Bergfinkar - Fringilla montifringilla - är opålitliga. Man kan nämligen inte alls sätta huvudet i pant på att de ska synas vid fågelbrädet medan de letar sig norrut under vårvintrarna. Vissa år dräller de in med besked och andra år existerar de antagligen endast i något slags osynligt parallell-universum.
2012 gästades vi av synnerligen många bergfinkar. 2013 lyste de helt och hållet med sin frånvaro. Förra året var de precis så många att man kunde börja kalla det en mindre flock och i år är de väl ungefär i samma mängd. Typ 12 - 20 stycken är de väl... typ.
Bergfinken (tydligast hos hanen) har en lite lustig och ganska "egen" färgfördelning med tanke på att bröstets orange färg sträcker sig in på överarmen. Hos den absoluta merparten av våra fåglar (förutom givetvis de mer enfärgade eller helspräckliga) är det typiskt med en relativt tydlig färggräns mellan buksida och ryggsida. Det är nästan så att jag ibland upplever bergfinkens färgteckning som smått stökig eller oplanerad. Stökigheten förstärks kanske av brämfällningen som ju ofta har nått olika långt hos olika individer. Men snygga är de - bergfinkarna.
De flesta bergfinkarna letar sig sannolikt längre norrut. Taiga och fjällskogar är deras naturliga hemvist.
Vid gårdsmatningen verkar de föredra frön som hittas på marken och som antagligen påbörjat sin groningsprocess. Den kemiska sammansättningen i ett sådant frö förändras och kan bjuda fåglarna på en hel del nyttigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar