Trädgårdsrödmyra

Åter till småkrypen efter två inlägg med långa utläggningar om sådant man inte borde ha långa utläggningar om.

---

Samtidigt som jag höll på med dokumentation av insamlade rovsteklar (se inlägg från februari 2020) slog det mig att jag hade några insamlade rödmyror (släktet Myrmica) i frysen. Den här gången handlade det om sådana som verkligen var insamlade i akt och mening att bli artbestämda och inte sådana som är hittade i självdött tillstånd... som ju också insamlas för artbestämning... men... ja... jag har ordat om detta tidigare.

Myrorna är plockade ur ett silltrutbo i en av några kolonier vars häckningsresultat jag varit med och följt upp de senaste åren. Jag ville nämligen ta reda på om rödmyrorna, som ofta påträffas på äggen och bland ungarna i vissa bon, är vår vanliga trädgårdsrödmyra (Myrmica rubra) eller om det är någon av de andra arterna som enligt sina utbredningsområden torde kunna påträffas i regionen. Totalt sju arter ska gå att finna i Österbotten. Ytterligare tre arter kan tänkas vara möjliga att påträffa om man skulle ha tur.

Ute på ett fågelskär som tidvis drabbas av högvatten är det dock inte många Myrmica-arter som trivs. Trädgårdsrödmyra är känd från dylika platser. En art som är rapporterad från sporadiska platser runt om Östersjön, och bland annat även i Österbotten, är strandrödmyra - Myrmica gallienii. Den skulle teoretiskt kunna vara möjlig i silltrutskolonin även om den kanske främst är intresserad av lite annan typ av våt kustmark. Typiskt för arten är att den faktiskt gillar just fuktiga platser och att den inte blir särskilt bekymrad över högt vatten. Sådant kan strandrödmyrorna härda ut genom att i koloni flyta omkring på vattnet och bita sig fast i lämpliga förankringar.

Så... för att få arten bekräftad hade jag med mig några insamlingsrör i samband med en inventeringsrunda i silltrutskolonin förra sommaren (2019). Först nu i vintras kom jag alltså ihåg att plocka rören ur frysen för att se närmare på myrorna.

Myrmica-arterna är ganska enkla att särskilja från varandra. Många av dem kan artas i fält om man har en liten lupp eller genom ett hyfsat fotografi av levande djur i miljö. Men den här gången ville jag ändå plocka med mig några för mer noggrann dokumentation - samt för att säkerställa att jag har möjlighet att verkligen se alla detaljer klart och tydligt.

Resultatet är det förväntade - alltså att det rör sig om helt ordinär trädgårdsrödmyra. Arten är sanslöst anpassningsbar och bosätter sig nästan var som helst utom i rena skogsbiotoper.

Ursprungligen hade jag fyra myror med mig hem. Den ena - den som jag kanske fick finast position (kroppsställning) på - lyckades jag tappa bort genom stöta till nålen (med den pålimmade myran) så att myran sköts iväg från sin plats längst ute på den spetsiga kartongbiten. Myran återfanns aldrig trots intensivt letande. De är ju små de här myrorna.

Det här är inte riktigt det vanliga sättet att limma kryp på kartonglapparna. Oftast limmas de ovanpå kartongen nära spetsen. Jag limmar dem gärna ute på själva spetsen för att frilägga så mycket som möjligt av insekten inför fotograferingen och för att kartongen sålunda inte ska bli så stor del av bilden. 

Nu lite bilder och mindre text...

Vitbalansen är inte helt och hållet konsekvent bilderna sinsemellan. Fotografierna är tagna med flera dagars mellanrum och med varierande vitbalansinställning på kameran. Jag har även använt olika bakgrunder för de tre myrorna och det tenderar påverka vitbalansen samt hur man upplever den. Jag brukar kolla vitbalansen (mot den vita kartongen) med "pipetten" i photoshops raw-verktyg, men det leder inte alltid till konsekvent resultat. 

Hur som helst... bortförklaringar...

Myra nr 1 (grön bakgrund).

Myra nr 2 (blå bakgrund).

Myra nr 3 (grå bakgrund).

Myra nr 1.

Myra nr 1.

Myra nr 3.

Myra nr 1.

Mesosoma på myra nr 2.

Hur ser man då att detta är Myrmica rubra och ingen av de andra arterna?

Bilden nedan visar väl nästan allt man behöver se. Petiolus är första leden efter den smala midjan och det är en prima start för artbestämning. Böjen uppåt ungefär vid mitten av petiolus är karakteristisk men kan vara lite svår att bedöma om man inte kan jämföra med hur det ser ut på några av de övriga arterna. Längre bak är formen av petiolus unik för våra nordiska Myrmica-myror. De andra arterna har nämligen en obruten konvex övre konturlinje hela vägen bakåt mot postpetiolus (den andra knölen i "skaftet") eller så har de en kantigare och knöligare form. Hos trädgårdsrödmyra är det en ganska elegant övergång från konvex till konkav övre konturlinje på petiolus bakre halva. Utöver det är petiolus ganska slät ovanpå. Hittar man en myra med skrovlig petiolus så är det någon annan art.

Petiolus på myra nr 2.

Taggarna på propodeum är också en nyckel. Förväxlingsarterna har längre taggar. Det är förstås en svårbedömd sak då skillnaden ibland tenderar att vara lite lätt subtil. Men eftersom petiolus redan avslöjat arten så behöver man inte ligga vaken om nätterna och fundera på om taggarna är långa eller korta på den där j*kla myran man haft framför korpgluggarna hela dagen.

Myra nr 3. Dorsal bild av propodeum (uppe i bild), petiolus (aningen under mitten) samt postpetiolus (bollen nere i bild).

Slät petious? Javisst! Alldeles tillräckligt.

Myra nr 1. Lite för lila i nyllet.

Här kan man se den relativt svaga böjningen nära antennskaftets bas. andra Myrmica-arter har mera tvär böj och i flera fall nästan en rät vinkel och i några fall med tydliga lister och skulpturala former. Trädgårdsrödmyra har helt enkelt lite lätt tråkiga antennskaft - om man tillåts skriva så. Eller bör man istället skriva att det är ett spänstigt och elegant antennskaft?

Myra nr 2. 

Myra nr 1.

Myra nr 2.

Myra nr 1.

Myra nr 3. Jag tog inte något porträttfoto av den myran. I stället denna bild lite snett ovanifrån som komplement.

Avslutningsvis måste man väl även ha ett par bilder av det som gör att dessa små varelser är så bra på att ge sig till känna. Myra nr 1 (ovan) har "gaddskenorna" relativt lika långt utskjutna. Jag är osäker på om gadden hos dessa består av tre skenor så som ovipositorn hos steklar i övrigt, eller om den på något sätt är förenklad till två sinsemellan rörliga delar. 

I bllden nedan har hur som helst myra nr 3 den undre halvan av gadden längre utskjuten. Jag tippar att den är delad i två skenor som arbetar mer eller mindre tillsammans. Den halvan är hur som helst ruggigt vass och man förstår ju att det är busenkelt att peta ner störande och svidande ämnen i huden på oss människor med den där utrustningen även om storleken är av moderat slag.

Här är några bilder av hur dessa myror ser ut i trädgården. 

"Så röd jämfört med myrorna på bilderna här!" utbrister du kanske.

Jovars. Här spelar den där vitbalansen in en smula. Men även det faktum att myror är variabla med åldern. Graden av färgmättnad och mörkhet varierar under deras livstid. Som riktigt unga är de ljusa. Sedan blir de röda och därefter kan de i viss mån blekna igen. Det är som om deras röda färg inte är riktigt ljusäkta. Sedan tillkomer viss förändring baserat på ljusets riktning och de optiska effekter som det för med sig när våglängder ska studsa från myran rätt in i våra ögon.

Jag har noterat att det verkar som om myran blir "gulare"  vartefter uppförstoringen ökar. I inläggets makrobilder med hög förstoring ser man ju även en bit in i myran. Kutikulan ("huden"/exoskelettet) är lite transparent och när ljussituationen (i detta fall hög grad av ljusdiffuion) tillåter oss att se en bit in i myran uppstår antagligen en del effekter som förändrar intrycket av myrans färg. Detta är dock ren spekulation från min sida och ska inte tas som någon bekräftad förklaring. Det kan också finnas helt andra orsaker och förklaringar.

Många bilder på en alldeles tokvanlig organism blev det. Men nu är det gjort. Då återstår bara att försöka få några dokumentationer på övriga Myrmica-arter i regionen. Det finns alltid ett nytt uppslag och ett nytt tänkbart inlägg i bloggens tematik. Av utlovade ämnen i det här inlägget från december 2019 har jag i alla fall lyckats påbörja (eller återuppta) dokumentationen av insamlade småkryp. En del har publicerats men det finns många kvar i insektlådorna. Det är en långsam process. Analys av den där tidningsledaren är klar och publicerad. Men inlägget om de där kameramojängerna skjuts effektivt framför mig och är inte ens påbörjat.

Rhopalum clavipes

Här kommer sista rovstekeln (fam. Crabronidae) av de insamlade exemplaren från 2018 och 2019. Resterande rovsteklar hittas i de föregående inläggen.

Stort och ovanifrån rektangulärt huvud, vingribbor och - framförallt - det utdragna och bakåt "uppsvällda" första bakkropssegmentet ger vid handen att detta rör sig om släktet Rhopalum.

Det här är en hona. Det förmedlas av de tolv antennsegmenten. Hanar har 13 antennsegment.

Hon är fem millimeter lång och hittad i ett av trädgårdens växthus. Växthusen hör numera till mina viktigare insamlingsplatser.

Arten är en no-brainer eftersom vi i Finland har tre arter av vilka enbart en har röda fält på bakkroppen. De övriga två har helsvart bakkropp. Här behöver man alltså inte kika på någon specifik tagg under armen på krypet. 

Det här rör sig således om Rhopalum clavipes.

Även om arten är enkel att bestämma på basen av nästan vilken bild som helst har jag tagit en del olika bilder i dokumentationssyfte.

Mesosoma ("mellankroppen") är relativt slät utan någon grövre punktur eller ytor med skulptural textur. Propodeum till stora delar väldigt blankt.

Även undertill är mellankroppen generellt slät.

Texturen ("mikroskulpturen") på tergit 6 (Pygidial area) är specifik för arten - men behövs som sagt inte för artbestämningen i det här fallet.

Punkturen på huvudet och pannan övergår i ett slätt område närmare antennfästena. Där finns en subtil upphöjning med en åtskild samling ansiktshår.

Ögonen är stora precis som på övriga rovsteklar i underfamiljen Crabroninae. Likheten med t.ex. Crossocerus-steklar är påfallande. 

Rhopalum-steklar påträffas ofta i samma miljöer som rovsteklar i släktena Passaloecus, Trypoxylon, Psenulus och Crossocerus. Bona anläggs gärna i ihåliga eller märgfyllda växtstjälkar. Bl.a. vass (Phragmites), hallon (Rubus), fläder (Sambucus), spireor och rosor (m.m.) nämns som omtyckta alternativ för R. clavipes. Här i trädgården är avbrutna hallonstjälkar sannolikt använda. Jag har dock inte bekräftat detta än. I stekelhotellen har de observerats i stjälkbitar från jätteslide (Fallopia sachalinensis). Jätteslide är numera utrotat från trädgården och rören som samlades var heller aldrig särskilt väl besökta. Vass-rör och andra små stjälkbitar är mera lockande för flertalet steklar.

Bocellerna ligger på rad eller i gnagda sidokamrar när märgfyllda stjälkars diameter så tillåter. R. clavipes bosätter sig även i flyghål av vedlevande skalbaggar.

Byten sägs vara små tvåvingar i familjerna Mycetophilidae (svampmyggor), Chironomidae (fjädermyggor), och Culicidae (stickmyggor). Arter bland Homoptera (växtsugare som stritar, dvärgstritar och bladlöss), Psocoptera (stövsländor) och Psyllidae (rundbladloppor) kan också bli larvmat. Det är med andra ord en ganska flexibel och opportunistisk liten rovstekel.

Det bör dock tilläggas att den finländska populationen av R. clavipes verkar vara närmast helt inriktad på storstövsländor (fam. Psocidae) (Merisuo, 1943). Den här typen av regional bytesspecialisering tycks vara relativt vanlig hos en del rovsteklar (se ref.).

Rhopalum clavipes är rapporterad från nästan hela landet (glesare i norr).

Referens:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)

E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd

Crossocerus subulatus

Det här snyggot är en rovstekel vid namn Crossocerus subulatus. Således är det en släkting till de tre hanarna i det här inlägget från januari i år. Även det här är en hane.

Han är insamlad sommaren 2019 och fyndplatsen var ett av trädgårdens två växthus. Längden är ungefär 8,5 mm.

Första bilden är gjord med den ljus-diffusion jag normalt använder. Noterade dock att de skimrande färgtoner man normalt skymtar på mesosoma (främst thorax) tycks försvinna med ljus-diffusion. Sålunda gjorde jag en liten serie fokusstackade exponeringar utan diffusion för att framhäva färgskiftningarna (nedan). Det är en avsevärd skillnad.

Inledningsvis tänkte jag att det skulle röra sig om interferensfärger som hos t.ex. glanssteklar och många andra färgskimrande insekter. Men i de fallen brukar färgerna bli klarare med ljus-diffusion. Det verkar alltså som om här finns någon annan effekt inblandad.

För skojs skull monterade jag min fullspektrum-modifierade EOS M2 på makro-riggen och gjorde en motsvarande bild (nedan). Vet inte om jag egentligen hade utgått från att jag skulle upptäcka särskilt mycket, men det är ju kul att prova lite olika grejer ibland. Hade tidigare inte gjort slag i saken med just detta kamerahus i det här sammanhanget (trots att jag tänkt på det).

Möjligen kan man notera ytterligare lite lyster i de blå tonerna på mesoscutum, men framförallt dyker en del röda områden upp på bakkroppen. Det finns dock en del artefakter från fokusstackningen i just bakkroppen. Jag missade mig (det var sent och jag var trött) med några kamerainställningar vilket orsakade en något ojämn serie bilder vad exponeringen beträffar. Det är sådant som stackningsprogrammet får bekymmer med.

På tal om artefakter så är bilden nedan ett av resultaten i själva stackningsprocessen (DMap-metoden i Zerene Stacker). Det var ett hyfsat underhållande och spejsat resultat som ju bara måste sparas.

Att bilderna med fullspektrum-kameran blir primärt röda beror på att det infraröda ljuset är starkt och överröstar många andra våglängder. För att komma åt att se om dylika djur reflekterar ultraviolett ljus borde jag släcka ner all normal belysning och enbart använda just UV-lampa. Att skaffa UV-ljus och göra detta hör till mina många "borden".

Att nyckla fram art var i det här fallet inte komplicerat. Jag följde Lomholdt (se ref.)

Efter avgörandet om huruvida stekeln har mycket gula markeringar på eller om den primärt är helsvart kommer man i Lomholdt-nyckeln" snabbt fram till bakbenens tibia ("skenben") samt i viss mån coxa (den led som sitter mot kroppen). 

I Finland är släktet Crossocerus enligt laji.fi representerade av 26 arter (för tillfället - bör väl tilläggas). Släktet är indelat i 6 st undersläkten (eller subsläkten) som alltså vardera innehåller arter som är lite mera besläktade med varandra. 

Crossocerus subulatus tillhör undersläktet Cuphopterus. Detta undersläkte har i Norden tre arter varav två finns i Finland. Utöver C. subulatus är det den i landet oftare rapporterade C. dimidatus. 

Till detta undersläkte kommer man (i artnyckeln) bl.a. genom första tergitens (ryggplåt på bakkroppen) proportioner. Här är den alltså tydligt längre än vad den är bred. Den är med andra ord mera långsmal än hos övriga undersläkten (jmf. med hanarna i det tidigare inlägget vilka tillhör undersläktet Crossocerus - samma som släktnamnet). 

Nästa steg är att kika efter lite "tänder" (spetsiga utbuktningar) på coxa samt taggarna på tibia.

Ovan syns den konkava insidan samt de kraftiga taggarna på tibia. Artningen (C. subulatus) är bekräftad av expertis på Hymenopterists Forum.

Arten har inget svenskt trivialnamn.

Finska namnet är hirsipikkuhukka. Pikkuhukka är släktnamnet och kan översättas till något som motsvarar "småvarg". Många rovsteklar har ändelsen hukka vilket är en benämning för varg på finska. Jämför t.ex. med svenskans bivarg för Philanthus triangulum.

Hirsipikkuhukka blir således ungefär "stocksmåvarg"

På norska heter den praktskoggraver.

Bohålor anläggs i gammalt timmer (flyghål av skalbaggar) och byten för larverna består av tvåvingar i släktena Muscidae (egentliga flugor), Calliphoridae (spyflugor), Anthomyiidae (blomsterflugor) och Sarcophagidae (köttflugor). De fångar alltså relativt stora byten i förhållande till sin egen kroppsstorlek.

Referenser:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)

Spilomena differens

Genomgången och dokumentationen av insamlade småkryp fortsätter. Jag befinner mig för närvarande i raden av nålar med rovsteklar limmade på de små, spetsiga kartonglapparna och har nyligen gjort inlägg med tre st Crossocerus elongatulus-hanar och en Pemphredon lugubris. Följande stekel till rakning är en liten sak på ca 3,5 mm. Närmare kontroll visar att det är en representant för släktet Spilomena.

Jag har en tidigare insamlad Spilomena-stekel och den finns även här på bloggen. Fortsatt undersökning visar att det även rör sig om samma art. I föregående inlägg förhöll jag mig en smula försiktig med artbestämningen, men nu tror jag det går att vara ganska säker på att det rör sig om Spilomena differens. Mer om artbestämningen och arten i det nämnda (och länkade).

Samtidigt som jag dokumenterar krypen testas även lite olika ljussättningar. Därav varierande bildkaraktär.

Det är främst ljusdiffuseringen jag experimenterat med. I alla bilderna fungerar det inte till belåtelse, men de får ändå komma med här. Den andra av lateral-bilderna ovan har två lager diffusorer för att få ljuset utspritt ytterligare och därmed erhålla mindre kontrast, färre reflektioner och mjukare övergångar.

Typiskt för Spilomena-arterna är de stora runda vingmärkena.

Två av landets Spilomena-arter har tydlig fåra (till höger i bild) med distinkta gropar mellan mesoscutum och scutellum (skutellen). Resterande arter har en jämn fåra utan enskilda gropar.

Spilomena differens ska mot mesoscutums bakre kant ha flera tunna och mot kroppens mitt vända fåror. Spilomena curruca ska ha färre, i längsled parallella fåror. De fåror jag tycker mig se är av den först nämnda formen.

S. differens har enligt Lomholdt (1984) mer avsmalnande huvud bakåt än S. curruca. Jag upplever att formen hos den fotograferade stekeln också stämmer bättre överens med S. differens när man jämför med bokens illustration av den karaktären.

Så summa summarum kan jag inte tolka denna (eller den förra Spilomena-stekeln) på annat sätt än att det handlar om just S. differens.

Närbild av mesoscutum och scutellum.

Ett par porträttbilder av varierande kvalitet. De är tagna ur dokumentationssynpunkt men inte särskilt viktiga för artbestämningen i det här fallet.

Referenser:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)

Veli V. Vikberg

A re-evaluation of five European species of Spilomena with a key to European species and relevance to the fauna of North Europe, especially Finland (Hymenoptera: Pemphredonidae)

Entomologica Fennica. 24.3.2000

Pemphredon lugubris

Fortsätter sakteliga med genomgången och den samtida dokumentationen av de småkryp som av en eller annan anledning nu finns fastlimmade på kartongbitar i min lilla insektssamling. Mer om mitt ickesamlande samlande i det här inlägget.

Föregående inlägg innehöll trenne hanar av arten Crossocerus elongatulus. Jag håller mig kvar i familjen rovsteklar (Crabronidae). Det är kanske inte så konstigt eftersom jag försöker beta av samlingen en smula systematiskt och alla rovsteklar - liksom andra familjer - är fastnålade i "grupp" i insektslådan. 

Förutom hanarna i förra inlägget är enbart en rovstekel ur samlingen tidigare publicerad på bloggen. Det är den lilla Spilomena-stekeln i detta inlägg från december 2018.

Den här stekeln kan skryta över lite fler millimetrar mellan käkar och bakända än de föregående rovsteklarna. Hon - för det är en hon - ståtar med hela elva stycken av dessa millimetrar. Eller ungefär åtminstone. Hon är som synes inte helt spikrakt utsträckt och mätningen har inte varit av noggrannaste noggranna sort. Men jo, någorlunda uppmätt är hon i alla fall. 

Åter igen är samma nyckel - och därmed bok - som i förra inlägget konstulterad (se referens). Den här gången gick nycklandet som på räls. Släktet är Pemphredon. Det behöver man i och för sig ingen nyckel för att se. Det är ett släkte som är ganska lätt att känna igen på bl.a. generell huvudform, struktur på mellankroppen, lång petiole ("midja") och vingnervatur.

Enligt Laji.fi är 14 arter listade för Finland. Det är alltså ingen hopplös mängd ur vilken en specifik art ska vaskas fram.

Flera arter delar diverse ensklida karaktärsdrag, men det är kombinationerna av dessa som ofta fäller avgörandet. Det väl tilltagna och ovanifrån relativt fyrkantiga huvudet är en sådan grej hos den här arten. Visserligen har i stort sett alla arterna i släktet ett huvud likt detta, men hos många av dem är det lite kortare och något mer avsmalnande bakåt. Det är när jag skriver detta osm jag konstaterar att det hade varit kul med en dorsal bild av just huvudet. Men det är en dryg timmes arbete och latheten får råda som den vill nu.

Pronotum (framrygg/halssköld), scutum ("mellanrygg") och skutell. Propodeum längst till höger.

Propodeum bakifrån och den "visuella bakkroppen" vilken inkluderar, petiolus ("bakkroppsskaftet" som eg. är bakkroppens andra segment - se förra inlägget).

Porträtt där clypeus (munskölden) uppvisar en bred och centralt rak utbuktning. Tredje antennleden (första flagellomeren / första leden i antenngisslet) är ungefär tre gånger så lång som bred (diametern). Redan här är artbestämningen relativt säker baserat på hittills nämnda kombinationer. Munskölden är den mest avgörande faktorn och svaret är Pemphredon lugubris - den art som är näst mest rapporterad i landet.

Skulle man ändå vara lite osäker angående artbestämningen så kan man kolla stekeln i aktern. Längst bak vid något som på engelska heter "Pygidial area" (inbegriper pygidium), men som jag för närvarande inte har något svenskt namn på. Formen på den upphöjda kant som bildar ett ingärdat område centralt varierar arterna emellan. Även strukturen inne i det omgärdade området är ofta artspecifikt. Här bekräftas den tidigare gjorda artbestämningen.

Käkarna hos Pemphredon-steklar är förhållandevis kraftiga. Deras bohålor är belägna i trävirke eller ihåliga växtstjälkar. De uppges gärna välja murket trä i vilket de själva gräver - eller kanske snarare gnagar - bohålor. 
I gångarna konstrueras bokamrar (celler) där ägg läggs och där ungefär 40 bladlöss per kammare utgör matförråd till larven.

Stekeln övervintrar som fullvuxen larv (prepupa) och slutför sin omvandling till vuxen insekt när våren kommer för att slutligen kläckas i början av juni (enl. referens)

Referens:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)