I dessa dagar är igelkottarna högaktiva. Efter en lång period i vinterdvala har fettförråden utarmats och det är därmed full fokus på mat. Dessutom håller de just nu också på med det långa och utdragna förspelet innan parning. Hanarna tuffar omkring som pustande ånglok runt honorna och de kan hålla på i dagar. Med sådana energikrävande göromål samtidigt som krafterna annars är lite halvdana efter dvalan blir det givetvis påfrestande. Därför ser man dem nu också ofta dagtid. De är helt enkelt tvungna att söka mat även medan det är ljust.
Den här lilla kotten vaggade på karakteristiskt sätt fram utanför köksfönstret här om dagen. Självfallet hastade jag ut med kameran i högsta hugg. Dess tålamod som fräsande studsboll var inte långt och ganska snabbt försökte hen avgöra om kusten var klar.
Som tack för modelljobbet och som ersättning för förlorad tid i födosökandet var det på sin plats att kompensera med en rejäl middag.
Kattmat skopades upp.
Helt oemotståndligt för en hungrig igelkott och dra mig baklänges, den vräkte i sig hela portionen och slickade fatet. Efteråt traskade hen vidare med nosradarn fortfarande inställd i läget "aktiv mat-jakt".
Igelkott... kan man annat än gilla dem?
Om nu inte frågan är retorisk? Så kan man ju konstatera att igelkottar historiskt har förföljts som skadedjur, eftersom de kan äta fågelägg. Nu är ju det sällan något problem förutom där människan planterar ut dem, t ex på Nya Zeeland där de definitivt gör skada. I Storbritannien har det varit protester mot igelkottsbekämpning på Yttre Hebriderna
SvaraRaderaAhaa!? Jag har faktiskt inte råkat notera att en igelkottförföljelse ägt rum historiskt. Det enda jag känt till har varit att de på många ställen uppfattats som lyckobringande och att de i någon mån därför omhuldats. Däremot har de väl också (på andra ställen då alltså) påståtts stjäla mjölk direkt från korna och möjligen även anklagats för att orsaka juverproblem för korna. Gammal folktro alltså.
SvaraRadera