Spenderade här om dagen några timmar i skogen nordväst om Nykarleby centrum (ungefär mellan Bådavägen, Sundbergvägen och motionsspåret). Egentligen var jag ute för att kontrollera en åker där jag tidigare noterat orrspel men den åkern var tom så det blev istället ett spontant beslut om att sitta på klipporna inne i den nämnda skogen medan solen letade sig upp.
Inne bland träden rådde givetvis en kakafoni av småfågelsång. Det peps, trudeluttades, tjattrades och tjittrades från alla håll. Första visuella kontakten var - den i bilden dokumenterade - solisten i grantoppen.
Järnsparven - Prunella modularis - är nog en av våra mer oansenliga fåglar. Om det inte skulle vara för hanarnas önskan om att gärna sitta i en topp och sjunga så skulle man få jobba ganska hårt för att få syn på dem. Någon sparv är ju detta egentligen inte - i alla fall inte enligt hur vi definierar sparv och vilka fåglar vi numera hänför till sparvarna. Ordet "järn" i fågelns svenska namn sägs komma från deras färgskala i gråa och rostbruna toner. Kan mycket väl stämma.
I bilden har givetvis den tidiga morgonsolen fått både gran och fågel att rosta helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar