Kackurdunten

I östra utkanten av utgångspunkten finns en vandringsled. Vet inte när den har blivit officiell sådan, men delar av den har jag gått (och cyklat mtb) tidigare i olika repriser. Främst handlar det då om sträckan mellan Kovjokivägen och Kackurdunten. Kackurdunten är ett litet "berg" som länge varit ett utflyktsmål. På kartan här ovan syns det centralt i övre halvan som en liten brun fläck runt vilken spåret gör en liten krok. Kackurträsket är precis ovanför - eller med andra ord norr om Kackurdunten.

I går (söndag) släntrade jag iväg från Kovjokivägen och rakt mot den där dunten. I planerna ingick att bara gå den sträckan och inte resten av vandringsleden. Annat dagsprogram gjorde att tiden inte medgav ett helt varv. Dessutom vill jag ju gå sakta, kolla småsaker, stanna upp och dokumentera eventuella fynd. Med andra ord kan det ibland gå förtvivlat långsamt.

Jag har alltså aldrig gått hela vandringsleden och kan inte riktigt uttala mig om hur den är som sådan. Bra utmärkt tycks den dock vara. Gulmarkerade trädstammar och röda band finns det gott om. Det finns troligen ett antal ställen som kan vara relativt blöta vissa årstider. 

För denna lilla vända ut i de östliga vildmarkerna hade jag tagit med mig både kameran med långa objektivet och kameran med makrogluggen. Den först nämnda utrustningen nötte jag inte mycket på. En havsörn seglade omkring långt borta över skogen och jag slängde en exponering efter den, men det är ingen bild som behöver fläkas ut över internet via dessa sidor. Jag har - som synes nedan - ändå valt att presentera ett tillräckligt antal tokdassiga bilder och jag tycker att det räcker gott och väl med dem.

Nej du har inte plötsligt drabbats akut av dålig syn. Fotografierna ovan och nedan är behäftade med alldeles malplacerad skärpa. Jag kontrollerade inte resultaten tillräckligt väl ute i fält, och fick besviket konstatera att snösländan - släktet Boreus - inte fastnade på önskat sätt. Men eftersom jag inte har lagt ut dem på bloggen tidigare, så sväljer jag förtreten och presenterar dem trots allt. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt vad kvaliteten beträffar.

Snösländor tillhör ordningen näbbsländor - Mecoptera. Det är en ganska gammal insektsgrupp och fossil från insekter med klara Mecoptera-drag har hittats i Perm-avlagringar. Man misstänker att tvåvingar (flugor & myggor) nattsländor och fjärilar härstammar från tidiga näbbsländeformer. Lopporna (Siphonaptera) är förövrigt en insekt-ordning med ännu närmare släktskap till näbbsländorna än de tidigare nämnda. Men fastän snöloppan har ordet loppa i namnet är den förstås i biologisk bemärkelse ingen riktig loppa - även om det finns undersökningar som tyder på att just Boreidae (snöloppor) dessutom faktiskt är närmare släkt med lopporna än med sina Mecoptera-kollegor skorpionsländorna. Det finns en del att reda ut i den här grenen på släktträdet. 

Tidiga näbbsländevarianter var högst antagligen pollinatörer med fokus på gymnospermer - nakenfröiga växter så som exempelvis barrträd, kottepalmer och ginkgo. Honan på bilden är en 4-5 mm liten krabat med knyckigt rörelsemönster (tell me about it). Blir hon oroad viker hon in benen, kastar sig på sidan och ser ut som skräp. Dessförinnan har hon antagligen hoppat ett antal centimeter.

Vingarna syns som små fjäll. Hanarna har fyra spetsiga (och även de rudimentära) vingar med vilka de håller fast honan på sin rygg under parningen. Jag vågar inte uttala mig om detta är arten Boreus westwoodi eller B. hyemalis. Det verkar dock som om den förstnämnda är den som är mest trolig. Osäker på om B. hyemalis (som verkar vara mer sydlig) ens påträffats i Finland.

Kackurdunten får inte plats i telefonkamerans bildsensor. Det säger väl något om storleken på berget.

Vyn mot väster. 

På väg hem träffade jag denna varelse som också var ute och vandrade på snön. Lurvlarven drog tyvärr ner huvudet en smula när jag närmade mig med kameran. Sedan visade larven ett långt bättre tålamod än fotografen och höll huvudet envist neråt utan minsta antydan att återuppta vandrandet trots lång väntan.

I "rak profil" fick den inte riktigt plats i sökaren (eller sensorn). MP-E65-objektivet och en APS-C-sensor har sin gräns där vid denna larvs längd. Arten i fråga är känd som en snölufsare. Dess vetenskapliga namn är Phragmatobia fuliginosa och populärnamnet är rostvinge. Vill du ha bild på en fullbildad individ får du googla, eller skrolla en bit ner i detta inlägg med nattflyn fotograferade i Italien.

Denna bladaktiga och vackert gröna lav med ljus undersida torde (enl. personer med bättre lavkunskap än jag) vara Tuckermanopsis chlorophylla - brämlav. Det fotograferade exemplaret växer på en tunn grankvist i lite djupare skog.

Tajgahjul

Man kommer inte ifrån att soliga mars-dagar är helt suveräna. Efter en mörk vinter blir det alldeles ljuvligt och friskt att ta del av högtrycken under senvintern. I dag bar det ut i skogen med småkryp i åtanke. Allra främst tänkte jag se om enstaka spindlar skulle börja röra på sig i finvädret. 

Det var väl ett par minusgrader. Men solen klättrar ju allt högre på himlen och där hon kommer åt att lysa blir det bara varmare för var vecka.

Några större förhoppningar om att hitta spännande grejer hade jag egentligen inte. Förväntade mig någon Pityohyphantes phrygianus eftersom de generellt är relativt vinteraktiva. Någon annan täckvävare eller kanske en snabblöpare skulle inte ha varit särskilt förvånande heller. Säkert fanns de överallt runtomkring mig, men jag var inte så aktiv med att skaka på grenar så de undgick upptäckt.

Från en torr kvist på en liten nödvuxen gran uppe på berghällarna utanför stan, hängde denna 5 mm (kroppslängd - alltid kroppslängd) långa spindelhona i sin tråd. Mina ögon är allt längre ifrån vad de en gång varit, så jag kunde notera att det var en hjulspindel men mer än så vågade jag inte riktigt gissa - även om jag kunde se att hon var närmast svartvit på bakkroppen vilket gav mig små spänningsladdade misstankar.

Det var således med stort intresse jag placerade henne framför kameran i akt och mening att försöka få ett artnamn adderat efter Araneus. 

Bingo!

Mönstret och knölarna på bakkroppen visade att det är fråga om A. nordmanni (tajgahjulspindel). 

Detta är nämligen min första. Har i och för sig inte letat efter dem mer än ett par enstaka gånger tidigare, men i dag råkar den enda påträffade spindeln vara just en sådan. Hade ju inte ens en tanke på att få se en A. nordmanni. Den fanns liksom inte i min mentala beredskapsplan. Inte illa. 

Tajgahjulspindeln påträffas inte överdrivet ofta. Vissa källor säger att den inte är så vanlig, men de är knappast egentligen så väldans ovanliga heller. De lever främst på ställen där folk kanske inte rör sig varje dag. Hjulnätet vävs på lämplig plats i barrträdens kronor (grenverk). Blir det högt upp i grenverket så missar man förstås spindeln ganska lätt. Granen som den här spindeln höll till i hade sin trädkrona i ögonhöjd. Utbredningsområdet (och habitatet) avslöjas av dess svenska namn. Norra halvklotets barrskogsbälte - tajgan - är var den håller till. Utöver det finns den även i mer höglänt och barrskogsdominerad terräng längre söderut.

Honorna ska växa till en storlek uppemot 13 mm enligt Michael J. Roberts (Spiders. Britain and Northern Europe). Andra källor säger drygt 10 mm (10,5 mm).

Laven på kvisten torde vara Hypogymnia physodes - blåslav

Om när löften bryts och cynismen slår till

Jag hade med bestämdhet lovat mig själv att aldrig börja kommentera under artiklar i nyhetsmedia. Det löftet bröt jag för några år sedan med kraft, varpå jag blev indragen i en hel del "diskussioner" av högst knasigt slag (oftast på Vbl/ÖT och Svenska YLE). Mitt "kommentars-område" gällde dock enbart miljö- och klimat-relaterade nyheter som efterföljdes av rent miljömotstånd, felaktiga fakta bland kommentarerna och allmänt trollande. Kommentarsdebatter kring andra brännande nyheter (flyktingar, politik, språk, osv.) höll jag mig dock borta från - och gör fortfarande. Miljöområdet fick bli mitt enda slagfält. En huvudorsak till att jag tog mig an den uppgiften var att jag upplevde miljöförsvaret så glest och sällsynt bland kommentarerna. Jag frågade mig själv om alla... "alla"... verkligen är så miljöfrånvända eller om de har oerhört dålig koll på miljöfrågor... eller om de rent av är totalt felinformerade. Jag har tidigare i bloggen gjort några enstaka inlägg om detta. Det här inlägget är väl det mest omfattande.

Att storskarven orsakar inflammerad debatt är i och för sig inget märkvärdigt. Att vargfrågan gör det, är heller inte konstigt. Eller?

Tja, i någon mån är det ändå allt lite lustigt. Med is i hatten och fakta på bordet, skulle det eventuellt var möjligt att faktiskt inte bli så förtvivlat upprörd över förekomsten av dessa två exempel i vår natur. Men det finns en hel del människor som blir helt till sig av ursinne och spyr ut allsköns oegentligheter så fort skarvar eller vargar ens nämns. Den här ilskan är sedan spridd till i stort sett allt naturrelaterat innehåll. Det är bara att räkna upp ord som exempelvis skydd, klimat, skrattmås, fiskmås, flygekorre, ja t.o.m. ordet havsörn kan få vissa individer att tappa fattningen och uppenbarligen även förmågan att resonera i enlighet med kända fakta.

Bilden ovan lånad (med tillstånd - jag tackar!) från den här sidan.

Visst kan man tidvis känna ett visst nöje - ett slags absurt nöje med stor trollvarning - i att kommentera. Men det överväger ytterst sällan det negativa man utsätter sig för. Jag har för övrigt vanan att alltid kommentera under eget namn och får således "stå emot" en hel del anonyma repliker.

Jag har på senare tid, dyrt och heligt, lovat mig själv att sluta med detta kommenterande. Man får väl nämligen anta att det inte leder någon vart. Man omvänder som bekant aldrig någon, men man lever på hoppet att de som inte bildat sig kassaskåpssäkra åsikter, ska kunna ta olika former av information till sig och analysera det som läggs fram. Men gång på gång lyckas jag bryta mina löften och kliva ner i kommentarssandlådan. Här om dagen fick jag plötsligt för mig att slänga mig in i en klimatförändringsdiskussion på Svenska YLE.  Den är måhända över nu och förhoppningsvis ska jag alltså lyckas klara av att hålla mig från framtida inblandning i dylik aktivitet. Vissa människor måste kanske helt enkelt tillåtas få gå omkring med sina konspirationsteorier och sin mumbojumbohittepåvetenskap framgrävd på diverse bloggar som med sitt namn lovar "riktig och sann fakta" i valfritt ämne. Vissa människor behöver kanske få fortsätta skrika "balkongbiolog" åt utbildade biologer och samtidigt skrika ut sin egen gravt defekta biologikunskap. Men allt sådant är förstås spridning av det nya svarta - alltså alternativa fakta. Det är ju det jag så innerligt velat motarbeta.

Nyligen hade Vbl en artikel om att ett antal österbottniska miljöorganisationer gemensamt önskar fredning av några skyddsvärda skogsplättar med biotoper av viktigt slag. Detta skulle vara som en "gåva" till 100-åringen Finland. 

- Vi vet att biodiversiteten är ordentligt naggad i kanten - ja rent av kraftigt kapad på oerhört många håll. 

- Vi vet att ekologisk mångfald är viktig även för oss människor. 

- Vi vet att helt orörd natur (i detta fall skog) är extraviktig för väl fungerande ekosystem och bibehållet frisk natur.

Under den nämnda artikeln följde kommentarerna som syns i bilden nedan. Jag hade tryckt fram svarsrutan och fladdrade med fingrarna ovanför tangentbordet, men den här gången backade jag tillbaka och klängde krampaktigt fast i mitt gamla slitna löfte. Antagligen kommer dessa fullständigt galna och snävt enkelspåriga kommentarer att stå oemotsagda. Men man kan förstås inte reagera så fort någon skrivit något galet på internet. Eller...?

Natur - den vi människor också ska leva i och av - är tydligen inte särskilt populär... trots att natur sägs vara något vi männsikor trivs i och av... Men den naturen ska uppenbarligen vara helt anpassad till vårt tycke och smak. Synd att tycke och smak inte inbegriper rim och reson.

Det finns förstås en uppenbar risk att jag med det här inlägget försöker bygga upp en föreställning om att jag anser mig utföra heroiska handlingar i naturens tjänst och att jag tycker synd om mig själv när de elaka fortsätter vara dumma. Buhuu, buhuu. Stackars mig!

Jo visst är jag en obeskrivligt stor hjälte. På alla sätt och vis...

Men kan det vara så att de där elaka egentligen är ytterst få till antalet? Kanske det bara råkar förhålla sig så att de hörs och syns eftersom de är skräniga och verksamma på många ställen - lite så där som olika typer av radikaliserade extremister? 

- Är det så att jag med mitt kommenterande bland miljönyheterna bara krånglat mot en liten skara antinaturextremister, vars agenda tillåter dem att fara fram med osakligheter? 

- Eller är det så att allt fler människor faktiskt får ett allt större avstånd mellan sig själva och någon slags bildning? 

- Är det coolt att vara ignorant?

- Är det inne med att tänka själv även i ämnen där det normalt krävs verklig expertkunskap?

- Är de som försökte rösta fram kufen Donald J. "Grab em" Trump till president bara en liten och ofarlig grupp? Eller har man all anledning att vara orolig? 

- Är det verkningsfullt att fortsätta försöka sprida existerande vetenskaplig fakta, eller ska man bara tyst glida med in i pågående trend och tidvis fälla diverse cynism-marinerade sarkasmer när andan faller på?

Såg inte fåglarna för alla träd

Det kunde vara en repris på detta två år gamla inlägg - men jag varierar innehållet en aning.

En orsak till den "variationen" är att jag inte kom hem med några bilder på duvhök. Deras läte spreds bland träden men snön är så förtvivlat höljudd att gå på just nu, så jag hade liksom ingen chans att vara tyst. När det gäller fåglar har man ju knappt ens en chans att närma sig trots att man är ljudlös och osynlig. Duvhökarna är just nu i färd med att börja fixa boet. Oftast bygger de på sitt gamla rede. "Mina" duvhökar har sin risboll i en stor gran och omgivningen är typisk duvhöksskog. Jag kunde höra enstaka kvistar brytas varpå deras karakteristiska stötvisa tjut hördes kort därefter. Äggen läggs antagligen först om en dryg månad. Fram tills dess är väl paret i bestyr med att upprätthålla relationen. 

Fåglar i häckningsbestyr ska tillåtas bestyra ostört. Antagligen störde jag dem ändå för en kort stund, men de har sitt bo på en plats där mänsklig aktivitet sker förhållandevis nära inpå, så de är troligen ganska vana med ett och annat.

Hackspettar av modell större, höll på med sina kottar. Betraktade dem enbart på avstånd. 

Jag stod stilla ganska länge på en plats där man brukar få sällskap av lite mesar - gärna någon tofsmes - men ingen sådan behagade ställa upp medan jag hade kvalitetstid i skogen. Enstaka flockar av siskor  och grönfinkar hördes här och var. Även en liten grupp stjärtmesar stannade upp i trädtopparna. Några bilder hade jag inte möjlighet att åstadkomma.

Förutom hackspetten är dagens fågelbilder tagna vid hemknuten. Det är trots allt i närheten av vintermatningarna som fågeltätheten fortfarande verkar vara högst. Turkduvorna besöker oss dagligen just nu.

Pilfinkarna kivas om holkarna. Även i kameraholken är det förberedelser på gång.

Grönfinkarna varvar ätandet vid matningen med cirkelsågning högt uppe i trädkronorna.

Talgosaurus mes i slooowmoootion

Ännu en dag med GoPro-kameran ute vid matningen och ännu en liten film med dagens skörd. Överlag magert resultat och huvudsakligen bara talgmesar som vågar sig fram. Alla andra fåglar är fortfarande skeptiska till kameran. En grönfink tog mod till sig och mumsade frön framför linsen en stund, men den finken är inte med i den här filmen. Han satt ändå en bit bort och det var inte så spännande.

Varen icke oroliga alla vintermatningspuritaner med bacillskräck. I normala fall är maten inte i dylik hög på marken. Det är bara tillfälligt nu när jag provar kameran och bekantar mig med avstånd, bildvinklar, fågelrespons och allt möjligt annat tokvetenskapligt.

Som vanligt trycker man på YouTube-logon eller i helskärmsläget om man vill se den rafflande filmen i större ruta. Eventuellt behöver man ställa om upplösningen också.

Anstaltar med GoPro vid vintematningen

För några vintrar sedan placerade jag häcken på en pall under en presenning intill fågelmatningen och krånglade ihop några simpla filmer med gårdsmatningens gäster. Ett sammandrag av några dagars filmande ses nedan.

Det slog mig för en tid sedan att jag ju kunde testa filma samma motiv med GoPro-kameran. Så jag placerade helt sonika ut den lilla tingesten och lät den göra jobbet medan jag drack kaffe. Inledningsvis fick jag inga resultat. Det visade sig att kameran inte lagrade det filmade materialet ifall batteriet dör mitt under jobbet. Man måste alltså fysiskt trycka av kameran för att filmen ska sparas på kortet. 

När det är kyligt - vilket det är på vintern även om det är "varmt" - så är förstås batteri-livslängden sämre än normalt. Det betyder att jag måste kolla hur länge kameran klarar av att filma innan batteriet dör. I dag mäktade den med ca 60 minuter - vilket är ca 1,5 h kortare än "normalt" - vilket i sig är kortare än vad batteriet egentligen borde kunna klara av. 

Jag testade även alternativet att styra kameran via telefonen. Problemet är att fågelmatningen och köksfönstret verkar vara typ tre-fyra meter utanför Wifi-räckvidden.

Hur som helst. Det är bara att prova sig fram.

Jag passade alltså på att skubba ut för att stänga av kameran precis när jag misstänkte att den skulle vara på väg att slockna. Att springa ut till kameran är förstås samma sak som att även störa pippifåglarna. Förutom att lära mig batteriets livslängd, var testerna också ämnade att vänja fåglarna med kamerans närvaro. Jag har inlett med att ha den placerad på lite avstånd. Det är med andra ord inga tuffa närbilder än så länge. Jag har också valt att använda kamerans vidvinkelinställning. Gillar nämligen vidvinkeln ganska mycket. Testade även 60fps men just då ville inga fåglar komma framför linsen. Så även om jag skriver "på lite avstånd" betyder det att kameran är ca 70 cm från fröautomaten i första filmen, samt ca 40 cm från nöthögen i andra filmen. Det betyder att kameran i stort sett behöver placeras rätt ner i nöthögen för att talgoxarna ska fylla ens en fjärdedel av bilden.

Nedan är härmed ett par galet rå-tråkiga klipp med nästand enbart talgoxar - i stort sett de enda som hittills vågat frekventera fågelmatningen i någon större omfattning när kameran var på plats. Ett lysande undantag var dock kajan i slutet av första filmen. Men det var tillfälligt. Så fort kameran lyftes in skockades kajorna så att hela kvarteret svartnade. Kajor är uppmärksamma rackare. Kan inte låta bli att tycka om dem.

Klickar man på YouTube-loggan i respektive filmruta, finns det förstås möjlighet att se dem i lite större format (på just YouTube)

Kardinalbarn

Tyvärr har jag ingen bild på någon fullbildad Schizotus pectinicornis. Vid första anblicken kan en sådan förväxlas med Lilioceris lilii, så det gäller att vara en smula uppmärksam ifall man tänkt skydda sina Liliaceae med mordisk attityd i sinnet. Man bör ju inte ha ihjäl fel.

Här i Österbotten torde vi bara ha en art av kardinalbaggarna, men eftersom småkrypen generellt är stadda i "vandring" norrut är det alltid skäl att kolla lite extra. Djur med sydligare utbredning blir allt oftare påträffade norr om sina gamla utbredningsområden. Sedan kan man även tillägga att utbredningskartor för småkryp är något ungefärliga eftersom flera av dem kan existera oupptäckta av oss människor under lång tid. Men det gäller ändå sällan skalbaggar av det här formatet.

Att detta är Schizotus pectinicornis syns på de två taggarna i bakändan. Andra arter har lite annan utformning på dessa utväxter. Larven på bilden är ca 15 mm.

Den - och ett syskon(?) - påträffades 17.2 under barken på en gammal björkklabb som ligger ute på gården. Det är en okluven och ganska stor klabb. Jag brukar lämna en del dött trä här och var just för ändamålet att dylika djur ska hitta barnkammare till sina larver. Annars är det ju tämligen ont om lämpligt dött trävirke för den stora mängd organismer som för sin utveckling behöver olika former av träslag och grad av förmultning. Dessa småkryp är trots allt en väsentlig del av ekosystemet. Den ställvis stora "bortstädningen" av gammalt och dött i våra redan gravt fragmentiserade marker är ett bekymmersamt fenomen.

Snabblöparbarn

Bland barren på marken under cembratallen hittades (17.2) denna lilla Philodromus-unge på ca 1 mm. Art ids jag inte befatta mig med, men det skulle ju eventuellt kunna vara samma som denna vuxna (eller möjligen subadulta) snabblöpare.

Skarvdebatten. Del 8 - OA griper in

Ostrobothnia Australis r.f. (OA) kan sägas vara den "övergripande" svenskösterbottniska natur-/miljö-föreningen. OA bedriver aktiv verksamhet på flera plan och genom flera olika metoder. Mer om verksamheten och allt annat inom OA finns förstås att läsa på deras hemsida.

Nyligen kom 2017-numret av deras tidskrift OA-Natur ut. Artikelmaterialet är alltid högst intressant och innehåller allt från mer allmänna betraktelser till riktigt ingående undersökningar gjorda av sakkunniga inom respektive områden. En del av de senare artiklarna finns som länkar på OA's hemsida (under OA-Natur). Rekommenderas!

Det finns som sagt många intressanta artiklar att ta del av. Men eftersom jag i den här bloggen ägnat ett försvarligt antal inlägg och tecken åt den ständiga skarvdebatten, ska jag här ta mig friheten att specifikt lyfta fram artikeln Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia, skriven av Henry Pihlström (filosofie doktor i fysiologi och neurovetenskap vid Helsingfors universitet) och Niclas Fritzén filosofie magister (morfologisk-ekologisk zoologi, Helsingfors universitet, samt doktorandstuderande vid Åbo universitet inom ämnet Spindelparasit- steklarnas mångfald, biologi och fylogeni). 

Länk till artikeln.

Den som läst mina tidigare skarvinlägg har säkerligen noterat att den där evinnerliga Kina-frågan varit ett ständigt återkommande ämne i debatterna. Samma gäller artfrågan som ju blev lite extra-aktuell när Eirik Granqvist för ett år sedan publicerade sin utläggning angående underarternas (Phalacrocorax carbo carbo / P. c. sinensis) släktskapsförhållande, morfologi och utbredningshistoria.

Hur som helst...

Pihlströms och Fritzéns artikel är baserad på en mycket diger undersökning gjord på basen av tillgängliga dokument. Artikeln tar inte ställning till debatten i sig, till stor(mellan)skarvens vara eller icke vara i ett samtida Östersjön, eller till fågelns betydelse för miljö eller fiske. Artikelns huvudsakliga syfte är att sakligt och vetenskapligt kväsa den desinformation och mytbildning som till stora delar tycks vara återkommande ammunition i debatterna - och som primärt används som starka argument till att fågeln inte hör hemma här.

Puppglans

Årets första observerade stekel är denna vackert blänkande plutt, som är en representant ur familjen puppglanssteklar. 

Familjens vetenskapliga namn är Pteromalidae. Familjen ingår i överfamiljen Chalcidoidea (glanssteklar) av vilka merparten är parasitoida.

Den här dryga millimetern lilla stekeln skulle eventuellt kunna vara arten Cyrtogaster vulgaris - men jag är synnerligen osäker. Oberoende om bildens stekel är den eller inte, så parasiterar just C. vulgaris på vissa arter bland minerarflugorna (Agromyzidae). Precis som namnet puppglanssteklar antyder, lägger de sina ägg på värddjuret medan det är i puppstadiet.

Stekeln skakades i går fram ur en rododendron-buske jag ofta kollar genom när det söks småkryp. Det är en lågt växande och relativt tät rododendron som tycks vara favorittillhåll för en hel hop med olika kräk. Jag brukar hitta mer i den busken än i flera andra tillsammans. Puppglansstekeln (och övriga småkryp som hittades) återbördades till samma plats.

Vårdag mitt i februari

Väder och temperatur förmedlar slutet av mars eller början av april, men vi är fortfarande i mitten av den statistiskt kallaste månaden på året.

Driven av tvångstankar vandrade jag ut med kameran och kollade livet i ett par buskar. Särskilt mycket annat än de vanligen vanliga hoppstjärtarna (Entomobrya nivalis) skakades inte fram, men jag ska ta och presentera resultaten även om det inte handlar om fynd man kommer att prata om i framtiden.

Den här täckvävarhanen torde vara en Bathyphantes nigrinus (skogsmattvävare) och han är synbarligen subadult med tanke på att pedipalperna inte ser ut att ha antagit den slutgiltiga form de bör ha.

Det har hittats många skogsmattvävare på samma plats. Flera av dem har letat sig in på bloggen tidigare. Så även om jag inte är säker på den här hanen, är gissningen inte alldeles crazy.

Med nära 0°C var det redan ganska bra fart på spindlarna som hittades. Förutom den här skogsmattvävaren (och ett par artfränder) noterades också Gongylidium rufipes (morotsdvärgspindel) som antagligen är en av trädgårdens mest numerära spindelarter.

Fågeldöd

På fredagsförmiddagen kunde jag notera en kaja med bekymmer ute på gatan. Den satt stilla en kort bit utanför trottoaren. Det stod helt klart att något var fel. Innan jag var ute  hade den flyttat sig några meter, och låg i en märklig ställning. 

Fågeln verkade hel. Inget brutet och inga synliga skador. Då kvarstod någon annan typ av skada eller möjligen sjukdom. Kajan hade dock inte heller synliga tecken på sjukdom, ögonen var klara och normala, den verkade ha fettlagret i skick och fjäderdräkten var ren och vårdad.

Någon styrsel på sin kropp hade den inte. Benen spretade framåt, huvudet drogs bakåt och vingarna var allmänt bångstyriga. Den andades tungt. 

Men fåglar har en alldeles otrolig förmåga att "hålla stilen" in i det sista. Det hör till deras överlevnadsinstinkt. Att se frisk och stark ut, är förstås en viktig egenskap för att inte fånga rovdjurens uppmärksamhet.

I dylika lägen funderar man givetvis över smittsamma sjukdomar. Fågelinfluensan har ju t.ex. varit på tapeten - och lär förbli på samma tapet fram över våren. Men i rimlighetens namn torde det för närvarande inte vara någon större risk för just den sjukdomen på en kaja här i Nykarleby. En eventuell spridning norrut borde ske - om den sker - senare i samband med vårflyttningen. En fågelinfluensa-epidemi torde i någon mån även vara synlig hos fler än en fågel. Icke desto mindre håller man förstås en viss grad av försiktighet när man hanterar fåglar - speciellt sådana som är i bedrövligt skick. Dels handlar det om att inte själv dra på sig något litet knepigt virus (eller bakterie) och dels handlar det om att isolera sådana individer som eventuellt kan sprida någonting till andra fåglar.

Det var förstås kört för den här kajan. jag kollade i all enkelhet om vatten och mat kunde intressera men fågeln hade inte längre kontroll över kroppen. Den lilla mängd vatten jag pressade in (med en spruta) fick kajan ner utan större mankemang, men i övrigt var det inga riktiga reaktioner på någonting. Kort därefter kastades veven och därmed var den lilla episoden över.

Antennlös övervintring

På fönsterglaset ovanför ytterdörren har en guldögonslända (Chrysoperla sp.) parkerat sig för vintern.

Bilderna är en aning manipulerade eftersom sländan sitter med huvudet uppåt. 

Dessa guldögonsländor - eller stinksländor - letar sig till skyddade platser inför övervintringen. Det är därför inte ovanligt att de hittas inomhus. Till vintrarna förlorar de (mer eller mindre) sin friskt gröna färg och får istället en del gula och ljusbruna toner. Det här exemplaret har som synes trots allt en del grönt kvar.

Frågan är om den fortfarande lever. Övervintringen är farlig för dessa små nätvingar och dödligheten är generellt ganska hög. Ett frågetecken jag har angående dess hälsa har bl.a. att göra med antennerna. De saknas liksom.

Den ena antennen ligger draperad över vingarna, men där gör den förstås ingen nytta. Har för mig att ögonen egentligen borde fortsätta lysa i sina starka röda, gula och gröna toner även under vintrarna. Sländan får ändå sitta kvar tills våren så får vi se vad som händer - om någonting händer. Har något gått snett så är det sannolikt på grund av att sländan haft för varmt och torrt snarare än för kallt.

Edit 12.1.2019: Vad jag kan se torde detta enligt Suomen Verkkosiipiset vara Chrysoperla carnea.

Titta, titta! Jag har fotograferat fåglar!

Det är bäst att du, kära bloggläsare, sätter dig ner och håller i hatten... Utgångspunkten ber nämligen härmed om att få presentera två stycken bilder på fåglar. Senaste gång var sjätte november och jag blev tvungen att spreja rostlösningsmedel på objektivet innan fokus-ringen gick att vrida runt.

Artrikedomen vid gårdsmatningen är just nu sju på en skala - en sifferskala där man alltså räknar arter.

Kajor, skator, talgmesar, pilfinkar, turkduvor, grönfinkar och gråsiskor är de fåglar som räknas in i den siffran. Kvarterets blåmesar tycks i dessa dagar ty sig till någondera grannes fågelmatning. De - blåmesarna - har liksom lyst med sin frånvaro. I normala fall är de stamkunder.

Men det där med gråsiskor skall förresten tas med en nypa salt. Den grupp som just nu befinner sig här vill jag kalla snösiskor (Carduelis hornemanni). Exemplaret på bilden är något mörkt, men den hade ljusare kompanjoner med sig och de uppvisade den där typiskt  vita osträckade övergumpen. Dessutom är ju näbben så där puttinuttigt snösisk-liten och med rak övre näbbhalva. Förhållandet mellan snösiska och gråsiska är annars en smula intressant. Vissa färgformer är i stort sett omöjliga att skilja åt. Det debatteras även huruvida de ska anses vara en art eller olika. En eventuell hybrid-avkomma har heller inte påträffats trots att de ofta blandar sig med varandra i flockarna - speciellt kanske vintertid. Men hur ser en hybrid ut - en snögråsiska? Vem lyckas urskilja en sådan och artbest... nej... hybridbestämma den?

Tyvärr blev bilderna av en mera typiskt färgad (ljus) snösiska lite för suddiga för publikation. Det var ju det där med rostig fokusring... Jag får försöka en annan dag.

Edit 1.1.2018: Relativt nytt är att vissa auktoriteter numera placerar gråsiskorna under släktnamnet Acanthis. Med "gråsiskorna" menar jag gråsiska (flammea), snösiska (hornemanni) och brunsiska (cabaret). Följande fråga är huruvida de ska behandlas som underarter eller enskilda arter.

Damm på både päls och sensor

Bloggens namn borde i nuläget ändras till Centralpunkt 63° 31,4' N - 22° 31,7' O.

Min akter sitter nämligen hyfsat fastgjuten i diverse arbetsstolar - främst vid datorn belägen på nämnda koordinat. Visserligen sker det en hel del utflykter och småresor, men i stort sett alla dessa är av sådan art att jag inte samlar material för den här bloggen.

Senaste helg var det dags för den där timmen av gårdskryss som BirdLife intitierar och använder för sitt samlande av statistik. För nästan precis ett år sedan var jag i Umeå under den helgen. Det var jag även i år. Det blev med andra ord inget gårdskryssande av fåglarna på den här gårdsplanen i år heller. Men jag håller förstås ändå viss koll över vilka som besöker matningen trots allt.

Under söndagen var det ganska frisk sydlig vind och vattnet ute i Kvarken fick möjlighet att skaka om Wasa Express på ett sådant sätt att någon enstaka passagerare valde att pendla mellan soldäckets friska luft och närmaste toalett. 

Mitt ute på Kvarken och tätt över vågorna fladdrade fiskmåsar omkring. De var i stort sett de enda fåglar jag lagt korpgluggarna på den senaste tiden. I övrigt håller jag mig till hemmets fauna för tillfället. Enstaka honor av husspindlar joggar omkring i diverse hörn, en guldögonslända övervintrar på ett fönster och en pälsänger-hane (Attagenus pellio) kastade veven när jag hade glömt honom i en plastkopp efter okulärbesiktning i mikroskopet.

I dag tog jag en liten paus i illustrationsarbetet och placerade den där pälsängern framför kameran. Han hade legat framme en tid och således samlat en del damm. På tal om damm. Kamerans sensor (el. eg. filtret framför sensorn) börjar verkligen bli rena damm-katastrofen. Måste sannerligen inleda planerna på storstädning. Kamerahuset har nämligen varit monterad ganska länge på bälg och har fått jobba en del. När bälgen dras ut och pressas ihop blir det förstås luftdrag där inne. Luftdrag förflyttar damm. Som det är nu måste jag städa bort damm i Photoshop. Så ska det inte vara.

Att detta är en hane syns på antennerna som längst ut har ett förstorat segment. Hanarna är något mindre än honorna och den här ängern är ca te millimeter. Honorna är i trakterna kring fem millimeter.

Indica - a deep natural history of the Indian subcontinent

I maj 2015 fick jag e-brev från en person i Indien. Han sade sig vara intresserad av en bild jag gjort och han ville väldigt gärna använda den i en bok han höll på att skriva. Bilden hade han hittat via Evolutionsmuséet i Uppsala, som i samband med en specialutställning om tidiga "amfibier" köpte publikationsrätt för min "Zachelmie"-målning. De har bilden även på sin hemsida och det var där författaren fått upp ögonen för den.

Boken skulle vara den första omfattande naturhistoriska beskrivningen av subkontinenten Indien. Det är i sig en ambitiös målsättning.

Författaren - Pranay Lal - är biokemist och till vardags jobbar han med miljö- och hälso-relaterade frågor. Särskilt mycket mer vet jag faktiskt inte om honom - annat än att han är oerhört intresserad av natur och naturhistoria. 

Boken har jag inte läst än. Den hämtades nämligen från posten i dag. Storleken är 23,5 x 16 cm. Sidantalet ligger på 468 inkluderande 53 sidor slutnoter, 5,5 sidor illustrationslistor och 7,5 sidor register. Bildmaterialet i boken är synnerligen rikt och i de flesta fall riktigt bra. Texten och det språkliga kan jag förstås inte uttala mig om än. Men han har intervjuat med ett försvarligt antal forskare och de har även granskat stora delar av materialet om jag förstått saken rätt. Det torde med andra ord vara ett bokverk med fakta som baseras på aktuell kunskap.

Jag noterar dock att bildtexten vid just min bild är aningen missvisande eftersom målningen i första hand försöker illustrera att dessa djur vandrade på botten i grunda havsvikar. Det är oklart hur de rörde sig på torra land eller om de alltid var beroende av en viss mängd vatten för att bära upp kroppsvikten. 

De fossiliserade spåren som hittades i Zachelmie (Polen) för några år sedan, visar fotspår som avsatts på botten i en större vik (eller långgrunt område) där tidvattnet periodiskt torrlagt och översvämmat miljön. Det är ett glapp på 22 miljoner år mellan dessa fossila fotspår (397 miljoner) och de äldsta fossila "fötterna" som hittills hittats (375 milj. år). Illustrationen visar alltså fotspåren som blev fossil medan själva djuret är utseendemässigt spekulativt.

Teorin som uppstod i samband med Zachelmie-fynden, är att ben och fötter mycket väl kan ha utvecklats just i dylika tidvattenzoner. I dessa zoner samlas mängder av näring och för alla organismer som kan anpassa sig till den extrema miljön av kraftig flod och ebb, finns mycket att hämta. En annan användbar anpassning i ett sådant habitat är förstås även den ack så viktiga förmågan att vara lite flexibel beträffande hur man tillgodogör sig syre.

Men boken är självfallet mycket, mycket mer än steget från hav till land. Allt börjar så långt bakåt i tiden som big bang.

Första intrycket av boken lovar gott. Den känns lockande och väldigt informativ. Således är det också skoj att få vara med som en ynka liten del av denna uppenbarligen första omfattande naturhistoriska beskrivning av en rejäl bit "mark" som tidvis varit isolerad ö och som i dag krockar rätt in i Asien.

Omnämnande i Huffingtonpost

Kort resumé i något som heter "Scroll"

Recension i Indian Express

Särskilt kostsam är den inte heller. Amazon.