På den bleka blå pricken

14 februari 1990 vände NASA kameran på Voyager 1 för sista gången mot jorden. Satelliten var då 6 miljarder kilometer ut i solsystemet och således ungefär 100 miljoner kilometer utanför Plutos medelavstånd till solen. Voyager 1 hade då varit på väg i drygt tolv år sedan uppskjutningen i september 1977.

Vår planet är försvinnande liten i originalbilden och inte mer än 0,12 av en "pixel" i den dåtida Vidicon-kameran. Det oaktat skapar vår blå prick tillräckligt mycket ljus för att ge avtryck i fotografiet. 

Det var på inrådan av Carl Sagan NASA tog såväl bilden av jordklotet som fotografier av övriga synliga planeter - ett "familjealbum" - innan kameran stängdes ner för att spara energi och datorkraft till kvarvarande funktioner framöver. Sagan myntade namnet "The Pale Blue Dot" och bildens ikoniska status cementerades genom boken med samma namn och genom följande underbart formulerade stycke:

Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it, everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there--on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known.

Eller varför inte lyssna när Sagan själv läser? Det rekommenderas.

När detta skrivs är jag halvvägs in i en tjänstledighet under vilken jag gjort ett avbrott från mitt normala värv inom konst och pedagogik. För närvarande jobbar jag heltid med naturvetenskaplig illustration En del av arbetstiden går åt till att diskutera och resonera mer generellt kring bildframställning inom det naturvetenskapliga området.

Från en tillvaro där natur och miljö varit en slags hobby vid sidan av allt annat har det nu alltså blivit heltid på allvar. Nästan all min vakna tid går plötsligt åt att tänka på sådant som är relaterat till artbeskrivningar och framställning av allehanda olika organismer.

Varför? Tänker jag.

Jag har lyxen att höra till den lyckliga skara som kan fundera på hur just mitt intresse fötts, gödslats och slutligen tagit mig till en tillvaro där jag helt och fullt kan leva på det jag brinner för - oavsett om det är natur eller konst i mitt fall. Hur kommer det sig att just jag inte kan klippa gräs eller flytta en sten i trädgården utan att ständigt tappa fokus så fort minsta lilla kryp skymtas i ögonvrån?

När jag för första gången såg bilden av den bleka blå pricken och hörde Carls Sagans historiekoncentrat började jag begripa varför.

Samtidigt slutade jag begripa mig på människors ointresse för det tunna och bräckliga livsuppehållande skiktet vi kallar biosfär.

Här sitter vi på vår bleka prick och tänker på börskurserna, på solsemestern, på den perfekta gräsmattan, på att man borde byta bil, på bränslepriset, på hopplösa vägsniglar som orsakar farliga trafiksituationer, på att TV:n är lite för liten, på att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet, på favoritlagets snöpliga förlust, på domarn som dömde straff, på rätten att bära vapen, på flaggan, på vilka hårdrockband som är överskattade, på den jävla plastpåsskatten, på alla gudarna, på guldkalvarna, på karriären, på coronarestriktioner, på vad andra ska tycka, på det som anses vara "rätt och riktigt", på hänvisningar till något som benämns "verkligheten", på den idiotiska regeringen, på att allt var så mycket bättre förr och på att hen med annan åsikt är så himla puckad och blind. Det sista nämnt med rodnad och självinsikt.

Vi här på vår bleka, isolerade ö ute i universum är inte enbart obetydligt små. 

I kosmiskt och geologiskt tidsperspektiv existerar vi knappt ens bråkdelen av en bråkdels sekund. 

Under den bråkdelssekunden samexisterar vi med en mängd andra invånare, eller kanske medpassagerare, på vår bleka prick. Några av de invånarna är andra människor. De flesta är andra former av organismer. I ljuset av allt detta hyser jag inte längre några som helst tvivel kring varför jag fullödigt vill ta del av och bekanta mig med det myllrande liv, de mutualistiska relationerna, de biologiska vävar, ekosystemen och övriga skeenden denna lilla bleka prick är arena för. Det blir omöjligt att ha passerat genom min lilla blinkning av tid och rum utan att veta med vem jag delat tillvaron på planeten innan veven kastas.

I den tanken och i den stunden upphör jag att äcklas av fästingar och älgflugor. 

Dessutom tror jag mitt naturintresse får sig en extra knuff pga. den prekära situationen för merparten av klotets miljö och biodiversitet. Det känns liksom lite extra angeläget då.

Jag har inga stora förhoppningar över att vi människor ska lyckas bromsa fortsatt ödeläggelse och massdöd. Förutsättningarna att stoppa klimatförändringen ser allt annat än goda ut och jag är en sann alarmist i den bemärkelsen. Världssamfundet har ökat CO2-utsläppen sedan Parisavtalet slöts och extremt lite indikerar att vi ska lyckas nå de existerande målsättningarna trots omfattande snack. Det är helt enkelt för lite aktivitet i klimatverkstaden. På fossilavdelningen är arbetstakten fortfarande oförminskad och satsning på nya projekt är lika aktuella som förr. 

25.8.2012 rusade Voyager 1 ut ur solsystemet och in i Heliopausen som förenklat kan sägas vara gränsen där solvinden och det interstellära mediets (Interstellära rymdens materia/plasma) möts och bildar en serie chockfronter där de "tar ut" varandra. Första chockfronten - den sk. terminationschocken - passerades dock redan i december 2004. 

När detta skrivs befinner sig Voyager 1 nästan 22,7 miljarder kilometer från solen och drygt 22,78 miljarder kilometer från jorden. I detta nu minskar faktiskt avståndet mellan Voyager 1 och jorden med ungefär 1 km/sek på grund av jordens position i omloppsbanan.

Med en hastighet på ca 17 km/sekund letar sig den lilla satelliten vidare ut i interstellär rymd. Om 40 000 år passerar Voyager 1 förhållandevis nära (1,6 ljusår) en liten, för blotta ögat osynlig, röd dvärgstjärna vid namn Gliese 445 belägen ungefär mitt emellan Karlavagnens "skopa" och Polstjärnan. 

Om Voyager 1 och de övriga satelliterna (Voyager 2, Pioneer 1, 2) med destination yttre rymden klarar sig från kollisioner har de alla möjligheter att vandra runt i galaxen under många hundra miljarder år framöver. 

Om drygt en miljard år har vår sol ökat i styrka med 10% och förändrat klimatet på vår blå prick avsevärt. Planetens vatten börjar successivt förgasas och kommer sakteliga att förloras ut i rymden. 5,4 miljarder år in i framtiden är solens vätereserver tömda varpå heliumavfallet som bildar kärnan kollapsar och gravitationen sätter igång en heliumfusion som får solen att växa till en röd jätte. Innan all helium är förbrukad har solen slukat Merkurius, Venus och Jorden.

När solen sjunker ihop till en liten vit dvärg efter sin grande finale och när resterna av det sargade solsystemet faller in i allt mer borttynande blekt solljus kretsar fortfarande ljudspåren av vårt mänskliga hjärtas puls, hundars skall, fågelsång, syrsor, regn, Bachs Brandenburg Concerto, Chuck Berrys Johnny B. Goode, Beethovens femma, Blind Willie Johnsons Dark was the night, cold was the ground och en rad andra dokumentationer från en sedan länge försvunnen tid och plats ändlöst runt i Vintergatan.

I Fb-gruppen Naturväktarna fanns här om dagen en "de börjar vara för många"-kommentar. Dylika uttalanden dyker upp med jämna mellanrum. Man kunde säga att det börjar vara för många sådana kommentarer. Den här gången handlade uttalandet om kajor men t.o.m. här i Österbotten finns personer som med bestämdhet hävdat att det finns för många elefanter i Botswana. Samtidigt vet vi att båda arterna av afrikansk elefant minskat drastiskt och fortsätter minska i antal. Det är bara ett av många tragiska exempel på aktuellt utdöende och aktuell demontering av flora och fauna.

Det är som om mänskligheten är fast besluten om att inget ska få stå i vägen för vårt exploatering av naturresurser och ekosystemtjänster. Kung ekonomi regerar i alla lägen och då har man rätt att slakta alla planetens guldäggsvärpande gäss på löpande band. Guldgässen blir färre och färre men vi klämmer fortsättningsvis fram krystade förklaringar till varför det är rationellt att köra på i samma stil.

... sitter jag och skriver på min dyra dator... jag som har konstant tillgång till mat, rent vatten, högstående sjukvård, uppvärmt hus, elektricitet, CO2-utsläppande bil, båt, allehanda roliga mojänger (cyklar, kajak, skidor) jag kan leka med på fritiden, hundratals musikskivor, stor TV och allmänt naturresurskrävande lyx. 

Men man försöker. Bilen står numera oanvänd långa perioder. Cykel och buss används så ofta som möjligt. Jag har bestämt att jag inte flyger mer. Köttkonsumtionen har minskat avsevärt. Jag duschar inte lika ofta som förr, försöker spara på vatten och el så mycket som möjligt och strävar till att ha ekologi som en faktor i så många beslut som möjligt. Det är ändå en kamp mot vanans makt och ibland trampar man i klaveret.

Nyligen publicerade Science Advanced en ny studie kring skogens förmåga att binda kol när medeltemperaturen höjs. Studiens slutsats är att det ser oroväckande ut och att bekymren kan börja i en relativt nära framtid. "Det har varit varmare på planeten förr!" kanske man hör den klichévänlige vetenskapsförvillaren hävda. Visst har det varit varmare! Då när det var varmare såg floran annorlunda ut än vad den gör i dag och existerande växtlighet har givetvis sin anpassning i enlighet med det klimat som varit stabilt de senaste 10 000 åren. Ändra den globala medeltemperaturen med några grader på bara ett par hundra år och den evolutionära processen går rätt in i väggen hos en obehagligt stor andel organismer. 

Greta Thunberg sade nyligen följande i en intervju på MSNBC: "... we can't negotiate and compromise with the laws of physics". Det är en genomtydlig hälsning till såväl beslutsföra politiker som till allmänheten. Det där torde vi redan veta, men ändå försöker vi tjurnackat töja gummibandet bortom bristningsgränsen.

Nej! Jag kan inte nå någon annan slutsats än att vi skulle ha andra val än att på allvar förstå och respektera vår tätt sammanlänkade relation till allt vad som inbegrips i det tunna lager av livsuppehållande biosfär som omger vår bleka, blå prick mitt ute i ett obegripligt stort universum.

Så visst måste man kika under stenar och blad för att se vem man delar planet med!

Bilderna 1, 3, 4 hämtade från NASA (användarrätt i dylika sammanhang).