Skäggsnäcka

Fullt möjligt att det här är ett aningen överflödigt inlägg med tanke på att skäggsnäcka, Trochulus hispidus, varit med förr och att jag inte riktigt har något nytt att säga.

Här är hur som helst en till skäggsnäcka i ett nytt och eget inlägg. Om alla andra arter får vara med i fler än ett inlägg måste skäggsnäckorna också få vara det. Rättvist ska det vara.

Fotograferad i trädgården 18.5. Särskilt mycket skägg hade den inte kvar. Men några strån syns i alla fall.

Sammetsfest 18.5.

Årets sammetskvalstergalej gick av stapeln runt 18.5. Tror det var sista dagen som några större mängder av kvalstren visade sig ovan jord. Misstänker att det var honorna som då var vakna och att hanarna hade varit verksamma lite tidigare.

Som vanligt har jag slarvat med att artbestämma dem. Det krävs mikroskopering för den saken.

För mikroskopering behöver man i princip ha en död individ och jag är ju så blödig av mig att jag inte tar någon av daga bara för att själv få veta. Jag har ordat mer ingående om den saken här.

Det var på håret att jag faktiskt hade en döing. Några tenderar varje år trilla ner i trädgårdsdammen. De lever ganska länge trots att de är våta men en trodde jag hade strukit med. Tog in den för att inleda mikroskopfotografering av behåringen, men väl framför kameran (efter närmare 10 minuter) började den röra på sig. Då bar jag ut den igen och placerade den där de brukar vara talrika. Det var med andra ord nära i år. 

Bättre lycka nästa år? Eller så borde jag skärpa mig (vad det nu betyder?)

Här är motsvarande inlägg från sammetsfesten förra året. 

Här skrev jag lite om deras liv och leverne.

... Ja!... Artbestämningen stannar alltså vid Trombidium sp. 

Familjen är Trombidiidae, sammetskvalster.

 

Storsand 13.5. Del 12 - Ectobius sylvestris

Det kryllade!

På vissa ställen var mossan full av kackerlack-nymfer. Så fort jag petade någonstans rusade de raskt i alla riktningar. Det blev inte många vettiga bilder av dem pga. deras espressoaktivitet.

Inget konstigt med själva kryllandet. Snarare konstigt att jag först nu, efter drygt nio år av naturbloggande, prånglar ut en så vanlig art som Ectobius sylvestris i mitt lilla internethörn. En slags milstolpe i bloggens historia kanske.

Men... Det var också här som jag började bli lätt förbryllad.

Kackerlackorna hör inte till de kreatur jag kollat in med någon större iver. Inte för att jag har något emot dem, utan för att det råkat bli på det viset.

Jag har alltid bara tänkt att kackerlackorna man möter där ute i spenaten är skogskackerlackor, Ectobius lapponica. Men när jag började rota lite bland de få naturligt förekommande kackerlackorna i Norden noterade jag divergens mellan Finland och Sverige. Min skogskackerlacka stämde inte med E. lapponicus. Den är helt enkelt alldeles för mörk. Däremot stämmer den med E. sylvestris. Men det är en sällan rapporterad art i Sverige och den har inte ens något svenskt namn. I Finland är E. sylvestris den oftare rapporterade av de två. Det är dessutom E. sylvestris som heter metsätorakka - alltså skogskackerlacka - i Finland.

Sylvestris betyder ju dessutom "från skogen" och många trivialnamn i Europa återspeglar detta.

E. lapponicus heter följdriktigt lapintorakka ("lappkackerlacka") på finska. 

Så vad i hela fridens namn har hänt i Sverige när det svenska trivialnamnet skogskackerlacka landat på E. lapponicus?

Någon borde ställa en fråga.

Jag tror jag ska ställa frågan.

Känns som om jag för närvarande jobbar på helt rätt plats för att göra det.

Rådande konklusion är att kackerlackan på bilden faktiskt borde heta skogskackerlacka på svenska, men då givetvis knutet till E. sylvestris. 

Just nu har denna kackerlacka alltså inget svenskt trivialnamn. Eller har jag missat något?

Jag återkommer när jag fått svar på min fråga.

Tillägg 7.6.2022: Den troliga orsaken till att svenska namnet skogskackerlacka är kopplat till E. lapponicus snarare än E. sylvestris var också ett relativt förväntat svar. Eftersom E. lapponicus är vanlig och E. sylvestris uppenbarligen sällsynt i Sverige blir det naturligare att benämna den vanliga arten med något mer "allmänt" i stil med "skog"... där den också hittas. 

E. lapponicus finns i hela landet och inte enbart i lappländska regioner. 

Svaret ante mig alltså, men jag tyckte frågan förtjänade att ställas.

Storsand 13.5. Del 11 - Pella humeralis

5 - 5,5 mm kortvinge i form av Pella humeralis. Kan förväxlas med P. limbata som dock känns igen på sitt längre sista antennsegment.

Arterna i släktet Pella är förknippade med myror och lever i deras absoluta närhet. Uppenbarligen nyttjar de bl.a. myrornas avskrädeshögar där de hittar föda och och då även myror vilka de kan attackera. Även larverna lever i anslutning till myrsamhällen.

Denna kortvinge hittades i mossa inne i äldre granskog. Myror i släktena Lasius och Formica kilade också omkring i på samma plats, men jag kollade aldrig deras arttillhörighet. 

Storsand 13.5. Del 10 - Brokhoppspindelunge

Denna lilla hoppspindelunge dök upp när jag rotade i mossa från en sandsluttning i den del av sandområdet som är beväxta av små träd.

Lyckades inte riktigt få grepp om arten och började grunna på vinkelhoppspindel eller möjligen - men mer tveksamt - någon sandgillande art i släktet Attulus. Små ungar tenderar kunna se helt annorlunda ut än subadulta och vuxna individer. Blev tvungen att fråga. Tack till Monika Sunhede som snabbt pekade på brokhoppspindel, Evarcha falcata.

 

Storsand 13.5. Del 9 - Lathrobium brunnipes

Här kommer en till kortvinge ur Storsandsmossan. Det handlar då om den mossa som finns på marken inne i den äldre granskogen några hundra meter från stranden.

Denna slanka kortvinge på ca 8 mm ska vara Lathrobium brunnipes. 

Tack till Johnny Lindqvist för artbestämningen!

Storsand 13.5. Del 8 - Kärrspindel

Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus, är en estetiskt tilltalande art. Den här tjusigt rödaktiga ungen hittades i mossa inne i Storsands gamla granskog. Den har flera öms kvar innan den når full storlek och därmed kan titulera sig som en av Nordens största spindlar.

Kärrspindel har även hittats i bloggredaktionens trädgård. Då handlade det om en något större individ som befann sig i trädgårdens plommonträd.

Storsand 13.5. Del 7 - Sepedophilus marshami

I samma mossa som kortvingen i föregående inlägg hittade jag denna Sepedophilus marshami. Längden på denna är ca 5 mm.

Ytstrukturen på halssköld och täckvingar är bra karaktär att gå efter för att komma fram till släktet. Sedan finns det ett par andra arter som kan ställa till artbestämningstrubbel, men här gick det ändå hyfsat smärtfritt att nå ända fram. För säkerhets skull dubbelkollade jag med expertis och fick bekräftelse på bestämningen.

S. marshami tycks enligt beskrivningarna gilla ungefär samma biotop som Tachinus proximus (föregående inlägg) och sålunda är det kanske föga förvånande att hitta båda på samma ställe vid Storsand.

 

Storsand 13.5. Del 6 - Tachinus proximus

Det måste sägas. Kortvingar är lite som bifångst.

Stor grupp med många likartade och ganska svåra släkten och arter. Det är liksom inte primärt kortvingar jag söker men de finns överallt och dyker upp så snart man petat minsta lilla i förnan.

Självfallet borde jag skärpa mig och ägna kortvingarna lite mera energi och koncentration.

Det här är sannolikt Tachinus proximus. Den fotograferade individen var ca 7 mm. Arten hittas primärt i skuggiga skogsbiotoper och gärna i anslutning till förmultnande organsikt material, dynga och/eller svamp. Detta enl. UK Beetles. Jag vaskade fram skalbaggen ur mossa inne i den äldre granskogen några hundra meter från stranden vid Storsand.

Tack till Johnny Lindqvist för artbestämning.

Storsand 13.5. Del 5 - Förnahoppspindel

Utgångspunktspremiär för förnahoppspindel, Neon reticulatus, som vaskades fram ur mossa nära ett av kärren inne i Storsands granskog.

Blev väl inga höjdarbilder av denna ca 2,5 mm lilla spindel. Men jag ansträngde mig inte heller för att förtjäna bättre resultat. 

Ständigt rörlig liten spindel och aningen svår att hitta i sökaren när MP-E65 är monterat på kameran. Tack och lov inte så pigg på att hoppa omkring så som hoppspindlar annars tenderar vara när de vill undvika fotografen.

Storsand 13.5. Del 4 - Strimglanssnäcka

Strimglanssnäcka, Perpolita hammonis, är en av landets vanligaste snäckor. Min blötdjursspaning har varit av förhållandevis låg nivå under åren. Senaste sommar beslöt jag skärpa mig och har sedan dess börjat få en del artkryss. Således har jag härmed först nu höstat in min första dokumenterade observation av denna dussinart.

Bredden på den dokumenterade snäckans skal är ca 3,5 - 4 mm. 

Strimglanssnäcka återfinns i en mängd olika biotoper. 

Bildens snäcka hittades i mossa på gränsen mellan mer öppna sandgläntor och tätare skog.

Storsand 13.5. Del 3 - Brynkrabbspindel

Jag söker krabbspindlar.

Krabbspindlarna är spindlar som inte hittas när man letar efter dem. De dyker således upp enbart när man inte letar. Men några brynkrabbspindlar, Xysticus audax, var vid Storsandsbesöket 13.5 ändå undantaget som bekräftar regeln... eller hur det där uttrycket nu egentligen blir i nämnda fall. Tror jag fintade bort mig själv i resonemanget.

Jag vill väl egentligen inte använda ordet problem, men... ja... problemet... är att jag inte söker just brynkrabbspindlar. Aldrig är man liksom riktigt nöjd.

Brynkrabbspindlar har jag gott om observationer och dokumentation av. Arten är en av de vanligare krabbspindlarna på de platser där jag jag tenderar spana runt. Fler bilder av variabla arter är dock aldrig fel. 

Honan här ovan är vuxen. Hon har av någon anledning tappat två ben men ser ut att ha ägg i bakkroppen och lär troligen dra sig lite avsides för att sköta om dem så småningom. Skulle hon fortfarande vara sugen på en bit mat klarar hon säkerligen även att jaga och fånga byte.

Honan i bilden ovan är subadult och har alltså ett öms kvar innan hon blir vuxen.

Slutligen tre bilder på en juvenil brynkrabbspindel.

Sedan kan jag tillägga att Storsand är ett behagligt ställe att vistas på. Det är allmänt "bekvämt", avslappnande och ett ypperligt ställe för lite rensning av hjärnan när den behöver få miljöombyte efter många, långa dagar hemma vid ritbordet. Att inte hitta det man söker, men att kanske hitta något annat spännande i stället, är alldeles okej det också.

Storsand 13.5. Del 2 - Byrrhus sp.

Dessa bilder kan eventuellt höra till de mest oinspirerade fotografier jag hittills postat i bloggen.

Skalbaggen hör till släktet Byrrhus (fam. Byrrhidae, kulbaggar). 

Artbestämning görs på följande sätt:

1. Plocka fram sporerna du samlade från stenmurklor när nymånen inföll tjugoförsta dagen i maj.

2. Mortla ihop skalbaggens genitalier tillsammans med fem mullvadsögon,  tre matskedar öronvax från dvärgpipistrell samt en dekokt av murkelsporerna.

3. Torka och förbränn blandningen.

4: Sprid askan på en Ouija-bräda under höstdagjämningen. 

5. Bjud in sju konspirationsteoretiker, be dem hålla varsin hand på glaset (på Ouija-brädan) och etablera kontakt med påven Pius XII.

6. Dechiffrera påvens svar genom engångsnycklarna Sovjetunionens Manhattanprojekt-spioner använde 28.2.1943. Klappat och klart.

Storsand 13.5. Del 1 - Hedtaggfoting

13.5 Drog jag alltså ut till Storsand ännu en gång (hänvisar till de föregående blogginläggen). Det handlar förstås om att Storsand är en lite speciell plats och att man där kan hitta vissa specifika arter - om man har lite tur. 

Mörk liten (6 mm) hane i släktet Zora. Troligen Z. nemoralis, hedtaggfoting. Ett frågetecken som uppstod när jag med expertis kollade eventuella fallgripar i artbestämningen är huruvida Zora palmgreni - vilken skulle kunna vara ett alternativ - är en egen art eller enbart en variant av Z. nemoralis.

Z. palmgreni finns på laji.fi i form av två gamla, overifierade fynd gjorda 1905 i nordligaste Finland.

Tror således Z. palmgreni får anses vara ett högst tveksamt inslag i artbestämningen av denna individ. I nuläget känns det tryggt att stanna vid hedtaggfoting. 

Några särdeles bra bilder tog jag inte av denna hane. Antingen sprang han som ett tok eller så hukade han med benen vikta så som på bilden. Bilder av spindlar i släktet Zora var heller inte min målsättning för dagen vilket påverkar tålamodet och oviljan att nöta på blixtbatterier ifall man skulle hitta det man egentligen var ute efter. Jag är primärt på jakt efter arter spindlar i en viss taxonomisk grupp och hedtaggfoting tillhör inte den gruppen. Men man tackar aldrig nej till "bifångst" vilket alla mina blogginlägg från Storsand förmodligen förmedlar.

Tillägg 19.6.2022: Det blev ingen korkad *champang* på detta... men faktum är att hedtaggfotingen blev bloggens tusende art om räkningen är så korrekt som jag avser, tror och hoppas.

Storsand 8.5. Del 8 - Älgbajssvamp

Ibland får ju även svamp vara med på ett hörn. Det kunde gott och väl vara mera än så, men nuvarande situation är alltså nämnda hörn.

Intill spillning och/eller plats där hjortdjur urinerat kan man hitta skålsvamp i släktet Byssonectria. Det är måhända lite oklart med exakt arttillhörighet. Orange legeskål heter dessa hur som helst på svenska. De förekommer i anslutning till spillning och/eller urin av hjortddjur. Dessa fruktkroppar fanns intill älgspillning.

Jag tackar Emma Johansson för bekräftelse av släktet... samt att jag upplystes om att det är två skålar i en smäll på bilden ovan. Nere till höger i bild syns en brun frujtkropp. Det visar sig vara mörk legeskål, Pseudombrophila guldeniae.

Storsand 8.5. Del 7 - Praktsnabblöpare

Besöket vid Storsand gick mest ut på sållning av lös förna lite här och var. Storsand är ju naturskyddsområde och all min verksamhet är av försiktigaste karaktär. Alla krypen återbördas till det substrat de hittades i. De grå sanddynerna är känslig biotop och all vistelse i området bör ske längs existerande vandringsstråk för att minimera slitningen av lavar och mossa på dynerna. Mitt småkrypssökande sker därför också i enlighet med tanken om att ingen förstörelse av befintlig natur får ske. Slitaget riskerar i övrigt vara ganska stort i området eftersom det är ett populärt turistmål.

Att jag primärt använde tiden till att söka i markstubstrat handlade om min strävan att hitta några specifika arter (som jag hittills inte hittat). När jag förflyttade mig från ett ställe till ett annat och passerade ett par enbuskar fick jag spontant helt plötsligt för mig att skaka lite i några av kvistarna. Jag har under mina besök vid Storsand ofta sökt småkryp i enbuskarna och började vara lite "trött" på dem. Enarna hade tidigare inte heller bjudit på något särskilt "spännande".

Ner på min uppsamlingsyta ramlade föga förvånande de sedvanliga snabblöparna i "aureolus-gruppen". De är galet vanliga i enar och granar på i stort sett alla ställen där sådana växer.

Ner ramlade också en helt annan snabblöpare. En märkbart större och mer långbent art med karakteristiskt mönster. Jag hade aldrig tidigare sett arten i verkligheten men kunde omedelbart konstatera vad det rörde sig om.

Denna urtjusiga snabblöpare är nämligen Rhysodromus histrio, praktsnabblöpare. Ingen annan snabblöpare har ett dylikt mönster.

Det finns en del ströobservationer av arten längs västkusten. Någon dussinspindel är den inte häromkring. Mitt intryck baserat på vetenskapligt erhållen känsla är att de mest spännande fynden ofta tenderar vara resultat av slump och tillfälliga ingivelser när man rör sig i den där naturen.

Storsand 8.5. Del 6 - Troligen Abrolophus sp.

Vet inte riktigt vad jag sysslade med, men jag lyckades inte alls prestera några vettiga bilder av det här kvalstret som hittades bland växtmaterial på stranden.

Kvalstret tillhör familjen Erythraeidae och är så vitt jag kan se någon art i släktet Abrolophus. Tyvärr har det någon brun klump i "pannan" och min notoriskt dåliga förmåga att hitta rätt med fokus i dessa bilder hjälper inte riktigt till. Man skulle gärna se kvalstret lite tydligare "i ögonen".

Kroppslängden är ungefär 2 mm och något mindre än tidigare Abrolophus-kvalster jag noterat. Om det betyder att det kan var en deutonymf, en småväxt individ eller en art som generellt är lite mindre har jag förstås ingen aning om.

Storsand 8.5. Del 5 - Drusilla canaliculata

Ännu ett kryp ur sållnig av växtdelar på sandstranden. Tog bara en bild av denna lilla (4-5 mm) kortvinge. Arten är Drusilla canaliculata. 

Tack till Håkan Ljungberg för artbekräftelse!

Storsand 8.5. Del 4 - Bronsgroplöpare

Håller mig i detta inlägg kvar i resultatet av lite skållning bland död (torr) växtlighet ca 10 meter från strandlinjen vid Storsand.

Skalbaggen på bilderna är bronsgroplöpare, Elaphrus cupreus.

Tack till Håkan Ljungberg för artbestämning. Jag vågade nämligen inte utesluta den relativt snarlika E. riparius, grön groplöpare.