra sådana texter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar