Till helgen rev vinden i och det var fortfarande blåsigt nu på morgonen. Vattnet var högt och fågellivet lågt vid Kimo åmynning. Utöver vitfåglarna och kråkorna fanns en liten grupp kärrsnäppor på plats. Efter en stund anlände också några vitkindade gäss. De cirkulerade länge och väl för att sedan återvända in mot land.
Ett par gånger blev det massuppflog men ingen rovfågel fastnade på min näthinna.
Gässen återvände och efter ett antal nya varv över stranden landade de till slut en bit ut i vattnet. En havsörn trotsade motvinden långt ut över fjärden och stretade iväg mot Maxmo-hållet. Fåglarna vid åmynningen tog ingen notis.
Blåsten tog så småningom bort värmen och engagemanget. Jag hade klätt mig i alldeles för fåtaliga och tunna lager tyg.
Vid Bådaviken var det lugnare och solen lyckades övervinna blåsten. Kråkorna kraxade, mesarna tjattrade och ladusvalorna jagade insekter ovanför vassen.
Helgens vindbyar har gjort sitt bästa för att slita bladen från kvistarna och det är nästan så att träden inte fått en chans att hinna stå i höstfärger.
Det är den där tiden nu. Lite vemodigt på något sätt och vis. Kanske mest för att det myckna livet från sommaren tynar bort.
Nåväl. Särskilt vemodigt är det kanske ändå inte. Aktiviteten ute i naturen byter skepnad och det är bara att följa med i skeendena.
Ett gäng på kanske 5-7 stycken rödhakar verkade överaktiva. Fart och fläkt inne i virrvarret av grenar och kvistar varvades med korta, intensiva tjitterstunder.
När rödhakarna dragit vidare genom skogen följdes de av taltrastar. Det är andra visor nu än i maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar