Ukraina

"Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves."

Citatet ovan kommer från "The Pale Blue Dot" av Carl Sagan och är ett utsnitt ur hans lite längre reflexion baserad på fotografiet med samma namn. Mer om det i detta inlägg.

Det är med sorg och stor knut i magen tankarna går till alla drabbade i Ukraina. Människor utsätts för lidande och död utlöst av en desillusionerad, maktförblindad despot med tillräckligt många högt uppsatta medlöpare i mörkrets och skräckens tjänst. 

Vladimir Putin sitter högst upp i den militära stormakten Ryssland. Han har mot sina små grannländer med tiden blivit allt tydligare med hot om militärt våld ifall de inte gör honom till viljes och dansar efter hans pipa. Folkrätt och demokrati hör inte till hans vokabulär. Sådana begrepp stör honom och har uppenbarligen blivit allt värre stenar i skon vartefter han åldrats. I den bemärkelsen följer han tidigare enväldiga diktatorers utvecklingsmönster. 

Nej, den här typen av inlägg är förstås inte vad jag tänkt använda bloggen till. Jag har andra, mer "normala" inlägg som står i kö för publicering. Men arbetet med dem har nästan kommit av sig (av olika anledningar) och det känns nästan futtigt, irrelevant och meningslöst att skriva om en stekel man hittat i sitt växthus när en maktgalen despot slår ner med död och förintelse mot människor som inget hellre vill än att få rätten att bestämma över hur de själva ska få leva sitt liv i lugn och ro.

Jag kan väl känna en gnutta hyckleri i mitt tankemönster också. Överallt på klotet sker ständiga övergrepp mot andra människor. Först nu när det är tillräckligt nära reagerar jag så starkt att jag gör ett undantag i mitt bloggande. 

Så är det kanske - någon form av hyckleri alltså.

En bidragande orsak till att Rysslands övergrepp upplevs så starkt är förstås också den uppenbara risken för att våldet eskalerar och sprider sig långt utanför Ukrainas gränser. Kärnvapenmolnet har återuppstått i sinnevärlden. Vladimir Putins mentala tillstånd verkar vara av sådant slag att han numera hyser försvinnande liten kontakt med annat än sina egna snedvridna illusioner.

Hur resten av världen - och framförallt västvärlden/NATO - balanserar på sin slaka lina är avgörande för framtiden. Putin har kastat sina tärningar och lär inte backa. Han har redan målat in sig i sitt prestigehörn på ett sådant sätt att det avgörande är hur många han drar med sig i sin egen sinnesförvirrade undergång. Sällan har den typen av personer särskilt stora kval när det handlar om mänskligt lidande.

Jag hoppas dock att Putin överraskar och faktiskt bromsar sig själv... eller mindre otroligt... att hans stab och regering grabbar tag i någon form av förnuft. Är illa rädd att den förhoppningen tynar bort. 

Vi måste alla se till att vi i vårt demokratiska samhälle aldrig släpper Putin-typer till någon form av makt inom de sfärer vi kan kontrollera.

Tankarna går till alla som drabbas av vansinnet. 

(Första bilden är en stillbild från en projektion jag jobbar med inför en föreställning/spelning med rockoperan The Wall 18.3. Andra bilden en skärmdump från Flightradar24.com och en F-35 som kört med transpondern påslagen)

Snöskoterskräp och kraftverksutter

Det fick bli friskluftsdag ute i finvädret vid Bådaviken denna lördag. Något särskilt gällande Bådavikens djurliv har jag inte att blogga om den här gången. Det var precis så tyst och lugnt som det brukar vara i februari där ute. En hackspett, en korp, en kråka och ett gäng gråsiskor bröt var för sig tillfälligt tystnaden. 

Ja, och snöskotrarna förstås. Deras läten ligger som ett konstant bakgrundsbrus, som tinnitus, i naturtillvaron vintertid. Precis när jag skriver detta pågår en bensinprisprotest i grannstaden. Folk samlas med sina bilar, kör runt, tutar och uppmärksammar såväl staten som oljeproducenterna om att bränslet är på tok för dyrt. Bör man befara att det i framtiden inte längre blir ekonomiskt möjligt att utöva den mänskliga rättigheten nöjeskörning med allehanda motorfordon?

Jag plockade hem skräpet som snöskotertrafikanterna varit tvungna att lämna efter sig.

På väg hem fick jag tvärnita cykeln på kraftverksbron, kasta av mig ryggsäcken och gräva efter kameran. På iskanten nedanom kraftverket satt nämligen uttern som under flera vintrar gäckat mig med sin förmåga att vara som bortblåst när jag spanat efter den. 

Innan kameran var redo för exponeringar hade uttern självfallet försvunnit. Men jag gick... eller typ halvsprang... ner från bron till en plats där jag hade möjlighet att komma lite närmare och i bättre vinkel.

Ingen utter syntes till på vad jag upplevde som en evighet. Det var märkligt eftersom den absolut måste upp till ytan just här i den relativt begränsade öppna vattenytan. Det är mig veterligen långt till nästa möjliga andningshål. 

Jag väntade. Jag väntade lite till. Och ännu lite till.

Till slut gav mitt tålamod vika och jag beslöt fortsätta färden hem eftersom jag hade varit ute ganska länge redan. Precis i det ögonblick jag ställde mig upp för att gå fanns uttern helt plötsligt på iskanten och jag fick några underexponerade dokumentationebilder i det flyende dagsljuset. 

Borde jag ta lite större kameraverktyg och ett utterfokuserat tålamod med mig ner till älven i morgon? Kanske det. Vi får se.

Mångalen?

Fläker ut fler dokumentationsbilder av månen i lite olika stadier. Blunda och/eller skrolla snabbt förbi om det är för tjatigt med månen var och varannan dag här på Utgångspunkten. 

Mestadels har det handlat om att slänga ut kamerautrustningen på gården och i all enkelhet se vad jag lyckats klämma ut ur komponenter och rådande atmosfäriska förhållanden. Det där med att "klämma ut" handlar alltså om detaljer på månens yta.

Utrustningen är (för den som undrar) en Canon EOS 7D mk2 + EdMika FD - EOS adapter (glaslös) + Canon  FD Extender 2x-A + Canon FD 150-600 5.6 L. Allt optik således från början av 80-talet.

Jag tycker ju om att leka med gamla linser.

På kvällen 11.2 (bilden ovan) var de atmosfäriska möjligheterna lite begränsade och jag lyckades inte få till någon bild där skärpan satt så som man önskar. Atmosfären verkade vara "jämntjockt" turbulent och alla bilderna drogs med oskärpa.

I går kväll (12.2 och efter 00:00-slaget in på följande datum) var det dock bättre (bilden nedan). Resultatet blev mer varierat än föregående natt. Vissa bilder blev oskarpa och andra ganska bra. Fokus är manuellt inställd (finns inget alternativ på det objektivet) via uppförstoring av live view i kameran och exponeringarna tas med hjälp av fjärrkontroll (i live view-läge med spegeln uppfälld). Det går helt enkelt inte att ta bilder på annat sätt med den brännvidden eftersom skakningsoskärpan blir på tok för stor. Enligt de tester jag gjort är det bländare 8 som gäller för nämnda kombo av kameraprylar.

Den här gången har jag inte fokusstackat flera bilder och båda fotografierna är således resultat av enbart en enkel exponering.

I egentlig mening är det aningen knasigt att fotografera månen. Det måste finnas tusentals och åter tusentals likadana - men långt bättre - bilder av detta motiv som ju har viss statisk karaktär sett från jorden. Ändå är det liksom roligt att själv rikta kameran mot rymden och ta de där onödiga fotografierna. Så länge det är roligt (oberoende anledning) är det heller inte onödigt... väl?

Pimpla flavicoxis (igen)

Brokparasitstekel ur insamlingen från trädgårdens växthus 2020.

Fick köra den här genom artbestämningsnyckel för att vara helt säker. Arten är Pimpla flavicoxis men exemplaret är oerhört mycket mindre än de artfränder jag sett och jag var väldigt osäker på om min första intrycksbaserade artbestämning verkligen kunde vara korrekt.

Här är en annan hona insamlad samma år. Hon är 10 mm (i sitt lite torra tillstånd). Den här honan är bara 6 mm. Vuxna parasitsteklars storlek varierar beroende på mängden mat deras värddjur kan "bjuda" på.

Referens:

M. G. Fitton et al.

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

ISBN 0 9+1546 72 0

Måntjatsbloggen

Får man återkomma med en ny bild på månen så kort tid efter senaste månbilderna?

Jag lär inte få något svar förrän det här inlägget är publicerat. Då är det för sent.

Månen 9.2.2022.

Hybrizon buccatus

Genomgång och dokumentation av insamlade insekter fortsätter. Jag är fortfarande kvar i materialet från 2020 och lär så vara ganska länge än.

Här är två 5 mm långa artfränder med godheten att bjuda på karaktärer som gör artbestämningen enkel och snabb. Det är man verkligen inte bortskämd med när man plockar fram nästa slumpmässigt valda nål i raden av monterade men osorterade brokparasitsteklar (fam. Ichneumonidae).

Det är mycket hos dessa två spretiga exemplar som direkt leder till att de får sorteras in i underfamilj Hybrizontinae. Bästa och tydligaste kännetecknet är de för brokparasitsteklarna egenartade vingribborna. Hybrizontinae har inte ens alltid klassificerats som Inchneumonider pga. detta.

I Finland är enbart ett släkte och två arter listade på Laji.fi. Hybrizon buccatus är den med marginal vanligare av de två. Endast en rapportering av H. pilialatus finns i Laji.fi och den är gjord av en person som vet vad han har framför sig. Rapporten således pålitlig.

För säkerhets skull har jag givetvis dubbelkollat min artbestämning. Man vågar (kan) inte göra artbestämningar baserat på rapporterad förekomst när det handlar om småkryp. Föga förvånande är det här hur som helst H. buccatus. Det ser man bl.a. på några små detaljer vid vingribborna (hur ribba r möter pterostigma).

Steklarna i underfamiljen Hybrizontinae är kända som endoparasitoider på myrlarver. Strategin verkar vara att hovra ovanför myrbon eller längs myrstigar och spana efter myror som flyttar sina larver. Förmodligen lockas steklarna också av myrornas signalsubstanser. De håller även koll på trädlevande myror vilka kanske i lite högre grad än marklevande omorganiserar eller omlokaliserar sina bon. Primärt verkar arter i släktet Lasius vara värddjur men även Formica-myror kan parasiteras.

När myror med larver upptäcks dyker stekeln ner och ger larven ett snabbt stick. Attacken sägs ta 0,4 sekunder (observerationer av Hybrizon buccatus). Det råder en del frågetecken kring detaljerna i parasiterandet. Myrlarverna är något för små som födokälla åt stekeln (åtminsotne hos en del arter). Således måste stekellarven antingen kunna suga näring av myrlarven en längre tid utan att döda värddjuret eller så åtnjuter den ytterligare föda genom myrorna på annat sätt. Stekellarven tillverkar ingen kokong, utan förpuppar sig som naken puppa inne i myrornas larvkammare. Steklarna i underfamiljen uppvisar rudimentära mundelar och palper med endast tre segment. Kombinationen av tillbakabildade mundelar och avsaknad av kokong kan eventuellt ha vissa kopplingar.

Hovrande små steklar i närheten av myrkolonier eller myrstigar är alltså ett förslag på alldeles lysande sommarnöje framöver. Har man tålamod och tur kan man kanske se en attack också.

Referens:

Ichneumonid Wasps (Hymenoptera: Ichneumonidae): their Classification and Biology

Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton

Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12

Royal Entomological Society

Ny brottningsmatch med Phaeogenini

Jag har återvänt till lådan med insamlat material från 2020 efter ett kort besök i 2021-lådan. Ordningen alltså återställd.

När man grabbar tag i första bästa kryp nere bland Ichneumoniderna (brokparasitsteklarna) och noterar att det rör sig om underfamilj Phaeogenini drar halsmuskler ihop luftvägarna så ett väsande ljud hörs i samband med utdragen utandning. Inte för att jag ogillar Phaeogenini, men för att jag vet att det troligen blir bekymmersamt med artbestämningen och att det i sin tur sinkar min redan långsamma genomgång av insekterna. Jag har också erfarenhet av att förlora brottningsmatcherna mot Phaeogenini.

Nåväl... Med hjälp av två nycklar (se ref.) kom jag inledningsvis fram till att släktet rimligen är Mevesia. Fick understöd för det i en fb-grupp för Ichneumonoidea. 

I Finland finns endast en art, M. arguta, listad på Laji.fi. I resten av Europa verkar det finnas ytterligare två arter. I Perkins (1959) finns nyckel och beskrivning för två arter. På basis av beskrivningarna upplever jag att "min" stekel är en mix av M. arguta och M. guttata. Så är det ju förstås inte. Av de fåtal dassiga bilder med pålitlig artbestämning jag hittat känns M. arguta bättre. Konklusionen är att jag tror mest på M. arguta. Ett litet frågetecken dröjer sig ändå kvar.

Ett annat frågetecken som dyker upp är huruvida de två identiska oidentifierade hanarna jag lagt upp på bloggen tidigare (se den ena i länken ovan) kan tänkas vara samma art som denna. Någon beskrivning av hanarna har jag inte hittat. Det något enda pålitliga bildmaterialet jag hittat (Boldsystems) tyder dock på att hanarna har väldigt ljusa höfter (coxa). Hur stora könsskillnader det kan vara hos diverse kroppsdelar (t.ex. propodeum, tergiter, osv.) vet jag inte heller. 

Så här ser den (en hona) ut och så här ser bildmaterialet ut efter jag tagit bilder på de detaljer man vill kika närmare på.

Referenser:

Jesús Selfa & Erich Diller

Illustrated Key to the Western Palearctic Genera och Phaeogenini (Hymenoptera, Ichneumonidae, Ichneumoninae)

Entomofauna 1994

J. F. Perkins

Ichneumonidae, key to subfamilies and Ichneumoninae

Handbooks for the identification of British insects. Vol VII. Part 2

Royal Entomological Society of London. 1959.

Gårdskrysset 2022

Sista helgen i januari och därmed har det åter varit dags för gårdskrysset. Helgen har bjudit - och bjuder fortfarande - på en del oredigt väder. Här på bloggredaktionens domäner är blåsten och snöyran ändå inte så intensiv som det verkar vara på annat håll.

I flera år har jag tänkt att jag borde fixa ett gömsle på lämplig plats i närheten av fågelmatningen. Några gånger har jag haft tillfälliga gömslearrangemang, men de har inte varit av så värst gångbara eller bekväma modeller. Ett gömlse handlar ändå främst om själva fotograferandet och det har inte varit så högprioriterat på sista tiden då fokus och energi koncentrerats mera till andra motiv. En fågel ställde upp på avstånd när jag gick ut för att fixa någon illustration till det här inlägget. Resten av fåglarna drog omedelbums sin kos.

Resultatet 2022 ser ut som följer:

Turkduva. 2 st. Turkduvorna är pålitliga. De har ställt upp alla år jag gårdskryssat utom första året (2014)

Kaja. 17 st. Gänget som håller till i kvarteret tycks vara av ungefär samma storlek från år till år. 17 st är ganska nära medelantalet.

Skata. 1 st. Flög förbi.

Kråka. 1 st. Satte sig senare i grannens gran och var den enda fågeln som kom med på bild.

Talgmes. 1 st. Lite anmärkningsvärt med bara en. Talgmesarna var fler tidigare i vinter (kring 8 st) men har tydligen letat sig till andra ställen inför den här helgen. Efter ett antal år av generellt få talgmesar blev det ändå fler under fjolåret och den här vintern. Att de saknades i dag tippar jag är slump.

Blåmes. 1 st. Blåmesarna har följt samma trend som talgmesarna. Här fanns närmare 10 blåmesar kring jul och nyår. Sedan dess har de inte varit så närvarande.

Pilfink. 15 st (ungefär).

Grönfink. 2 st. Här har varit runt 15 grönfinkar tidigare i vinter. Var höll resten hus i dag? En hona och en hane besökte fröautomaten för några minuter under min registrerade timme.

Gulsparv. 35 st (ungefär). Gulsparvarna har även i år hållit sig nästan ständigt närvarande.

Totalt 9 arter och 75 fåglar.

Statistik och länkar till inlägg från tidigare gårdskryssarår:

2021: 7 arter, 93 fåglar.

2020: 7 arter, 51 fåglar.

2019: 9 arter, 71 fåglar.

2018: 15 arter, 59 fåglar.

2017: Ingen medverkan.

2016: Ingen medverkan.

2015: 11 arter, 98 fåglar

2014: 7 arter, 33 fåglar.

Kommentarer om några andra arter som brukar synas i trädgården på vintern:

Större hackspett: Besöker årligen trädgårdsmatningen men har aldrig setts i samband med gårdskrysset. Ingen hackspett har visat sig hittills den här vintern.

Gråsiskorna har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. De stryker omkring och är förstås inte alltid självklara besökare. 

Domherrar syns vanligen från och till nästan varje vinter. Någon sådan har inte observerats denna vinter. Även de är lite "lynniga" besökare i den här trädgården.

En återkommande koltrast fanns vid matningen före jul. Efter det har ingen sådan setts.

Sparvhök kan ju vara lite svår att upptäcka. De "blixtrar till" på sina patrullrundor och man ska ha en smula tur om man ska råka kika ut samtidigt som de passerar. Den turen hade jag för en vecka sedan då en hona drog in mot fågelmatningen och landade i en närbelägen buske. Misslyckade jaktförsök leder till trakasserier från talgmesarna och raskt uppbrott för nya försök på annat håll. Sparvhöksbesök kan ju ibland enbart bekräftas genom lämningar av plockade byten.

Trädgårdssandbi

Med dokumentationen av dessa tre insamlade trädgårdssandbin, Andrena haemorrhoa, frångår jag mina principer och utmanar tvångstankarna rejält. Bina kommer nämligen från insamlingen 2021 och jag har ju inte på långa vägar gått igenom 2020 än. Trädgårdssandbina har alltså fått gå före i kön. Hur kan jag sova om nätterna?

Men lugn! Det finns en orsak jag hoppas kan vara av tillräckligt gott skäl för mina tvångsmässiga handlingar i insektslådorna. Lådan med preparerade men osorterade steklar från senaste sommar börjar bli överfull och jag har flera opreparerade som ännu bör få plats. Därför fick dessa tre relativt stora kreatur ta en tur via fotografen så att de kunde förpassas vidare till lådan för bin (överfam. Apoidea). Någon svår och långsam artbestämningsprocess med specialtagna bilder av specifika detaljer behöver de inte heller genomgå och således var det en förhållandevis snabb process även om fokusstackningen i sig ändå tar sin tid. Ibland måste man faktiskt ändå vara en smula pragmatisk.

Sparsamt med behåring på bakkroppen. Orange ändalykt är typisk för trädgårdssandbi.

Bi nummer ett (alla bilder ovan) har ut tungan en liten bit. Då kan man ju passa på att ta en bild. Särskilt informativ är bilden ändå inte och man borde förstås preparera tungan specifikt om man vill dokumentera den på riktigt.

Bi nummer två (ovan) är belamrad med en del spindelväv och annat skräp. Städade bort det mesta men bemödade mig inte om att ta närbilder.

Nummer tre (ovan).

Det är typiskt dessa bin att inta den här kroppsställningen när de kastar veven. Som jag beskrev här i inlägget om mitt samlande ägnar jag sällan tid åt att preparera dem med korrigerad position om de en gång stelnat och torkat. Det blir för mycket arbete helt enkelt.

Av sandbina, släktet Andrena, har jag i trädgården hittills enbart påträffat trädgårdssandbi och hallonsandbi (A. fucata). Vad som saknas i trädgården är rätt typ av mark för dem att gräva sina bohålor i och det måste ordnas på konstgjort sätt. Åtgärden ingår i planerna för fortsatt ökad biodiversitet i trädgården. Var de hittills observerade sandbina har sina hålor vet jag inte och det kan nästan var som helst på flera hundra meters radie... eller mer om det skulle knipa med tillgång på blommor och pollen längre bort. I trädgårdstäta Nykarleby är det dock inte troligt att bin behöver flyga särskilt långt.

Tråkigt att de gått och dött i vårt växthus. Vanligen patrullerar jag växthusen i stort sett dagligen för att fånga och släppa ut insekter som inte hittar ut själva trots öppna vädringsluckor, men en del insekter går alltid under radarn och förblir oupptäckta eller hinner dö innan jag gjort min runda.

Propodeum (bilden ovan) uppvisar ett karakteristiskt trädgårdssandbi-utseende med grövre skulpterad mittdel och finare struktur på sidorna. Kolla här om du är osäker på art.

Inbuktningarna (fovea) längs ansiktssidan av ögonen har hos honorna tät sammetsaktig behåring. Det är ett gott kännetecken för släktet Andrena ifall man är osäker och vet att det är en hona som ska artbestämmas.

Här är ett inlägg från 2021 med levande trädgårdssandbi. Arten är vanlig och även den art av sandbina jag oftast observerar här omkring.

Mot fullmånen

13.1. Fokusstackad av tre exponeringar.

Mitt sug efter att spana på motiv i den omkringliggande rymden har åter blivit större efter en paus på många år. Det beskrevs delvis i det här inlägget där jag redogjorde för någon form av semiorganiserad optiktestning.

När himlen nu varit molnfri och månen växt till sig...

Nä, men det har den ju verkligen inte gjort... 

Börjar om.

Nu när solen, jorden och månen befunnit sig i sådana positioner att månens solbelysta yta vridit sig mot oss här på jordytan har jag passat på att försöka åstadkomma en del bilder med min befintliga optik. Optiken i fråga nämns i det ovan länkade inlägget.

Samtidigt har jag testat fokusstacka bildfilerna. Jag har ännu inte tankat ner några av de "rymdanpassade" stackningsprogrammen och har således enbart använd Zerene Stacker. Med månen fungerar det uppenbarligen ganska hyfsat eftersom problematiken främst handlar om att avlägsna oskärpa orsakad av atmosfärisk ljusbrytning. Även det behandlades i korthet i nämnda, länkade inlägg.

16.1. Fokusstackad av sju exponeringar

17.1. Fokusstackad av 18 exponeringar.

I övrigt kan man väl konstatera att bilder på fullmånen ofta kan bli lite tråkiga eftersom månens topografi blir så platt och osynlig - åtminstone i de bilder jag får till.

Jag spanade också på månen (och lite andra objekt) med teleskop. Hade varit oerhört kul att ha hunnit få hem kamera-adaptern till teleskopet i går kväll. Finns potential för lite annan typ av bildresultat med den utrustningen än genom mina gamla Canon-linser.

Poemenia hectica (igen)

Trenne Poemenia hectica hittade i snickeriets dammiga fönster sommaren 2020.

P. hectica observeras lite nu som då i trädgården och här finns uppenbarligen något värddjur de gillar.

Pga. de tre exemplarens oerhört dammiga och svårstädade tillstånd har jag inte bemödat mig om någon grundlig rengöring och inte heller några närbilder. Endast basal dokumentation blev aktuell. 

Här finns närbilder och mer information om arten för eventuella intresserade.

Tenderar återvända till månen

Lagen om alltings molnighet har påverkat vädret på följande sätt:

Under sensommaren... eller egentligen tidig höst... installerades solpaneler på bloggredaktionens fastighet. Därefter blev det molnigt och förblev så hela hösten tills snön kom och täckte panelerna. Då blev det åter soligt.

För många år sedan inhandlades ett enklare (läs billigare) Newton-teleskop på equatorialmontering till en av arvingarna. Teleskopet är kvar här hemma (arvingen har varken plats eller intresse att uppbevara teleskopet) och någon stjärnklar kväll för en tid sedan kom jag på att det vore kul att återuppta lite enklare astronomi-aktivitet med detta teleskop. Okularen gick inte att finna. De fanns ingenstans. Letade, gav upp, letade, gav upp, osv, osv.

Efter återupprepade försök att hitta okularen hittades de till slut - efter två veckor - i en låda som glömts bort i det tidigare letandet. Lådan var förstås en självklar plats för dem och det första stället jag egentligen borde letat på. När okularen hittades blev det åter mulet.

Givetvis har jag överdrivit en smula. Men hur som helst.

För det första är hösten kanske inte den mest självklara tiden på året när det handlar om att installera solpaneler. Höstarna är ju ofta en tid av mycket moln och regn. Men å andra sidan har det väl ingen skillnad när de monteras. Det kommer ju liksom ändå ett nytt sommarhalvår och då är de färdigt på plats. Även nu på vintern, då snön under ett blidväder smält och rasat av dem, ger de några enstaka Watt när solen visat sig. 

Teleskopet har jag inte plockat ut trots funna okular och molnfria kvällar. Men det kommer att ske vilken kväll som helst. Fick för mig att jag skulle vilja koppla en kamera till det där teleskopet också. Visserligen är det inte den mest lämpliga teleskopmodellen för kamera, men med en specifik adapter till en liten spegelfri Canon M2 torde jag ha möjlighet att få skärpa - något som annars är lite bekymmersamt med flera Newton-teleskop och DSLR-kameror pga. avstånd mellan okularhållare och kamerasensor. Canon M2 är en liten och "grund" kamera med litet avstånd mellan objektivfattning och sensor. Adaptern som ska användas är gjord i något 3D-program (kanske Blender) och ska ännu skrivas ut. Dessutom har kamerahuset genomgått en operation för att avlägsna IR/UV-filtret framför sensorn. Det ger teoretiskt lite andra möjligheter ifall man vill rikta teleskopet ut mot t.ex. galaxer eller nebulosor i stället för enbart månen. Då tillkommer ett nytt bekymmer - nämligen lång exponeringstid som kräver att teleskopet följer med natthimlen. Equatorialmonteringen har motor, så teoretiskt ska det gå om jag får monteringen positionerad korrekt mot norr. Sedan är teleskopet antagligen för litet för riktig "deep sky-fotografering" och jag skulle dessutom behöva ljuskorrigerande optik framför adaptern också... men det får jag ta vartefter. Måste först kolla om jag har möjlighet att överhuvudtaget åstadkomma något resultat med det som finns tillhands.

I väntan på det släpade jag här om kvällen ut mitt gamla FD 150-600 f5.6 L och riktade fokus på månen. Det har jag gjort flera gånger förr och under etiketten "Platser - Rymden" finns några sådana tillfällen beskrivna.

Mellan kamerahuset och telegluggen finns en EdMika EOS-FD-adapter och ett en Canon FD 2x-A extender. Extendern gör att brännvidden är 1200 mm och adaptern gör att man kan använda gamal FD-optik på EOS-kameror. Tog några exponeringar av halvmånen som dock hängde onödigt lågt på himlen. Förhållandena var inte de bästa och jag kände mig dessutom allmänt ringrostig. Resultatet blev därefter (bilden nedan).

Några kvällar senare tänkte jag att jag måste göra ett nytt och lite mer seriöst test gällande vilken av min befintliga optik jag bör montera på kameran för att åstadkomma bästa tänkbara fotografi av månen. När jag genomförde ett sådant "test" 2020 var jag egentligen alldeles för inkonsekvent, ovetenskaplig och slarvig. Jag får konstatera att resultatet blev opålitligt i allra högsta grad.

Idén med testet är att se vilken kombination av optik som ger mest detaljer och mest "information" över månens yta. Det betyder att efterbehandlingen också tas i beaktande eftersom man gärna klämmer fram så många detaljer och nyanser som möjligt..samt ha så mycket skärpa som möjligt.

Skärpan beror i det här fallet på två saker. Givetvis spelar optiken (objektiv och eventuella tele-extenders/adaptrar) roll. Men samtidigt är atmosfären ett bekymmer. Det går liksom inte ens att ta en bild med ett objektiv, byta objektiv och ta en ny bild, sedan jämföra de två bilderna och dra en vettig slutsats. Små skillnader i atmosfärens dallrande luftskikt påverkar hela tiden "skärpan". Den skiftningen måste man alltså försöka motarbeta på något sätt.

De två "optik-alternativen" som jämförs är följande:

Alternativ 1: Canon 7D mkII + EdMika EOS-FD + Canon FD 2x-A extender + Canon FD 150-600 f5.6 L.

Alternativ 2: Canon 7D mkII + Canon EOS-FD Converter +  + Canon FD 150-600 f5.6 L.

Alternativ 1 ger en maximal brännvidd på 1200 mm och alternativ 2 ger 756 mm. Då har jag inte räknat in beskärningsfaktorn som APS-C resulterar i. Orsaken till att alternativ 2 ger ökad brännvidd jämfört med enbart objektivet (600 mm) är att adaptern innehåller optik som motsvarar 1,26x.

Alternativ 1 torde optiskt vara lite sämre och ge lite mindre valmöjligheter för exponeringstid och bländare pga den ökade brännvidden och (eventuella) kvalitativa skillnader i optiken mellan extendern i alternativ 1 och adaptern i alternativ 2. Alternativ två ska alltså rent generellt ge bättre bildresultat både vad gäller skärpa och färger, toner, valörer, dynamik. Frågan är då om den större brännvidden i alternativ 1 kan kompensera detta och således fortfarande vara det bättre valet ifall man vill få med så mycket av månens detaljer som möjligt.

Atmosfärens inverkan måste jag på ett eller annat sätt försöka minska så att testresultaten påverkas så lite som möjligt av den faktorn. Kameran ställdes in med olika bländare och exponeringstider varpå flera exponeringar togs för respektive inställning med båda optikalternativen.

När jag laddat upp råmaterialet i datorn sökte jag efter de resultat som såg mest tillfredsställande ut. Jag valde ut några få (de skarpaste) exponeringar inom en serie bilder med identiska kameraninställningar. Sedan kördes de i Zerene Stacker för en fokusstackning. Zerene är egentlgien inte ett program som normalt används för rymdmotiv. Men jag ätnkte att programmet har kapacitet att välja de skarpaste områdena ur respektive bild samt sortera bort de suddigaste vilka måste vara atmosfärpåverkade. I de skarpaste bilderna kunde man skymta att kratrarna var i skärpa på ett ställe men lite suddiga på andra ställen. Denna skärpa respektive oskärpa på kratrarna skiljer sig från bild till bild och således måste det handla om atmosfäriska effekter.

När fokusstackningen var klar exporterades resultatet ut som en ny bildfil baserad på kombinationen av de skarpaste delarna från respektive "rå-bild". Bildfilen har ingen beskärning och ingen annan redigering än själva fokusstackningen.

Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 1.

Ovan: Obeskuret och obehandlat resultat av fokusstackningen från alternativ 2.

Ovan: Alternativ 1 - beskuren men oredigerad bild.

Ovan: Alternativ 2 - beskuren men oredigerad bild.

Dessa båda bilder är alltså inte resultatet av identiska exponeringar, de är det enskilt bästa resultatet av alla exponeringsserierna med respektive inställning och optik. De skiljer sig som synes på så sätt att det bästa resultatet med alternativ 1 råkar vara aningen mörkare än det bästa resultatet med alternativ 2. De ljusare resultaten med alternativ 1 var något mera oskarpa än detta resultat. De hade också aningen längre exponeringstid och det är möjligt att den då rådande blåsten och/eller atmosfären spelade in. Det kan alltså handla om ren slump.

Här skulle man kunna utgå från att alternativ 2 är lite mer lovande.

Ovan: Alternativ 1. Detalj.

Ovan: Alternativ 2. Detalj.

Ingendera detaljbild här ovan har genomgått bildbehandling. Trots att Alternativ 1 är aningen mera kontrastlös finns tillräckligt mycket detalj och nyanser för att det ska bli möjligt att i bildbehandlingen åstadkomma något. Detaljerna är tydligare i alternativ 1.

Ovan: Alternativ 1 efter behandling av kontraster och skärpa.

Ovan: Alternativ 2 efter behandling av kontraster och skärpa.

I bildbehandlingen försökte jag alltså lirka fram någon slags gråskala som plockar fram så många skiftningar som möjligt utan att skapa för skarpa och kraftiga kontraster. De redigerade bilderna motsvarar förstås därför inte hur man upplever månen med ögonen.

Om detta enkla och relativt snabbt gjorda lilla, halvt kvasivetenskapliga, test är lite mer pålitligt än det föregående, så tycker jag mig notera att EdMika + 2x-A är bättre än Canon EOS-FD converter när det handlar om att koppla min stora FD-zoom till kameran och frammana månens detaljer. Skillnaderna är inte gigantiska, men de finns där. Åtminstone blev utfallet på det viset den här gången.

Det betyder också att jag i framtida dokumentation av månen främst lär sikta på att köra med alternativ 1.

Nu borde jag bara fixa den där T-ring-adaptern för teleskopet och testa det också.