lördag 22 augusti 2015

Att rädda eller inte rädda - det är frågan

Igelkott-ungen låg på sidan ute i trädgården. Orkeslös och tydligt medtagen bjöds den på en portion kattmat. Aptiten var det inget fel på. 
Det röda är inte blod - det är spår efter jordgubbar.

Ungefär i början/mitten av augusti lämnar igelkott-ungarna sin mamma. Då får de lov att klara sig själva, äta upp sig och hitta en lämplig övervintringsplats innan kylan sätter in. Det är sannerligen inte en lätt uppgift och många årsungar lever inte till våren.
Medan vi funderade på hur vi skulle agera, fick den 240g lilla kotten bädda ner sig bland halm och smälta maten inne i en avlagd marsvinsbur. 

Som privatperson ska man ju inte omhänderta vilda djur under någon längre tid - helst inte alls. Våra alternativ var att släppa igelkotten och låta naturen ha sin gång, försöka se till att den hade tillgång på mat (inte lätt om den inte är "tillfångatagen") eller föra den till en riktig rehabilitering. Tog kontakt med Markku Harju på Nordic Wildlife Care i Vallgrund och diskuterade saken med honom. Han ansåg att vi kunde hålla igelkotten och se till att den har värme, mat och vatten.

OK. Sagt och gjort. Igelkotten fick stanna i marsvinsburen där den serverades med energirik mat för växande kattungar, lite äggula samt förstås ständig tillgång till vatten och värme (varma vattenflaskor och filtar). Buren inreddes med mera halm och ett litet "hus" i vilken den spenderade stora delar av tiden sovande. Vatten verkade den inte dricka som sådant ur skålen, så maten rördes ut med en del vätska så att den även fick ett mer lockande och smaksatt alternativ. Det fungerade. De första två dygnen åt ungen riktigt bra - uppemot 60-70g mat per dag. Det är närapå samma som en vuxen igelkott normalt äter. Men sedan upphörde den nästan äta. Igelkotten gick visserligen fram till maten och smaskade i vanlig ordning men måltiderna blev kortare och kortare. Vikten gick också snabbt ner. 

Igelkottar dras konstant med ett flertal parasiter. Normalt är parasiterna inte ett större problem men undernärda igelkottar drabbas snabbt hårt av parasiternas verksamhet - och drar då dessutom på sig sjukdomar. Efter fem dagar blev det veterinärbesök för den lille. Kommunala veterinärer kan även hjälpa till i fall med vilda djur. 

Så under femte dygnet inleddes avmaskning. Det var ett petigt jobb men det gick. En dag efteråt var aptiten åter något bättre men ytterligare ett dygn senare vände det neråt igen och det gick som det så ofta kan gå. 

Det är vanskligt att försöka rädda sjuka djur. De som en gång blivit utmärglade och/eller sjuka har inte goda odds. Det är de djuren som är det vanliga svinnet hos arten och i de flesta fall är det kanske så att man borde låta naturen ha sin gång.

Filosofin i det aktuella fallet blev att ändå ge den här ungen en "andra chans". Även fullt friska igelkottar dör ju pga. mänsklig aktivitet - dvs. ofta trafik - och inte av "egna naturliga" orsaker. Så det kändes liksom som om man kunde chansa på att det skulle fungera lite omvänt - alltså att den här kunde överleva pga. mänsklig aktivitet. Men, men.

Igelkottarna finns ändå kvar. En hona (troligen ungens mamma) rör sig ständigt i kvarteret och håller det sannolikt som sitt revir. Två olika hanar patrullerar också i grannskapet och glädjande nog har det varit ont om överkörda igelkottar här omkring den här sommaren.

Och slutligen är det förstås läge att påminna om att alla djur(ungar) som ser ensamma och övergivna ut, inte alls är det och att de bör lämnas i fred precis där var de är.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar