Adertonde januari 2020.
Dimma och ca +3°C.
Ungefär så har vädret varit sedan början av oktober - känns det som.
Runt om i landet balanserar temperaturerna nära värmerekorden för årstiden. Första halvan av januari har varit en av de tre varmaste första halvorna av januari sedan temperaturmätningarna påbörjades. I mitten av månaden hade hyfsat stora delar av landet uppemot 10 grader över medelvärdet för referensperioden 1981-2010. Här följer de senaste 30 dagarnas temperaturkurva för Karleby som är den närmaste orten för vilken dylik statistik finns att hämta. Temperaturen för Vasa är ganska likvärdig.
December var också en varm månad. Det syns i medeltemperaturernas avvikelser från referensperioden i bilden nedan. Motsvarande karta med januari månads medeltemperatur är i skrivande stund självklart inte tillgänglig.
Visst får man ju räkna med någon slags vinter än. Vädret på våra breddgrader är till stora delar beroende av polarvirvelns nycker och jatvindarnas meandrande. Om polarvirveln får för sig att vrida sig kan vi få rejäl dos av kall polarkyla norrifrån. Det är ju dylika beteenden som varit vanliga de senaste vintrarna runt norra halvklotet. Vissa delar har haft ordentligt varmt medan andra fått dras med kyla.
De för tillfället rådande temperaturanomalierna syns nedan.
Enligt Climate Reanalyzer ska tiodagarsprognosen inte inbegripa några markanta förändringar. Om prognosen stämmer är det alltså mycket varmare än normal medeltemperatur även i slutet av januari.
I Österbotten ser medeltemperaturen över dygnet att vara någon grad över nollsträcket och temperaturanomalin därmed rejält över referensmedelvärdet som hos Dlimate Reanalyzer baseras på åren 1979-2000.
Är det den där globala uppvärmningen - den där klimatförändringen - som alla tjatar om? Det finns ju en hel massa köksbordsklimatforskare som ser till att kommentarsfälten i sociala media fylls med utsagor om att det minsann varit varma vintrar förr. Visst har köksbordsklimatforskarna på sätt och vis också rätt.
Men frågan är om rådande varma vädertillstånd är av motsvarande avvikelse som under rekordvarma perioder i mitten av 1900 talet. Sådant beror liksom på vad utgångspunkten ("normaltillståndet") är. Vetenskapligt står det ju klart att medeltemperaturökningen givetvis också ökar sannolikheten för att ovanligt varmt väder ska inträffa allt oftare. Det blir alltså en förskjutning i "normaltemperaturen" och "normalvädret". Att dylika händelser äger rum allt oftare blir således en tydlig indikation på att klimatförändringen är ett faktum. Det gäller alltså att fundera en extra gång innan man säger att det "bara är väder" - även om det ju "bara är väder".
Med andra ord finns det en liten risk att de senaste 50 dygnen av anmärkningsvärt varmt väder inte alls är någon exceptionell avvikelse från "normaltillståndet". Det här kan alltså vara i närheten av det nya normala. Sådant återstår att se. För som tidigare nämnt ska vi i våra trakter ändå vara beredda på den där kylan även på en generellt varmare planet. Det var ju det där med polarvirvelns nycker och jetvindarnas meandrande. Rimligen ska vi alltså tidvis också ha riktiga vintervintrar i framtiden. Detta sagt utan koppling till Golfströmmens framtida utveckling.
På tal om klimat presenterades nyligen en studie som klargjorde att världshavens samlade värmeenergi fått en tydlig höjning 2019 jämfört med den höjning som varit rådande sedan slutet av 80-talet. Men det ska jag inte orda något om i detta inlägg.
En god vän ringde och frågade om jag ville följa med ut till ett skogsskifte vederbörande införskaffat senaste år. Det ville jag absolut. Jag har suttit inne vid en dator i tid och otid senaste månaderna. Just nu handlar datorsittandet ganska mycket om naturrelaterade grejer i form av illustrationsprojekt. Visserligen dyker en deadline upp inom kort, men det var trots det helt nödvändigt att få upp aktern från skrivbordsstolen och släpa den (aktern - inte stolen) ut för åtkomst till frisk luft och vädring.
Illustrationsprojekt ja? Sådana pysslar jag ju med. Jag har av någon anledning inte plockat in mer än små glimtar av den sysslan i den här bloggen. Då har det dessutom bara handlat om illustrationer av gångna tiders livsformer. Egentligen gör jag mest hela tiden illustrationer av nu levande småkryp. En vacker dag kanske jag ordar någonting om de illustrationerna också. Jag har dock vissa tvångstankar kring hur jag helst vill dela upp mina göromål i olika "sektioner". Någon diagnos har jag ännu inte fått.
Och där släpper vi det...
Som sagt. Det bar alltså av till skogs.
Dimman var tät på ännu på förmiddagen. Skogen upplevdes så som jag inbillar mig att en molnskog ska kännas att vistas i. Mossorna och lavarna var mättade och fräscha av fukten i luften. Överallt funderade vattendroppar på om de skulle släppa greppet från kvistarna och ramla ner i backen.
Skogsskiftet har varit orört under lång tid och därmed finns olika stadier av död ved här som var. Tickor och andra vedlevande svampar var det gott om. Här ovan en något trött och slokande stinkmussling - Phyllotopsis nidulans.
Det är ett långsmalt strandnära område som inrymmer varierande skogstyp. Där finns en liten del med ekonomiskog (tall) men framförallt olika naturliga variationer av gran och lövträdsblandningar samt övergång till strandskog med allt större inslag av al närmare vattnet. Landhöjningen syns genom hela skogsskiftet.
Enligt uppgift ska detta tjusiga område nu vårdas ungefär enligt idén om att det får vårda sig själv. Dvs. den döda veden får fortsätta finnas kvar och ny död ved tillåts bildas. Det är glädjande att dylik filosofi existerar i denna värld full av hets över kontroll av minsta grässtrå och kvist.
Samtidigt verkar det onekligen finnas en viss liten trend i att allt fler faktiskt försöker börja bevara skogsnaturtyper. Föreningar och grupperingar köper upp skogsområden och skyddar dem frivilligt från att bli ekonomiska investeringar. Att investera i bevarande av biologisk mångfald är en investering för livet som sådant.
