Italienresan del 8 - Skolopender

"It uses its antennae, to feel for its victims." Tänk dig den meningen uppläst med en slags intensiv men ändå lågmäld karaktär - och förstås Sir David Attenboroughs röst - så har du en kort ljudsekvens tagen ur ett klipp med en 35 cm lång enkelfoting som jagar fladdermöss i en grotta. I engelskspråkiga naturfilmer med enkelfotingar (Chilopoda) från varmare länder talas det oftast om Centipede eller Scolopender. På svenska används också ibland namnet Skolopender för dessa djur - kanske för att de ju är just skolopendrar.

Här i Norden är det i egentlig mening ont om just skolopendrar. Endast två arter lever i Norden. Parkskolopendern (Cryptops hortensis) hittas i södra Skandinavien och växthusskolopendern (C. parisi) där var namnet antyder (i växthus - inte Paris). Den senare har högst sannolikt följt med importerade växter. I Finland är de bara sporadiskt observerade.

"Men så fort man gräver i trädgården eller lyfter på en sten så rusar ju dessa djur omkring i alla riktningar" - kanske du då tänker. 

Mycket riktigt! Rota omkring i marken och inom kort kutar en enkelfoting omkring i jakt på skydd. De enkelfotingar vi har i mängd och massor här hos oss, hör till ordningen Lithobiomorpha och kallas stenkrypare på svenska. Här är en väldigt vanlig sådan. En annan grupp som ofta syns är jordkryparna - Geophilomorpha. De är smalare än stenkryparna och antalet benpar är mycket större. Särskilt många arter jordkrypare har vi inte i Österbotten.

Skolopendrarna  (ordn. Scolopendromorpha) liknar förstås stenkryparna rätt rejält. Den kanske tydligaste skillnaden är antalet benpar som hos skolopendrarna är 21 eller 23 medan stenkryparna har 15. Det finns förstås även andra skillnader (ryggplåtarna t.ex.) men det går jag inte närmare in på den här gången.

Skolopendrar hör främst tropikerna till. Där förekommer verkligt storväxta arter och även sådana som är fantastiskt vackert tecknade i klara färger. Redan i Italien hittar man enkelfotingar som är rena rama bjässarna i förhållande till våra stenkrypare. Och indeed (som Attenborough skulle säga) är de skolopendrar.

Den här något olyckliga skolopender-representanten hade sett bättre dagar. Kroppslängden var ungefär 5,5 cm men det här var ändå bara en liten individ. Arten - Scolopendra cingulata - kan nämligen i fullvuxet tillstånd ståta med hela 15 stycken centimetrar. Likt de flesta av sina släktingar är de synnerligen aktiva och intensiva jägare som fångar allt i bytesväg upp till deras egen kroppslängd. I enlighet med enkelfotingarnas avlivningsmetoder, tas offret av daga med hjälp av de giftförsedda käkfötterna. En vanlig fråga beträffande dylika kryp är ju om de är farliga. S. cingulata kan i och för sig nypa till och giftet sägs göra ganska ont en stund. Men farligt? Nej!