Rumble in the Jungle

Under färden längs den sandiga skogsvägen på östra sidan av järnvägsspåret (mellan Sorvist och Kovjoki) snappade min vänstra ögonvrå upp rörelse inne bland de små tallar som utgör skog i området.

En tjädertupp spelade ca 50 meter från skogsvägen.

Något teleobjektiv hade jag inte med mig. Enda alternativet var att komma tillräckligt nära för att mitt 100 mm makro (Laowa) skulle få tjädertuppen att täcka in mer än några enstaka pixlar på sensorn.

Jag sökte mig sakta och försiktigt i riktning mot tuppen som förstås fick korn på mig i ett tidigt skede. Fanns ingen chans att gömma sig i den glesa skogen.

Han vaggade lite hit och dit. Sökte sig tidvis snett bortåt men aldrig särskilt långt. Mest drog han sig bara in bakom små buskar och enstaka trädstammar.

Till slut lät han mig ändå komma så pass nära att han började fylla upp allt större del av sökaren. Då var det bara att ställa skärpan manuellt (för objektivet har enbart manuell fokus), upprepat trycka av och hoppas att ögonen fokuserade rätt i sökaren samt att fingrarna var tillräckligt rappa med fokusringen.

Tjädertuppen var märkbart "hes". Fanns liksom inte så mycket kvar av något ljud överhuvudtaget i hans vokala repertoar. Det oaktat var föreställningen magnifik eftersom han bjöd på alla tänkbara uppburrningar, sträckningar och små rusningar.

Det tog inte särskilt länge innan jag insåg att han inte var lika imponerad av mig som jag av honom. 

Min tanke när jag först lämnade skogsvägen och började gå emot honom var att han antingen skulle ta till sjappen eller möjligen ge mig stryk. Det stod så småningom klart att alternativ två började bli allt mer oundvikligt. Det här var en kille som inte hade minsta tanke på att fega ur.

Dessutom verkade han helt sakna humor. Men å andra sidan är det tveksamt om "härmande" är så himla humoristiskt och roligt. Det var ju nämligen det... härma honom... som jag inte riktigt kunde låta bli att göra. Jag skäms eftersom min egen humor inte alls inbegriper härmande av andra. 

Jag formligen tiggde stryk helt enkelt.

Och stryk fick jag! 

Upprepade gånger rusade han fram och lät sitt skarpa bröstben ta första smällen i den tunga frontalkrocken. Direkt därpå följde de formidabla slagserierna av stenhårda höger- och vänsterkrokar. 

Det borde vara vapenlicens på tjädertuppars vingknogar.

Efter ett antal rejäla omgångar däng drog jag mig till slut undan och lät honom triumfera.

Föreställer mig att han var synnerligen nöjd med sin insats och att hans summering av arbetsdagen sannolikt inbegrep stor belåtenhet.

Hoppas någon höna såg honom.

 

Micaria sp.

Skimmerspindlarna (släktet Micaria) måste man i granska genitalierna på ifall man vill vara säker på art. Det kräver i princip insamling och någon sådan gjordes inte. Honorna kunde man eventuellt klara av med ett araknoskop och lyckat fotografi samt på så sätt inte behöva samla in, men hanarna (som den på bilden) låter sig levande knappast dokumenteras tillräckligt väl med rättvänd och stillaliggande palp framför optik med rejäl förstoring.

Det finns ett antal tänkbara arter. Micaria pulicaria är väl habitatmässigt den mest troliga, men jag vågar inte avfärda ett par andra arter. Habitatet i fråga är blöt mossa intill en liten vattensamling inne i den tallskog som står på sandig mark mellan Sorvist och Kovjoki öster om Nykarleby. Vattensamlingen är rimligen ett gammalt, litet sandtag.

M. pulicaria (fältskimmerspindel) delades förresten ganska nyligen upp i två arter. M. micans är den nya som "separerats" ut. 

Hur det ser ut med bekräftade fynd av M. micans i Finland vet jag inte eftersom den ännu inte är med på laji.fi.

En hona av någondera art i släktet hittades i trädgården 2019.

Stockvargspindel

Efter besöket vid Hysalträsket letade jag mig norrut längs en skogsväg som går på östra sidan om järnvägen. För läsare som saknar lokalkännedom är det kanske skäl att nämna att det handlar om det järnvägsspår som sträcker sig i nord-sydlig riktning och som från den här trakten sammanbinder kuststäderna norrut till Torneå. Söderut viker spåret in mot Seinäjoki och är alltså inte då längre någon "kustbana".

Området mellan Hysal (Sorvist) och Kovjoki lite längre norrut är sandigt. Det är en del av ett stort "sandbälte" som sträcker sig lite hit och dit i regionen. Skogen i den besökta platsen är mestadels bestående av [planterad] tallskog och tallarna är inte särskilt stora. Första stället där jag stannade för att rota omkring lite bjöd omedelbart på en vacker stockvargspindel, Acantholycosa lignaria.

Öppen och solig barrskog gillas av arten och det är en vanlig spindel på sina håll. 

2013 hittade jag stockvargspindel i trädgården, men har inte sett den där sedan dess. Trädgården är dock inte helt i linje med dess högsta önskemål vad biotop beträffar.

 

Hysalspindlar

22.5 åkte jag till Hysalträsket en dryg mil inåt land. Hade planer på att kolla lite i de blötare delarna av mossan runt träsket men glömde gummistövlarna hemma. Således begränsade jag mig till de ställen där jag kunde förbli torrskodd. Spindlarna i det här inlägget är hittade i relativt blöt mossa under de "yttersta" träden på gränsen mot den ännu våtare och trädfria mossan ut mot träskets vatten.

Överst en taggfotsspindel som torde vara Zora spinimana, ängstaggfoting.

En brynkrabbspindel, Xysticus audax, dök också upp. De finns lite här och var. I detta inlägg med rapport från Storsand finns några individer av olika ålder. Den som fotograferades vid Hysal ser ut att vara subadult.

Här ovan är en ung björnspindel som har så pass kontrastlös hjärtfläck (den ljusa mittstrimman fram på bakkroppen) att det rimligen måste vara Trochosa terricola, skogsbjörnspindel.

Det var gott om små svarta täckvävare (fam. Linyphiidae) överallt. Det är det alltid. Den enda jag faktiskt tog någon slags vettig bild av var denna ljusa täckvävare. Släktet är Porrhomma och art kan möjligen/rimligen vara P. pallidum. Utan epigynkontroll är det dock ingen spikning. Tack till Raul Vicente för bekräftelse av släkte och art-fundering!

Spindeln ovan torde vara Piratula hygrophila, sumppiratspindel.

Sist och minst tvenne förnahoppspindlar, Neon reticulatus. En med hyfsade kontraster på bakkroppen och en med svag kontrast.

Fannia sp.

Vek omedelbart ner mig när jag insåg att jag skulle "zona ut", rent av somna eller drabbas av psykbryt ifall jag försökte mig på artbestämning av denna fluga. Jag har fortfarande lite svårt med koncentrationsförmågan när det gäller flugor med "alldagligt husfluga-utseende". Det finns liksom så många.

Problematiken är att få en "ingång" i grupper som är för anonyma för en själv och att få vissa specifika nycklar att ta fasta på inför framtida möten med motsvarande. Man kan läsa sig till nämnda nycklar (kännetecken), men den här gången ställde jag helt obeläst fram flugan med ett frågetecken i en för ändamålet lämplig fb-grupp.

Svaret är Fannia sp. Flugan är alltså en - på basis av bilden - obestämbar art i släktet Fannia som i sin tur ingår i familjen takdansflugor, Fanniidae.

Med facit på hand är det således lite lättare att t.ex. komma rakt fram till de kännetecken som skiljer familjen från egentliga flugor (fam. Muscidae). Nästa gång en Fannia fastnat på sensorn tror jag mig hitta rätt.

Tack till Johan Ennerfelt för svar!

Fotografiet togs 19.5 och flugan sitter på en björkstam.

Skäggsnäcka

Fullt möjligt att det här är ett aningen överflödigt inlägg med tanke på att skäggsnäcka, Trochulus hispidus, varit med förr och att jag inte riktigt har något nytt att säga.

Här är hur som helst en till skäggsnäcka i ett nytt och eget inlägg. Om alla andra arter får vara med i fler än ett inlägg måste skäggsnäckorna också få vara det. Rättvist ska det vara.

Fotograferad i trädgården 18.5. Särskilt mycket skägg hade den inte kvar. Men några strån syns i alla fall.

Sammetsfest 18.5.

Årets sammetskvalstergalej gick av stapeln runt 18.5. Tror det var sista dagen som några större mängder av kvalstren visade sig ovan jord. Misstänker att det var honorna som då var vakna och att hanarna hade varit verksamma lite tidigare.

Som vanligt har jag slarvat med att artbestämma dem. Det krävs mikroskopering för den saken.

För mikroskopering behöver man i princip ha en död individ och jag är ju så blödig av mig att jag inte tar någon av daga bara för att själv få veta. Jag har ordat mer ingående om den saken här.

Det var på håret att jag faktiskt hade en döing. Några tenderar varje år trilla ner i trädgårdsdammen. De lever ganska länge trots att de är våta men en trodde jag hade strukit med. Tog in den för att inleda mikroskopfotografering av behåringen, men väl framför kameran (efter närmare 10 minuter) började den röra på sig. Då bar jag ut den igen och placerade den där de brukar vara talrika. Det var med andra ord nära i år. 

Bättre lycka nästa år? Eller så borde jag skärpa mig (vad det nu betyder?)

Här är motsvarande inlägg från sammetsfesten förra året. 

Här skrev jag lite om deras liv och leverne.

... Ja!... Artbestämningen stannar alltså vid Trombidium sp. 

Familjen är Trombidiidae, sammetskvalster.

 

Storsand 13.5. Del 12 - Ectobius sylvestris

Det kryllade!

På vissa ställen var mossan full av kackerlack-nymfer. Så fort jag petade någonstans rusade de raskt i alla riktningar. Det blev inte många vettiga bilder av dem pga. deras espressoaktivitet.

Inget konstigt med själva kryllandet. Snarare konstigt att jag först nu, efter drygt nio år av naturbloggande, prånglar ut en så vanlig art som Ectobius sylvestris i mitt lilla internethörn. En slags milstolpe i bloggens historia kanske.

Men... Det var också här som jag började bli lätt förbryllad.

Kackerlackorna hör inte till de kreatur jag kollat in med någon större iver. Inte för att jag har något emot dem, utan för att det råkat bli på det viset.

Jag har alltid bara tänkt att kackerlackorna man möter där ute i spenaten är skogskackerlackor, Ectobius lapponica. Men när jag började rota lite bland de få naturligt förekommande kackerlackorna i Norden noterade jag divergens mellan Finland och Sverige. Min skogskackerlacka stämde inte med E. lapponicus. Den är helt enkelt alldeles för mörk. Däremot stämmer den med E. sylvestris. Men det är en sällan rapporterad art i Sverige och den har inte ens något svenskt namn. I Finland är E. sylvestris den oftare rapporterade av de två. Det är dessutom E. sylvestris som heter metsätorakka - alltså skogskackerlacka - i Finland.

Sylvestris betyder ju dessutom "från skogen" och många trivialnamn i Europa återspeglar detta.

E. lapponicus heter följdriktigt lapintorakka ("lappkackerlacka") på finska. 

Så vad i hela fridens namn har hänt i Sverige när det svenska trivialnamnet skogskackerlacka landat på E. lapponicus?

Någon borde ställa en fråga.

Jag tror jag ska ställa frågan.

Känns som om jag för närvarande jobbar på helt rätt plats för att göra det.

Rådande konklusion är att kackerlackan på bilden faktiskt borde heta skogskackerlacka på svenska, men då givetvis knutet till E. sylvestris. 

Just nu har denna kackerlacka alltså inget svenskt trivialnamn. Eller har jag missat något?

Jag återkommer när jag fått svar på min fråga.

Tillägg 7.6.2022: Den troliga orsaken till att svenska namnet skogskackerlacka är kopplat till E. lapponicus snarare än E. sylvestris var också ett relativt förväntat svar. Eftersom E. lapponicus är vanlig och E. sylvestris uppenbarligen sällsynt i Sverige blir det naturligare att benämna den vanliga arten med något mer "allmänt" i stil med "skog"... där den också hittas. 

E. lapponicus finns i hela landet och inte enbart i lappländska regioner. 

Svaret ante mig alltså, men jag tyckte frågan förtjänade att ställas.

Storsand 13.5. Del 11 - Pella humeralis

5 - 5,5 mm kortvinge i form av Pella humeralis. Kan förväxlas med P. limbata som dock känns igen på sitt längre sista antennsegment.

Arterna i släktet Pella är förknippade med myror och lever i deras absoluta närhet. Uppenbarligen nyttjar de bl.a. myrornas avskrädeshögar där de hittar föda och och då även myror vilka de kan attackera. Även larverna lever i anslutning till myrsamhällen.

Denna kortvinge hittades i mossa inne i äldre granskog. Myror i släktena Lasius och Formica kilade också omkring i på samma plats, men jag kollade aldrig deras arttillhörighet. 

Storsand 13.5. Del 10 - Brokhoppspindelunge

Denna lilla hoppspindelunge dök upp när jag rotade i mossa från en sandsluttning i den del av sandområdet som är beväxta av små träd.

Lyckades inte riktigt få grepp om arten och började grunna på vinkelhoppspindel eller möjligen - men mer tveksamt - någon sandgillande art i släktet Attulus. Små ungar tenderar kunna se helt annorlunda ut än subadulta och vuxna individer. Blev tvungen att fråga. Tack till Monika Sunhede som snabbt pekade på brokhoppspindel, Evarcha falcata.

 

Storsand 13.5. Del 9 - Lathrobium brunnipes

Här kommer en till kortvinge ur Storsandsmossan. Det handlar då om den mossa som finns på marken inne i den äldre granskogen några hundra meter från stranden.

Denna slanka kortvinge på ca 8 mm ska vara Lathrobium brunnipes. 

Tack till Johnny Lindqvist för artbestämningen!

Storsand 13.5. Del 8 - Kärrspindel

Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus, är en estetiskt tilltalande art. Den här tjusigt rödaktiga ungen hittades i mossa inne i Storsands gamla granskog. Den har flera öms kvar innan den når full storlek och därmed kan titulera sig som en av Nordens största spindlar.

Kärrspindel har även hittats i bloggredaktionens trädgård. Då handlade det om en något större individ som befann sig i trädgårdens plommonträd.

Storsand 13.5. Del 7 - Sepedophilus marshami

I samma mossa som kortvingen i föregående inlägg hittade jag denna Sepedophilus marshami. Längden på denna är ca 5 mm.

Ytstrukturen på halssköld och täckvingar är bra karaktär att gå efter för att komma fram till släktet. Sedan finns det ett par andra arter som kan ställa till artbestämningstrubbel, men här gick det ändå hyfsat smärtfritt att nå ända fram. För säkerhets skull dubbelkollade jag med expertis och fick bekräftelse på bestämningen.

S. marshami tycks enligt beskrivningarna gilla ungefär samma biotop som Tachinus proximus (föregående inlägg) och sålunda är det kanske föga förvånande att hitta båda på samma ställe vid Storsand.

 

Storsand 13.5. Del 6 - Tachinus proximus

Det måste sägas. Kortvingar är lite som bifångst.

Stor grupp med många likartade och ganska svåra släkten och arter. Det är liksom inte primärt kortvingar jag söker men de finns överallt och dyker upp så snart man petat minsta lilla i förnan.

Självfallet borde jag skärpa mig och ägna kortvingarna lite mera energi och koncentration.

Det här är sannolikt Tachinus proximus. Den fotograferade individen var ca 7 mm. Arten hittas primärt i skuggiga skogsbiotoper och gärna i anslutning till förmultnande organsikt material, dynga och/eller svamp. Detta enl. UK Beetles. Jag vaskade fram skalbaggen ur mossa inne i den äldre granskogen några hundra meter från stranden vid Storsand.

Tack till Johnny Lindqvist för artbestämning.

Storsand 13.5. Del 5 - Förnahoppspindel

Utgångspunktspremiär för förnahoppspindel, Neon reticulatus, som vaskades fram ur mossa nära ett av kärren inne i Storsands granskog.

Blev väl inga höjdarbilder av denna ca 2,5 mm lilla spindel. Men jag ansträngde mig inte heller för att förtjäna bättre resultat. 

Ständigt rörlig liten spindel och aningen svår att hitta i sökaren när MP-E65 är monterat på kameran. Tack och lov inte så pigg på att hoppa omkring så som hoppspindlar annars tenderar vara när de vill undvika fotografen.

Storsand 13.5. Del 4 - Strimglanssnäcka

Strimglanssnäcka, Perpolita hammonis, är en av landets vanligaste snäckor. Min blötdjursspaning har varit av förhållandevis låg nivå under åren. Senaste sommar beslöt jag skärpa mig och har sedan dess börjat få en del artkryss. Således har jag härmed först nu höstat in min första dokumenterade observation av denna dussinart.

Bredden på den dokumenterade snäckans skal är ca 3,5 - 4 mm. 

Strimglanssnäcka återfinns i en mängd olika biotoper. 

Bildens snäcka hittades i mossa på gränsen mellan mer öppna sandgläntor och tätare skog.