Med tom och flackande blick stod jag högst upp i fågeltornet vid Kimo åmynning och försökte få ordning på tankarna samtidigt som nackens ticks ökade i styrka.
Men innan jag reder ut mitt mentala tillstånd backar jag bandet en smula.
Igår (läs söndagen 14.9) hade jag alltså begett mig till nämnda utkiksplats. Jag hade konstaterat att det var relativt tomt och att de arter som syntes var av ganska ordinära modeller. Intet ont i det. Att vara ute och ta del av fågellivet oavsett vad som syns eller inte, är prima sysselsättning hur som helst.
Med ansamlingar av vitfåglar och änder får man vänta sig besök av en eller annan rovfågel. Precis innan jag hade anlänt utspelade sig t.ex. följande drama.
Även jag fick ta del av rovfåglar så småningom.
När himlen ser ut som på bilden nedan - ja då är det dags att spana runt. Fåglarna upptäcker oftast rovfågelfaran långt innan man själv gör det. Måsar och trutar lyfter från vattnet och håller sig på vingarna för att vara beredda på undanmanövrer. Överraskas de nere i vattnet är det det sista de gör - om det inte går som för gråtruten i länken ovan vill säga.
Änderna är inte alltid lika benägna att ta till vingarna. Det beror lite på vad som är på gång. Här har i alla fall ett gäng bläsänder och några gräsänder tyckt att det är bäst att tänka på säkerheten.
Första rovfågeln in på scenen var en brun kärrhök. Hon flög relativt snabbt över strandområdet och fladdrade sedan vidare söderut utan att bromsa in.
Även små rovfåglar orsakar uppståndelse. Plötsligt var varje kråka, kaja, mås, trut och andfågel på vingarna. Alla fåglarna snurrade runt och jag spanade så intensivt jag kunde utan att någon rovfågel kom i sikte. Men så noterade jag några kråkor som jagade en fågel och mitt i vimlet av vingar fanns denna sparvhök.
Det är inte första gången jag sett stora fåglar (även änder) bli oroliga också för en så liten gynnare som sparvhöken. Är det möjligen så att sparvhök och duvhök är halvt om halvt samma sak för dem - att de i första hand ser kroppsformen samt uppträdandet och tar det säkra före det osäkra?
Men kråkorna tappade givetvis snabbt sin oro, blev sturska och samlade mobben.
Det är förstås inte särskilt lätt att jaga ifatt en av fågelvärldens skickligaste flygare vad beträffar tighta manövrer och tvära, snabba kast.
Men så är väl kråkornas målsättning främst att få bort den förhatliga lilla rovfågeln.
En kort stund efter sparvhöken gled en ung duvhök ner på strandängen. Onödigt långt bort från min kamera men här är några bilder trots allt.
Jag hoppades på något sätt att höken skulle få korn på och intresse av den skadade gråtruten ute i det grunda strandvattnet. Höken hade troligen nog också ögonen på truten men gjorde inget åt saken.
Duvhöken kontemplerade en stund och flög därefter bort från stranden och in bland träden i söder.
Havsörnarna väntade jag på. De patrullerar området mest hela tiden. I samband med tran-trumpetanden längre in mot land råkade jag få in två örnar i kikaren. Den ena av de två hade bäring rakt mot min position. "Äntligen" tänkte jag. Oberoende om det är samma örnar eller inte, som tidigare hade attackerat truten, utgick jag från att den skadade fågeln i alla fall nu skulle ha en viss chans att få sin pina avkortad. Men alla som redan läst gårdagens inlägg i ämnet vet att så inte blev fallet. Örnen svängde plötsligt söderut och följde riksåttan i riktning mot Fjärdsändan. Den andra örnen såg jag heller inte längre till.
Det är nu vi börjar närma oss det här inläggets första bild.
Ytterligare ett mass-uppflog av vitfåglar och änder förebådade rovfågel. Jag hann då se ryggen av duvhöken som kommit lågt över vattnet och nu försvann in bland träden norr om åmynningen. Allt lugnade sig igen.
... Och allt höll sig lugnt.
Så plötsligt... Utan någon som helst förvarning bland fåglarna ute i vattnet fastnade förnimmelsen av en snabb, grå skepnad i ögonvrån. Jag insåg att det sannolikt var duvhöken som åter var på G och den här gången skulle jag absolut hinna rikta kameran. Höken kom igen lågt över vattnet och försvann bakom vassen väster om tornet. Jag väntade med kameran redo tills den skulle dyka upp igen. Direkt fågeln syntes siktade jag och tryckte av. Allt var perfekt. Solen var i ryggen och höken hade minsann ett stort byte i klorna. Jag lyckades hålla kamerans autofokus mot höken, följde den i sökaren och tryckte av bild efter bild.
Efter en motsvarande fotoserie är man ganska snabb att kolla resultatet.
Jag fattade inget. Bilderna var fullständigt överexponerade och sönderbrända. Hela kamerans display blinkade svart så det stod härliga till (jag har kamerans högdagervarning aktiverad).
Jag stängde bildvisningen och öppnade den på nytt i någon slags imbecill förhoppning om att det bara blev ett tillfälligt fel i bildåtergivningen på skärmen. Jag kontrollerade inställningarna. Allt såg ut att vara helt korrekt förutom slutartiden. Kameran körs oftast med AV-funktion (jag ställer in bländaren och kameran väljer slutartid) och mitt bländarval var 7.1. ISO var 400 och exponeringskompensationen hade jag rattat till -2/3 steg. Bilden borde således ha varit en aning underexponerad. Jag upplever nämligen att kameran ofta bränner ut ljusa partier och kompenserar därför ibland med en viss förinställd underexponering - utom då det handlar om mörka fåglar mot ljus himmel.
Med dessa manuella inställningar hade kameran av någon outgrundlig anledning valt slutartiden 1/200 och resultatet syns högst upp i det här inlägget. Jag fattade inget.
Jag tog några nya bilder med samma inställningar och mot samma vassruggar. Kamerans slutartid blev då den mycket mer förväntade tiden 1/2000. Det var med andra ord en rejäl skillnad och jag förstår fortfarande ingenting.
Eftersom bilderna är i Raw-format finns det en hel del toner både i det mörka och det ljusa. Det gick med andra ord att mörka ner dem hyfsat men den grava rörelseoskärpan går förstås inte att arbeta bort. Dessutom är givetvis de ljusaste partierna fortfarande helt förlorade i det vita. Så nu sitter jag här och funderar varför, varför, varför... samt hur bilderna skulle ha sett ut med rätt slutartid.
Och jag förstår fortfarande ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar