lördag 17 oktober 2015

Italienresan del 13 - Massiv final med silkeshäger

Dags att avfyra det sista inlägget med material från Italien och det görs bl.a. genom att ösa på med bild efter bild efter bild efter bild efter...

Silkeshäger ja... Det är en fågel som syns relativt ofta i Venedig, om man bara kollar på rätt ställen.
Min Venedig-vistelse var ju helt arbetsrelaterad och i stort sett all tid under dygnets ljusa timmar gick åt till detta arbete. Men de sista dagarna kunde jag trots allt ge mig lite möjlighet att glo på annat än den pågående Venedig-biennalen (alltså arbetet).

Sista dagen i stan letade jag mig således längst ut på den sydöstra spetsen intill kanalen Rio di S. Elena som delar av Isola di S. Elena. Östra sidan är i det närmaste avstängd eftersom militären huserar på halva ön och den andra halvan är till stora delar privat. Fotbollsstadion - Stadio Pier Luigi Penzo - finns förresten också där, och när det inte är match är den givetvis också stängd.

Här "ute" fladdrar silkeshägrarna förbi med jämna mellanrum. Silkeshägrar är ju inte särskilt stora hägrar och de saknar den där "tyngden" och kangligheten som trots allt karakteriserar gråhägrarnas rörelsemönster. Flygande silkeshägrar ter sig nästan som fjärilar i luften. Vingarna är en smula stela och kroppen tycks dansa hit och dit i takt med vingslagen. I bilden ovan drar två stycken förbi med Lido i bakgrunden.

Precis som i fallet med fotograferandet av småkrypen tidigare under resan var jag behäftad med ytterst begränsande utrustning. Det var alltså samma normalzoom (17-85mm) som användes för allt fotograferande under resan. Hägrarna som huserar här, är ändå inte de allra mest skrajsna individerna men gränsen för deras komfortzoon i förhållande till en person som försöker fotografera dem ligger uppenbarligen på ungefär 25-30 m. Männsiskor som "bara går förbi" eller kör förbi med båt, tolereras bättre än någon som smyger omkring och visar tydligt intresse.

De flesta hägrarna strök huvudsakligen mest bara förbi udden.

Några enstaka vek in mot den nämnda kanalen.

Rio di S. Elena är en lite ovanlig kanal så tillvida att den har sluttande kanter (de andra har lodräta). 

sluttningen innebär att hägern har något att stå på - vilket i sin tur förstås innebär att den kan vada en bit ut i vattnet på jakt efter byten.




Kanalerna är hemvist för en hel del småfisk.

Hägrarna hade också god fiskelycka.

Därmed var det dags att packa ihop, åka hem och låta hägrarna fortsätta sina bestyr.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar