Ca 13 år gamla bilder fortsätter fylla detta hörn av internätet.
Precis som i förra inlägget håller jag mig kvar i den italienska hålfoten och här är en som gräver hål i hålfoten. Bilderna togs med en kamera som på den tiden ansågs vara en av de häftigaste "entusiast-kamerorna" - en Sony DSC 717.
De "naturfotografier" jag tog på den tiden var mest hugskott till höger och vänster i samband med helt andra göromål. Jag gick med andra ord inte och sökte naturmotiv (resorna handlade för övrigt om jobb) men mot en grävstekel nere i högra ögonvrån kunde jag förstås inte undvika att skicka några fem megapixlar stora exponeringar.
Bilderna med stekeln i profil är tyvärr suddiga (därför ej publicerade här) och det har varit en smula småknepigt att utröna vad det kan röra sig om. Grävstekel nämndes redan. Då översätter jag det till Sphecidae så är den saken klar. Därefter kommer man relativt snabbt vidare till två släkten innehållande arter med rätt kombination av färgteckning och midjelängd. Dessa två är Podalonia och Palmodes. En (halv) Podalonia har jag förresten avhandlat tidigare i bloggen.
Nåväl. Nu blir det lite knepigare. Det gäller att börja gå på detaljer. Problemet är då att just detaljer är någorlunda svåra eller rent av omöjliga att med säkerhet avgöra på basen av mina bilder.
Tycker mig dock inte se "rätt typ och täthet" av långa hår som hos Podalonia kantar första benparets skenben (Tibia) samt första fotsegmentet (Metatarsus) och som nästan bildar kammar på båda sidorna. Palmodes har förstås också långa hår på samma ställen men de är färre och mer neråtriktade. På baden av det leder Palmodes med 1-0. Vingribborna skulle gå att kika på men icke den här gången.
Om jag fortsätter i framändan av stekeln så känns det som om pannan inte heller är tillräckligt Podalonia-bred. Ögonen fyller ansiktet mycket mer i stil med Palmodes. Ställningen således 2-0. Något byte finns ju inte i bilden. Byten är nämligen förstås också goda ledtrådar. En liten ledtråd är i alla fall att den här honan gräver sitt bohål utan att bytet ligger färdigfångat och nerdrogat till ett stirrigt, paralyserat kolli bredvid arbetsplatsen. Palmodes är i alla fall kända för att gräva först och skjuta sedan.
Därmed tror jag det får räcka med kontemplerandet och så fastställer jag helt enkelt Palmodes. Därefter spikar jag raskt också arten occitanicus - som helt enkelt verkar vara det enda goda alternativet.
Ifall jag skulle ha haft möjlighet att invänta hennes jakt så skulle hon högst antagligen ha kommit släpande med någon vårtbitare ur familjen Tettigoniidae. Den vårtbitaren skulle också vara flera gånger större än henne själv. De där grävsteklarna är ena rackare på att baxa fram stora byten och trycka ner dem till barnkammaren i bohålan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar