I yngre år fattade jag lite extratycke för fåglar med tofs på huvudet. Den lilla svagheten har jag nog kvar. Orsaken ids jag inte gräva i och det är knappast ändå något som ens behöver redas ut. Tofs är helt enkelt snyggt.
Den annars oansenliga tofsmesen - Parus cristatus - kompenserar färglösheten med sin alldeles underbart pigga frisyr och den var således en självklar mesfavorit när jag som liten studerade fågelböcker eller var ute i skogen för att ornitologisera. Dessutom kom den egentligen aldrig till fågelbrädet hemma på gården vilket gav den en extra aura av exotism.
Precis som med så många andra grupper, släkten och familjer bland djuren pågår numera en ständig justering av familjeträdet. Allt är DNA-vetenskapens fel.
Jag skrev Parus cristatus här ovan men det råder lite delade meningar kring huruvida tofsmesen ska fortsätta vara inom släktet Parus-mesar. Enligt mtDNA-undersökningar skulle det nämligen ligga nära till hands att flytta fågeln till ett alldeles eget litet eurasiatiskt tofsmes-släkte. Detta släkte har fått namnet Lophophanes och tofsmesen skulle alltså numera få heta L. cristatus. På vissa håll är det ett vedertaget namn och på andra håll väntar man lite.
För min del får de underbara små tallskogstofsarna gärna heta Lophophanes bara de fortsätter liva upp våra vistelser bland träden precis så som de gjort under namnet Parus. Likt sina släktingar är de förhållandevis orädda och agerar ibland närmast nyfiket. Det finns med andra ord goda förutsättningar att få rejäla nära-tofsen-upplevelser om man rör sig i deras jaktmarker. Notera då hur de fokuserat undersöker minsta skrymsle bland stammar, kvistar och blad. Småkrypen som gömt sig under lav eller barkflagor går inte säkra.
Bilderna tagna 1.5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar