7. Människans egen djurhållning

Här avviker jag en smula från bloggens normala innehåll men de djur vi själva håller oss med har ju ändå i mångt och mycket att göra med vår relation till natur och miljö.
Det finns massor av ämnen att älta inom rubriken men jag håller mig till människans bästa vän hunden och låter den tjäna som exempel.

Galgo Espanol är en spansk vinthund med anor. Likt andra vinthundar var de ursprungligen aristokraternas högt värderade följeslagare. Idag ser livet för en Galgo helt annorlunda ut. Numera är de föremål för massproduktion och används av jägarna - sk. Galguerros - i jakten på främst kaniner. Man skulle kunna tro att (j)ägarna högaktar och vördar sina hundar men en oerhört stor andel av dessa hundar vansköts, misshandlas och ”fimpas” på de mest brutala sätt. Det beräknas att så många som över 50 000 hundar årligen dödas ifall de av en eller annan anledning inte jagar tillräckligt bra. Hundarna binds fast och lämnas att dö vind för våg, de hängs - ibland så att fötterna nätt och jämt når marken, de bränns ihjäl, det finns exempel på hundar som dött av injicerat blekmedel, vissa slår man helt enkelt bara ihjäl, skjuter (på ett eller annat sätt) eller kör över. 
Åter igen får man ställa frågan ”vad felas folk?” och jag frågar mig även om det överhuvudtaget ens kan vara sant.
Ett flertal organisationer jobbar med att försöka hitta och ta vara på dessa hundar - de som ännu lever alltså - samt adoptera bort dem efter veterinärbehandling och vaccineringar men det är givetvis bara en ynka liten bråkdel av hundarna som har den turen.

Hundkapplöpning genererar pengar. Det är stor business i flera länder och främst då i de engelskspråkiga. Tusentals Greyhounds föds upp för racing. Ett fåtal blir så pass bra att de används på kapplöpningbanan. De övriga avlivas, säljs till djurförsök eller till länder där kapplöpningsstandarden är lägre. En tävlingshund har gjort slut på sin tävlingskarriär när den är som mest fyra år. Därefter går den samma öde till mötes - dvs. avlivning, djurförsök eller export. Hundar från Australien och Nya Zealand skeppas ibland iväg till Kina och Thailand. Där möter de efter transporten ett annat öde. Undantaget är om hunden varit riktigt bra. Då kan den få leva lite extra och används till avel. Misshandel av hundarna förekommer.
Skaderisken på kapplöpningsbanorna är hög. De snabbaste kan kuta på i över 80 knyck. Att det går dåligt ifall de halkar till och/eller kolliderar är en självklarhet i den farten. Veterinär kommer inte på tal även om skadan inte skulle vara så allvarlig. Hundkapplöpning handlar som sagt om pengar. Ofta går hundarna ändå sönder rätt ordentligt och vissa dör redan av själva kraschen. Men även om de klarar sig helskinnade från själva loppet så riskerar de även andra bekymmer i form av ren ansträngningskollaps. Märkligt att sådan verksamhet tillåts existera men tradition är en hopplöst stark faktor. Om jag idag skulle ansöka om en verksamhet där ett visst antal djur per automatik skadas (oberoende grad) så kan jag ju aldrig tro att det skulle godkännas. Eller?
Också när det gäller kapplöpningshundarna agerar flera organisationer med att försöka få jyckarna bortadopterade.

I de två nämnda exemplen finns en slags inbyggd mekanik som i sig genererar riktigt ruskig behandling av iblandade djur.
Sedan tillkommer givetvis alla de förvildade hundar som lever i tätorterna längre söderut. På sina ställen råkar de ut för den mest brutala behandling som tänkas kan. Kringdrivande lösa och halvvilda hundar kan förvisso vara ett bekymmer på ett eller annat sätt men det måste väl finnas andra lösningar än ren sadism.
Sadister finns det alltså gott om och då kommer jag osökt in på den sfär av kriminella 
personer som håller sig med hundar för slagsmål, vadslagning eller helt enkelt bara för prestigens skull. I den världen förekommer en stor mängd ren misshandel av hundarna i akt och mening att göra dem aggressiva.

Men avslutningsvis bör man nog också nämna den galna avel som fullständigt saboterat ett flertal hundraser. Dels kan det röra sig om genetiska sjukdomar som följer rasen i spåren eller om rena fysiologiska avarter. De mest kortnosta (brachiocephala) raserna är ett typexempel på sådan avel. Andingen blir lidande och hundnosens förmåga att temperera (kyla) luften upphör vilket leder till att de allt för lätt drabbas av värmeslag.