onsdag 14 oktober 2015

Italienresan del 12 - Medelhavstrut och trutartskrångel

Orerade ju i förra inlägget en liten smula om det där med arter, underarter, osv. Medelhavstruten - Larus michaellis - har också den fått flytta på sig i trutarnas taxonomi. Det finns en hel drös gråmantlade trutar. De är förstås alla mer eller mindre besläktade med varandra och några av dem (bl.a. medelhavstrut) har ansetts vara underarter av gråtrut (Larus argentatus).

Det är slut med det nu. Medelhavstruten får sedan en tid tillbaka ståta som en alldeles egen art - vilken i sin tur inbegriper några omstridda underarter. 
Medelhavstruten påminner som synes i första hand om gråtrut. Skulle det inte vara för de klart gula fötterna (klarare gula än på de gråtrutar - L. a. omissus - som har gula fötter) så vore det i princip omöjligt att särskilja dem i fält. Inte konstigt att den tidigare ingått bland gråtrutarna.

Att prata om arter, underarter eller former blir ju ganska snabbt rörigt. Speciellt om man som i fallet med medelhavstruten tillägger att den verkar vara närmare släkt med silltrut (L. fuscus) än med gråtruten. Krånglar man till det ytterligare kan man ju t.ex. nämna att nordamerikanska gråtrutar (L. a. smithsonianus) antagits vara närmare släkt med silltrut (än med vår gråtrut)... och samtidigt visar de upp närmare släktskap med helt andra trut-arter från den amerikanska kontinenten. Det finns som sagt många gråmantlade trutar där ute i världen och deras inbördes släktskap är långt ifrån utredd. Vad som står klart är i alla fall att ganska lite är vad det ser ut att vara.

Har det då någon betydelse vad trutarna har för släktskap och artstatus? Absolut!
Ur ett ekologiskt perspektiv med strävan till biologisk mångfald är det av största vikt. Olika fåglar (el. andra organismer) må visuellt se närmast identiska ut, men de är anpassade för olika biotoper och förhållanden. De är en viktig del av lokala näringskedjor och om någon art/underart/variant/younameit försvinner, finns det absolut ingen garanti för att deras "plats" på allvar snabbt kan ersättas ens av en närbesläktad varelse. I det långa loppet ersätts förlorade arter med hjälp av nyinflyttning och anpassning ja. Men på kort sikt kan ekologin på sina ställen lida svårt av stora balansförändringar. Av den anledningen är det bara hemåt ifall vi (mänskligheten) håller reda på vilka fåglar som faktiskt flyger omkring på klotet, hur deras inbördes släktskap ser ut och vilka roller de spelar där var de lever - samt (inte minst) att vi försöker bevara alla.

I Venedig hade den här medlhavstruten i alla fall lärt sig att man kan få krubb av oss Homo sapiens. Hen väntade tålmodigt medan jag lät kameran öppna slutaren. Någon särskilt generös fotograf kan jag dock inte påstå att jag var. Gav bara ett flin och ett tack till truten. Men så hade jag inte heller något annat att erbjuda.

Samma gällde den unga kompisen som också var intresserad av godis. Den körde även ett litet pip-gnissel-solo utan minsta lilla lön för mödan.


2 kommentarer:

  1. Slutsatsen blir att det inte räcker med foto för identifiering, utan man måste rycka en fjäder för snabb sekvensering. Sekvenseringstekniken är så enkel nu att man i princip kan ha med sig en liten Nanopore sekvenseringsmaskin kopplad till en laptop, så får man svar inom några få timmar! När de i Storbritannien ringmärkte trutar som stal mat ur folks händer (de fick provocera dem och sedan snabbt kasta sig över dem!), så kunde de visa att det endast var ett fåtal "äventyrliga" trutar som stal mat, sedan hjälpte de andra trutarna till med att äta upp den stulna maten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är ju rent hisnande hur sekvenseringen utvecklats de senaste åren. Science hade i somras ett DNA-temanummer där man bl.a. hade en del artiklar kring utvecklingen av sekvensering. Mest handlade artiklarna om aDNA (ancient DNA) men tekniken måste förstås inte användas bara för gamla "kvarlevor". Bl.a. nämndes förresten möjligheten att köra en "matsked jord" genom sekvensering och via det få fram otroliga mängder data kring vilka växter och djur som "passerat". Speciellt när det handlar om istida fauna så har man börjat få fram sanslöst spännande material. Det lär upptäckas mycket på den fronten än.

      Kikare/fotografi lär väl duga ganska långt så länge vi håller oss till att skilja mellan vad som nu anses vara skilda arter - plus en hyfsad del av underarterna. Men vartefter sekvenseringar görs med (och inom) allt fler arter lär vi väl hitta många nya underarter, former, "underformer" och grupperingar. Artbegreppet hålls förvisso kvar men vi kommer att se att "graden av släktskap" varierar oerhört. Det är helt enkelt underbart spännande när "mätinstrument" förfinas och ny kunskap uppstår.

      ... för att inte tala om just kunskapen kring sociala företeelser och individers roller i exemplet du nämnder. Helt fascinerande!

      Radera