Bådavikenkryp 2 - Blektonad?

I den lilla inläggs-serien "Bådavikenkryp", baserad på en liten stund av exkursion i på nämnda plats den 9.7, kommer här kryp nummer två.

Bådaviken har under de senaste somrarna utsatts för Highland-kor. Det har gjort att inte bara vikens vass blivit ansatt, utan också att alarna i strandängens kant genomgått rejäl nötning. En hel del av träden har i det närmaste ringbarkats eller på annat sätt skadats så att de dött. Det innebär möjlighet för ökad biodiversitet eftersom en hel drös vedlevande småkryp gynnas. I kommande inlägg blir det mera fokus på några sådana. 

Jag vet dock inte om bildernas stövslända (ordningen Psocoptera) föredrar döda men stående träd. De exemplar jag fick ögonen på var dock alla på just döda grenar bland de lägre - nästan buskageaktiga - alarna. 

Hon tillhör familjen Mesopsocidae (kalvingestövsländor) hos vilka honorna alltså inte kan flyga. Vingar finns. Men de är som synes väldans små. Hanarna däremot har "normala" vingar. Vad jag noterat ska vi ha tre olika Mesopsocus-arter i Finland. De är alla aningen variabla i sin teckning, men detta torde vara arten M. unipunctatus - blektonad kalvingeslända. Tyvärr är jag inte ägare till den Nationalnyckeln-bok som avhandlar stövsländorna. Känns som om det hålet i bokhyllan borde fyllas för att på så sätt även fylla mitt kunskapstomrum för denna insektsgrupp.

Hon har en längd på ca fyra millimeter och besatt en stark benägenhet att kvickt rusa omkring på de torra algrenarnas baksida - dvs. den sida som inte var inom synhåll för mina ögon. Tog ett tag innan jag lyckades knacka ner ett exemplar i "fotograferingskoppen" (Creme Bonjour lökblandning). Försökte inledningsvis jaga dem med kameran på själva grenarna eftersom bilder av krypen på deras naturliga plats är trevligare men tålamodet tröt efter en stund av allt mer stigande nervositet över sländornas totala samarbetsovilja.

Stövsländor kallas ibland "barklöss" men det är inget officiellt namn. På engelska heter de också barklice.

Och by the way... den munskölden känns prominent på något sätt.

Bådavikenkryp 1 - Prydlig pärlemor

9.7 var jag ett par timmar ute vid Bådaviken. Där är man normalt och kikar på fåglar från fågeltornet, men den här gången hade jag småkrypen i fokus.

Hade förväntat mig aningen fler dagfjärilar än vad jag slutligen kunde observera. I stort sett var det bara pärlemorfjärilar jag såg. Vet inte om alla tillhörde arten prydlig pärlemorfjäril (som den på bilden) men nämnda - och högst vanliga - art är i alla fall härmed dokumenterad. Boloria euphrosyne är dess vetenskapliga titel.

Behold the mighty glattstekel

Försökte förtvivlat jaga en glattstekel med kameran för några dagar sedan. Stekeln rusade i sedvanlig kvick stekelstil omkring på en bladlusbelamrad björnloka. Eftersom det var en glattstekel förmodade jag att hon var på jakt efter något annat än bladlössen - kanske blomfluglarver. Några sådana verkade inte finnas på blomman trots sommarens myckna mängd blomflugor och den ännu mycknare mängden bladlöss (många blomfluglarver äter bladlöss).

Stekeln höll sig givetvis alltid på fel sida om blomflockarna och stänglarna. Men en någorlunda skarp bild utan grönska mellan objektiv och motiv blev det i alla fall.

Har också en del bilder med skärpan på fel plats, men de bilderna visar ändå några detaljer som gör att stekeln i fråga (enl. expertis) förmodligen, eventuellt, kanske kan hänföras till släktet Melanips. Hon ser oförskämt mycket ut som denna glattstekel jag fotograferade för fyra år sedan. Där syns det vad hon skulle ha gjort om hon hittat en larv på den där björnlokan.

Sportigt rovkvalster

Kvalster är ju ett gäng kryp man antagligen aldrig någonsin skulle bli klar med hur mycket man än försökte. Det finns högst antagligen en hel massa blanka fläckar i den vetenskapliga kunskapen kring denna enorma grupp djur. Sålunda får man väl tipsa alla yngre naturintresserade personer om att det här kunskapsområdet kan innehålla goda karriärmöjligheter och forskning i tidigare okända vatten.

Bildernas kvalster dokumenterades 8.7 och det fanns en hel drös av dem samlade i ett och samma lilla område av trädgården. Helt klart har de släktskap med rovkvalstret i det här inlägget från förra året. 

Släktet är Erythraeus. Sedan är det knepigt. Enligt uppgift har vi fyra arter i landet. Så vitt jag kan se torde det här ändå vara den art som kanske är mest allmän - eller så är den oftast observerad eftersom färgsättningen är speciell. I så fall torde det röra sig om E. phalangoides.

Helst vill jag ju fotografera djuren där de finns. I det här fallet skulle det ha varit nere på marken bland torra blad. Men rovkvalster i stil med det på bilderna är i stort sett aldrig stillasittande mer än några nanosekunder åt gången. Och även om det här är en rejäl bamse i kvalstersammanhang, så är litenheten och snabbheten i det närmaste ohanterlig med kameran. Oftast släpper jag därför ner sådana kryp i en lämplig liten skål med hal innersida och gradvis brantare kanter för att de inte skall kunna rymma.

Gröngul hysteri

Gulgrön så det nästan skär i ögonen.

Dylika larver kan hittas på många olika korsblommiga växter i flera varierande biotoper. Personer med odlingar av något slag är kanske inte alltid så sprudlande överförtjusta när fullbildade varianter av dessa fjärilar fladdrar ner i trädgårdslandet.

Namnet på denna vanliga fjäril är Pieris napi. Om det namnet inte får någon klocka att ringa så gör säkerligen rapsfjäril det. Larverna av rapsfjäril och dess nära släkting rovfjäril (Pieris rapae) är ganska lika. Huvudsakligen är det de gula fläckarna som skiljer. I Utgångspunktens trakter är dock rapsfjärilen mycket vanligare.

glänsande eller glittrande.

Får se om sommarens roligaste observation och dokumentation blir svängflugan Nemopoda speiseri. En god chans till plats bland de fem roligaste torde i alla fall vara ganska klar trots att vi har mycket av småkryps-säsongen kvar.

Det här är ju också en svängfluga (fam. Sepsidae). Men det här är en betydligt mer trivial art i dessa trakter.

Om jag artat honom rätt på basen av vad jag ser på frambenens femur, samt på en del andra karaktärer, så torde han höra till arten Sepsis fulgens.

Måhända platsar han inte på samma lista som sin släkting i länken ovan, men han är allt fin ändå.

Ett frågetecken dröjer sig kvar angående korrektheten i min artning, men det får jag radera ifall jag erhåller bekräftelse må mitt antagande.

Artnamnet fulgens betyder bl.a. glänsande.

Pausbrytarlarv

Sommarens bildskörd av diverse djur (stora som små) har bildat drivor på minneskort och i digitala mappar. Någon propp i flödet har dock gjort att de inte matats ut på bloggen i den takt de kunde. Dels har jag några trixiga artningar jag vill få gjorda innan publikation och dels har jag ägnat mig åt annat än datorsittande den senaste tiden. De som bor i Utgångspunktens närhet vet ju att vädret inte lockat till några långa inomhusdagar den senaste tiden. Dessutom har fotbolls-vm stört en smula... en aning... tagit tid liksom... typ.

Detta inlägg är alltså bara här för att bryta tystnaden. Larven ska bli en dylik när den blir stor.

Misstänkt trädsnabb

Snabblöparspindlarna och min underlåtelse att inspektera deras epigyn leder fortsättningsvis till att jag inte vet vilken eller vilka snabblöpare ur den sk. Philodromus aureolus-gruppen jag påträffar i trädgården. Det kan ju i och för sig vara olika. Vem vet? Jo de som kontrollerar epigyn!

Den här äggfyllda damen har dock ganska specifik färgsättning som möjligen kan tyda på Philodromus cespitum (trädsnabblöpare). Men det har ingen större betydelse. En vacker dag ska jag kolla de där epigynen.

En av de gröna

Typ 25% chans att tippa rätt. Vi har fyra stycken svartgröna arter i den sk. mesomela-gruppen (eller "undersläktet" Eurogaster) i släktet Tenthredo 

Jag tyckte att "kinderna" var svarta en bit ner och då skulle det kanske kunna vara T. obsoleta, men, men, men...

Fler bilder än så här hann jag inte ta innan hon(?) ville fly fältet.

Sporrstrit

Sporrstritar (fam. Delphacidae) har inte fått sitt namn för ingenting. Tydlig sporre. 

Den här har en kroppslängd på ca tre millimeter och fick för sig att sätta sig på en vit täckduk jag bredde ut på gräsmattan i samband med att jag skulle vika ihop den... täckduken. Inte gräsmattan.

Det känns som om oddsen är låga för släktet Javesella och i så fall kanske arten J. pellucida. Men det blir inget spikande av någon art här. Uppdaterar inlägget om eller när bekräftelse erhålles. 

Envis trägnagare

Trägnagarna (underfam. Anobiinae, fam. Ptinidae) finns i flera - av husägare - omtyckta arter eftersom de går i torr ved. Hus tenderar ju ibland vara konstruerade av torr ved (läs trä).

Hadrobregmus pertinax är en av dessa trägnagare. Jag vet inte hur knepig den egentligen är på just byggnader. En del information beskriver den som svår skadegörare och annan information menar att den håller sig till granved som någon gång fått en viss rötning av fukt men som sedan torkat upp. Vetenskapliga namnets artdel pertinax betyder envis på svenska och det är precis det den har som svenskt trivialnamn - envis trägnagare.

Ett äldre och kanske bekant populärnamn är dödsur. Hanarna låter som tickande klockor i virket när de knackar sina halssköldar mot träet i samband med kommunikation inför parning. Men det är väl flera olika trägnagare som har motsvarande beteende och namnet dödsur är således nödvändigtvis inte så artspecifikt.

Hushumlorna och rödklövern

Varför inte några mer "traditionella" - ja nästan sommarromantiska småkrypsbilder?

Och eftersom svaret kan tänkas vara "ja varför inte?" - så kommer de härmed i form av Bombus hypnorum och Trifolium pratense.

Man kan också benämna dem hushumla och rödklöver om man så önskar.

Mer text än så lägger jag inte på detta inlägg.

Eremit... typ

I några av stekelhotellets vassrör har rovsteklar ur släktet Passaloecus hittat presumtiva yngelkammare.

Inledningsvis slarvade jag med artningen och kom fram till fel resultat. Missade en viktig och ganska uppenbar detalj med munsköldens (clypeus) tandning. Men tack och lov finns expertis på nätet och de reagerar ofta snabbt när man frågar och funderar. Facebook må vara som det är, men för ändamål som artbestämningar och motsvarande är det en liten guldgruva. Stekeln på bilderna är Passaloecus eremita. Verkar vara en vanlig observation upp till Uleåborgstrakten.

Likt den förmodade P. corniger jagar denna bladlöss som föda till larverna. Såg i samband med fotograferingstillfället inte att hon skulle ha transporterat några bladlöss till det avklippta vassrör som hon upprepat besökte. Men det var kanske en första husesyn och förberedelser.

Bark eller sibirisk?

Den stora frågan är huruvida detta är Sphegina clunipes (barkmidjeblomfluga) eller S. sibirica (sibirisk midjeblomfluga). Mörka varianter av den variabla "sibiriska" arten är väldans lika den först nämnda. Skillnaderna är för subtila för att de ska synas i bilden. Den viktiga och mest markanta skillnaden är att S. clunipes ska ha en mörk fläck på tergit nr ett (bakkroppens första buksköld). Någon sådan skymtas inte men bildvinkeln är förstås inte alls bra för sådana observationer.

Sällsynt spejsat sommarsväng?

Nere i markvegetationen är det just nu ett massivt vevande med vingar och svängkolvar. Det är de små svängflugorna - olika arter i familjen Sepsidae - som är talrika och förevisar sina rörelsemönster.

I Finland har vi drygt 30 arter fördelade på sju släkten. Den här honan fotograferades för några dagar sedan. Hon är ca 3 mm (kanske lite drygt) och saknar de mörka vingfläckar som är vanliga på en hel del av de svängflugor man oftast ser. Familjen Sepsidae är en grå fläck i mitt medvetande. 

Fick expertisuttalande om den här och svaret var minst sagt intressant. Det skulle nämligen röra sig om Nemopoda speiseri. Vad är intressant med det då?

Jo, det visar sig att arten tycks vara sällsynt. På svenska artportalen.se finns endast tre observationer och på finska motsvarigheten laji.fi finns för närvarande inte en enda. Arten är dock "registrerad" som en i Finland existerande art. Känns ju riktigt kul att stöta på ett sådant kryp.

Som grädde på moset till sällsyntheten har alltså denna svängfluga det underbara vetenskapliga artnamnet speiseri. Passar väl utomordentligt fint?

Notera förresten kvalstren.

Samma sort eller?

Två larver jag fotograferade för ett par veckor sedan.

Prickmönstret är samma, så även om färgerna skiljer inbillar jag mig att de lystrar till samma namn men... vilket?

Jag har inte tagit mig tid att söka runt så värst aktivt. 

Båda var ca 13-15 mm långa.

Takgeting

Här är ytterligare några testbilder tagna med Canon FD 200 f4 Macro. Det är bara med diffuserad blixt rakt från kameran. Inte jättebra precis. Men det är så länge sedan jag lagt upp några sociala getingar här, så det får duga.

Försökskaninen är i detta fall en takgeting - Dolichovespula saxonica - i färd med att förvandla vårt utebord till bomaterial. Det är dock inte samma individ i den första bilden som i de två andra. Det syns bl.a på munsköldens svarta teckning.

Östlig fläcklocke

Flera av våra lockespindlar kan vara aningen svåra att se skillnad på om man inte börjar undersöka små detaljer. Det här är dock en som går att artbestämma utan minsta problem. Det är nämligen den enda svarta lockespindeln hos oss.

Nemastoma lugubre - östlig fläcklocke - är knappa tre millimeter lång (hanarna något mindre än honorna), har en sträv ("kornig") ryggsköld och två ljusa fläckar. Många exemplar har större och mer tydligt ljusa parfläckar än vad bildens individ uppvisar. Vissa kan också sakna fläckarna. 

Kålfjäril

I den här bloggens begynnelse planerade jag att innehållet enstaka gånger också skulle behandla kamerautrustning eftersom ett visst experimenterande med sådan sker ibland. 

Författandet av sådana inlägg har fungerat sisådär - om jag uttrycker mig beskedligt. Nu lovar jag ingenting längre. Dyker det upp något kamerautrustningsinlägg så gör det. Vi får se helt enkelt.

För några dagar sedan drog jag fast mitt gamla Canon FD 200 f4 Macro på 7D-huset och gick ut för att leta kryp som är för stora för mitt vanliga makro-objektiv (MP-E65). Vad vore då lämpligare än exempelvis  någon dagfjäril? Trädgårdslandet bjöd givetvis på kålfjäril.

Jag har ruggigt svårt att bemästra det där objektivet. Det är som om fokus (skärpan) inte stämmer med vad jag ser i sökaren. Oftast kommer skärpan en liten bit bakom det tilltänkta området eller så hoppar fokalpunkten plötsligt framför motivet i stället. Det är ett lynnigt objektiv liksom. Men med tillräckligt många exponeringar brukar det förr eller senare hitta rätt. Sedan tycker jag inte att skärpan är så bra även där den sitter. Det är som om gluggen inte riktigt vill leverera detaljer. Men jag får väl experimentera vidare med det.

Objektivet ger också lite annan typ av färgton och framförallt kontrasterna tenderar skilja sig från vad man är van med från dagens objektiv. Vissa av bilderna ser helt enkelt lite "gamla" ut. Visserligen genomgår de editering i Photoshop och en del av det "gamla" utseendet försvinner nog i den processen. Jag ska dock inte hävda att färgernas och kontrasternas karaktär nödvändigtvis är något negativt. Snarare en rolig detalj.

Kålfjärilhonan på bilderna var som synes rejält sliten. Såg inte att hon skulle ha duttat ut ägg på senapskålen (mera känd som rucola) men hon kanske redan gjort sitt, eller så var hon på väg att göra det men blev störd av min närvaro. Hur som helst. Kålfjärilar har minsann sett till så att bladen fått sina små prydliga samlingar av agg.

Ägg har jag dokumenterat tidigare. Jag tog förvisso in ytterligare en hoper ägg som jag skulle fotografera, men larverna hann kläckas innan jag kom till skott. 

Några larver är fortfarande okläckta. Flera av larverna som tagit sig ut är i full färd med att äta äggskal. Sedan är de nog aningen vilsna eftersom bladet redan torkat. Det kanske inte är exakt vad de hade tänkt sig.

Dessa två bilder är förstås tagna med MP-E65. Nämnt bara för klargörande.