Turkduvorna - Streptopelia decaocto - har frekventerat trädgården hela sommaren. De sitter i än det ena och än det andra trädet och låter sina läten ljuda ut över omgivningen.
Gång på gång har jag höttat med kameran mot dem men dessa fåglar har ständigt hållit sig högt upp och djupt inne bland de stora trädens virrvarr av kvistar och blad. De har helt enkelt varit oerhört noggranna med att hålla sig borta från min kamera.
I somras hade jag tidvis hyrt lift i samband med husväggsarbete. Tidigt en lördagsmorgon i mitten av augusti befann jag mig uppe vid takkanten och målade. Morgonsolen sken vackert och turkduvorna kretsade runt på nära håll. De satte sig tidvis på gatlamporna precis i närheten. De flög förbi på nära håll och ibland med månen perfekt positionerad i bakgrunden. Jag hade läge för så många härliga duvbilder att man skulle ha blivit helt slutkörd av att ens se hälften. Problemet var ju bara det att kameran inte var med mig i liftkorgen. Så efter en paus för att ge plats för nytt kaffe i kroppen plockade jag självfallet med mig kameran ut. Efter det tilltaget var duvorna helt puts väck - utom vid ett enda tillfälle... när jag talade i telefon och inte kunde greppa kameran för att dokumentera den turkduva som precis just då hade mage att dyka upp och sätta sig på en riktigt lämplig plats framför mina ögon.
För ett par dagar sedan fotograferade jag några kajor och plötsligt flög en av de försmädliga duvorna förbi. Kameran hann jag inte rikta in och duvan satte sig i ett träd långt borta på granntomten. Jag kan liksom se hur hen sitter och gottar sig åt min uppgivenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar