Första mars tryckte jag ner fötterna i vandringskängorna och strosade iväg till Kackurdunten.
Återigen hade jag en viss förhoppning om att få korn på snösländor och därmed chans att åstadkomma bättre bilder än de jag har sedan tidigare. Snösländor kan man io och för sig hitta på annat håll än vandringsleden till Kackurdunten men eftersom det är enda stället jag råkat hitta dem tenderar jag leta mig den vägen när vädret ter sig lovande.
Likt alla försök sedan 2017 kom jag hem utan några snösländor framför objektivet. Det var överhuvudtaget stilla längs leden. Den obligatoriska talgoxen som tillsynes halvirriterat hastar förbi dök förstås upp. Någon större hackspett hördes bearbeta kottar i sin smedja men det var avlägset från stigen men snömängden lockade inte till avvikelser från stigen.
På stort avstånd kretsade en ung havsörn över skogen och förutom örnen, talgoxen, hackspetten samt en flyktigt passerande korp var det nästan öde.
Men vädret var fint och vandringen gjorde gott efter några månader av allt för mycket skrivbordssittande.
Av en ren slump är det nästan exakt ett år sedan jag gjorde "samma vandring med samma syfte".
Skulle det inte varit skottår i år hade det blivit prick ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar