Mitt första möte med denna vår minsting - Regulus regulus - var uppe i barndomstidens favorit-klättertall. Det var en sådan där tall som fått växa för sig själv och därmed blev förhållandevis låg och bred. De långa, grova, nästan vågräta grenarna, var perfekta plattformar och trappsteg. En suverän plats att vara på.
Under en klättring uppe i den tallen fick jag sällskap av ett gäng kungsfåglar. På sitt typiska och ofta närgånget orädda sätt, pilade de på mellan alla barkflagor som skulle undersökas.
Under gårdagens visit till Storsand hördes deras svaga men konstanta pipande bland träden och buskarna ovanför stranden. Att få ögonen på dem var inte riktigt lätt. De höll sig nere i enriset och brydde sig föga om att posera. Att överhuvudtaget få en bild på de små rackarna var förstås långt värre än att få syn på dem. Ett par gånger hann jag till slut trycka av några bilder medan fågeln inte befann sig bakom allt för många kvistar och innan den hann leta sig ut ur synfältet. De sitter inte still många sekunder de där kungsfåglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar