Dvärg blir lite mindre liten

De egna ögonen vill väl inte prestera på topp när det gäller att okulärbesikta detaljerna på kryp mindre än 6-7 mm... eller om jag är riktigt ärlig - 1 cm.

Den här 3 mm långa ljusgröna varelsen var alltså inget annat än en 3 mm lång ljusgrön plutt innan jag hade den på kamerans lcd-skärm. Vid det laget var jag ändå mest bara fokuserad på att försöka få till fotografierna så själva djuret och dess utseende synade jag först när bildernas ettor och nollor tankats in på datorn.

Då återstår "bara" att försöka luska ut vad det är för något.

Att det är en halvvinge som fått för liten kostym stod ju helt klart. Att det är en nymf var också ganska uppenbart. Vad det är för halvvinge-nymf var dock ett större frågetecken. Någons slags strit var min spontana gissning men jag hittade aldrig riktigt rätt när jag sökte bland stritarna.

Till slut slängde jag upp bilden på en sida där entomologer kan bidra med sina kunskaper och där lossnade det givetvis omgående - åtminstone vad familjetillhörigheten beträffar.

Det är underbart när sådana kunskaper finns tillgängliga.

Det ska nämligen röra sig om en dvärgstrit (Cicadellidae) av något slag. Man kan möjligen ännu ringa in släkte på basen av utseende och proportioner men där går kanske gränsen. Dvärgstritens "rätta färger" lär dyka upp först när ömsningen är helst klar och det nya skinnet/skalet fått stelna till. Jag kan väl tillägga att kostymbytet skedde på ett litet asp-skott.

De är ute nu!

Äggskalen hittades för ett antal veckor sedan och de låg som vanligt långt från rödstjärtholken. Storlek och färg ska dock stämma för rödstjärtarnas ägg. Våra andra holkbyggare har andra färger på sina. Äggskalen var faktiskt slängda under pilfinkarnas holk. Fräckt!

Igår satt mamma rödstjärt utan mat i näbben och tjattrade en bit från holken.

Pappa hade näbben full men for aldrig fram till holken. Föräldrauppdraget var inne på en ny agenda igår.

Ungarna fattade vinken och började leka gökur. 

Sakta men säkert dök bruna små knarriga ungar upp i trädgården.

Ungarna sitter och låter som om de hade kortslutning - ett elektriskt fel med gnistor som hoppar omkring inne i elapparaten precis när den går sönder. Man kunde antagligen också jämföra ljudet med någon slags syrsa... eller något i den stilen.

Föräldrarna bryr sig föga om vår närvaro och varnar inte när vi rör oss i trädgården. Jag kunde utan föräldra-larm smyga fram till den här ungen och stanna på en dryg meters avstånd. Ungen försökte sitta blickstilla men gungade lite vingligt hit och dit. Taktiken lyckades trots allt. Jag åt inte upp honom/henne.

I morse var holken tom och man fick intryck av att det satt en rödstjärtunge på varje gren och kvist... och sten och cykel. Flygförmågan kommer snabbt och under dagens lopp har de blivit allt kvickare och skickligare på att ta sig från träd till träd. De har också sökt sig allt högre upp vartefter.

De har hållit sig relativt utspridda och räknandet blev svårt.

Minst fem ungar är det ändå fråga om och möjligen/troligen är de sex stycken.

Lika roligt varje gång gårdsfåglarna har fått ut ännu en kull nya fåglar. Inget är ju säkert med (och för) dessa ungar. De har långt kvar tills de är vuxna och man får förmoda att alla inte klarar sig.

Nu är de så här långt i alla fall. Man får önska dem lycka till!

Ifall man vill se mer av föräldrarna så finns dessa inlägg från tidigare i somras: 19.5 och 28.6.

Dromedarspindel

En inte helt lyckad bild på en inte helt ovanlig spindel som jag trots allt inte råkat få ögonen på tidigare. Det handlar om en alldeles speciell liten hjulspindel som heter konspindel. Sitt svenska namn har den fått för att bakkroppen har en väldigt kännspak, "löst konformad", puckel.

Det var dock så att spindeln på bilden satt så pass högt och svårtillgängligt att jag inte riktigt kom åt att fotografera den så som jag önskade. ...För att inte tala om hur mycket nätet vibrerade hit och dit i blåsten. Undanflykter, undanflykter.

Den var dessutom inte längre än ca 4 mm så jag kom inte heller åt att faktiskt artbestämma innan jag var hemma och såg bilderna på datorn. Det här exemplarets puckel är inte heller särskilt framträdande. På bilden får man snarare intrycket av att bakkroppen är lite avsmalnande baktill. Vad jag inte hade koll på under själva fotograferandet är spindelns andra karakteristiska kännetecken - de trassliga sektionerna i hjulnätet. De skymtas i bilden. Konspindeln förvarar sina byten i dessa trasselområden.

Spindelns vetenskapliga namn är Cyclosa conica, de finns i stort sett över hela landet förutom (troligen) längst upp i norr. Hanarna blir ca 4 mm och honorna 7 mm långa.

Om jag vore en liten fluga...

... skulle den här synen vara bekymmersam. Att stå öga mot öga med en snäppfluga innebär risker ifall man råkar vara en mindre tvåvingesläkting.

Här och här är fjolårets snäppflugeinlägg - varav det första (23 juni) innehåller en smula information om flugan i fråga.

Snäppflugan Rhagio maculatus hittar jag från och med slutet av juni på ett litet begränsat område i trädgården. De sitter ständigt på en grindkonstruktion och håller utkik - alltid med huvudet neråt.

Nedanför sig har de ett skuggigt parti med flera olika planterade växter (invasivt åkerbär, sköldbräcka, fotblad, Rhododendron, osv, osv.)  och allehanda naturliga växter (läs "ogräs") samt en liten damm.

Platsen och växtligheten lockar många olika insekter som snäppflugan gärna sätter tänderna sina munverktyg i.

Manipulerat fotografi. Bilden borde ju egentligen vridas så att flugan har huvudet neråt.

Resistance is futile, you will be assimilated!

Det är en tydlig utomjordisk kvalitet hos Rhogogaster-stekeln och jag hade en hel del bekymmer med att få vettiga bilder på insekten. Dels på grund av de oerhört bjärta, nästan självlysande, reflexionerna och dels på grund av att den envisades med att hålla sig inne bland täta blad.

Typ 12 millimeter är den ungefär. Som vuxen jagar de andra småkryp - precis som sina Tenthredo-släktingar. Larverna lever dock av blad och honorna har sågtandade äggläggningsrör med vilka de snittar upp bladytan där de deponerar äggen.

Som med så många andra små sexbenta kryp är artbestämningen lite luddig i kanten utan noggrannare examination. Det är väl antingen en Rhogogaster punctulata eller ett ljust exemplar av R. viridis. 

Synnerligen snygg! De påritade "benrangel-strecken" på benen är ju verkligen pricken över i:et.

Fläckhornad blombock

I spannet kring 6-11 mm har vi 4 olika långhorningar som är svarta med bruna, omönstrade täckvingar och om man räknar in små individer av ytterligare ett par arter skulle man kunna räkna med 6-7 olika som behöver synas lite noggrannare om man tänkt artbestämma. Med omönstrade menar jag att de inte har tydliga åtskilda färgfält. Däremot är den bruna tonen sällan helt jämn och innehåller nog diverse skiftningar - som i det här fallet den mörka triangelformen vid täckvingarnas bas.

Här är alltså en av dessa svart-bruna och det är fläckhornad blombock - Stictoleptura maculicornis.

Namnet beskriver det tydligaste och mest artspecifika kännetecknet vilket är de ljusa baserna på antennsegmenten. Antennerna i kombination med helsvarta ben och svarta ögon gör att artkrysset är säkrat. 

Fullbildade fläckhornade blombockar börjar man se från medlet av juni. Dessförinnan har de i minst två år levt som larver i rötved av gran, tall, björk, ek eller bok - varav det sist nämnda förstås inte är aktuellt för bocken på bilderna.

Som "vuxna" är de nog lättast att hitta ifall man söker på blommorna av t.ex. röllika, prästkrage eller älggräs.

Fläckhornad blombock är vanlig i hela landet utom längst upp i norr.

Ref. 

Nationalnyckeln. CY 91. Skalbaggar: Långhorningar

s. 145-146

Är det bara min inbillning eller...

... är det extramånga av ängsskinnbaggearterna som gå i den brun-orangea färgskalan i år?

Artbestämning på den här? Pjah... någon Psallus kanske?

Arbete med den saken återstår.

Häggspinnmal

Det är väl någonstans kring 10 år sedan vi hade en rejäl invasion av häggspinnmalar. Många av traktens häggar var helt insnärjda och bladen uppätna. Så småningom decimerades antalet och sedan dess har det inte varit några stora mängder. Vår trädgårdshägg har nog haft påhälsning av malarna de senaste två-tre åren och nu verkar de öka en smula i antal. Så här ser en larv ut. Den avfotograferade var ca 1,5 cm.

Häggspinnmalen heter Yponomeuta evonymella på vetenskapiska. 

Fyrbandad fältmätare

Nej fyrbandad fältmätare är ingen högt uppsatt och premierad anställd på byggnadskontoret.

Fyrbandad fältmätare - Xanthorhoe quadrifasiata - är en fjäril med ett vingspann på 25 - 28 mm. 

Det finns många olika fältmätare och flera av dem har dylika breda band över framvingarna. Exemplaret på bilden är slitet så fick jag sitta och syna litteraturen noggrant innan jag vågade spika artbestämningen. "Spika och spika"... En viss osäkerhet dröjer sig ändå kvar. För övrigt är det också en hane vilket syns på de fjäderliknande antennerna.

Fyrbandad fältmätare är en allmän nattflygare som förekommer över största delen av vårt land. Larverna är ljusbruna (typ beiga) med längsgående mörkare band. De lever på ett flertal olika örter som måror, plistrar, nässlor, balsaminer, skräppor mm.

--------------

Över 50 inlägg på en månad är mycket. Nästan (egentligen) för mycket. 

Det har helt enkelt bara blivit så. Ingen speciell satsning på att få ihop så många - förutom när jag plötsligt hade 48 och först då noterade hur många det hade blivit.

Men kameran är ofta med när jag är utomhus, fotografierna tas utan större åthävor och bildediteringen och inläggen är ändå snabbt ihop-petade - även om det ibland kan ta en extra stund innan vissa artbestämningar gjorts.

Det finns ju så många organismer där ute...

Larv med farlig framända

För att nu rätta till rubriken en aning får jag väl tillägga att framändan är farlig för de småkryp som kommer i närkontakt med den. Framänden i fråga sitter på en jordlöparlarv på totalt ca tre centimeter. Jordlöparna är en stor familj skalbaggar. De flesta av oss känner dem som stora, svarta snabbspringare. Den här larven tillhör troligen släktet Pterostichus men vilken art det är fråga om vågar jag inte gissa.

Dessa bilder är typiska "jag borde egentligen ha..."-bilder. Larven kom upp ur jorden i samband med lite trädgårdsgrävande. Den såg intakt ut men rörde sig inte och verkade närmast livlös. Det är ju fullt möjligt att den "internt" börjat förbereda förvandlingen (via puppa) till fullbildad skalbagge och att den därför var inaktiv.

Inaktiviteten skulle i alla fall ha gett mig goda chanser att ta lite vettigare fotografier - ställa till och arrangera lite bättre. Åtminstone kunde (borde) jag ha putsat bort lite sand från käkarna, jag kunde (borde) ha placerat den i en lite mindre rörig bakgrund och jag kunde (borde)...

... och så blev blixtbatterierna tömda innan jag hann justera inställningarna så jag petade ner larven i jorden igen och fortsatte med de sysslor jag egentligen höll på med.

Gårdscitronbi

Släktet Hylaeus kallas citronbin på svenska och namnet har de fått då de sägs dofta just citron - några av dem i alla fall. Citronbin är solitära och de har sina bon i små håligheter. Man kan t.ex. lätt tillverka lämpliga bon åt dessa bin med hjälp av vassrör eller borrade träbitar. Hålet får vara kring 3-4 mm i diameter och kan gärna vara 5-10 cm djupt.

Placera boet på torr och relativt solig (men inte het) plats.

Arten på bilden är gårdscitronbi - Hylaeus communis - vilken är en av de vanligaste arterna i Finland. Det finns väl någonstans kring 15 - 20 arter i landet. De är alla ganska små och i trakten mellan 4-8 mm. De är till största delen svarta med olika gula markeringar av varierad grad. Typiskt är de gula teckningarna i ansiktet. Hanarna har mer omfattande gula fält i ansiktet än honorna som ofta har bara enstaka små fläckar. 

De besöker många olika blommor och är alltså ganska lätta att träffa på.

Citronbina tillhör en familj som kallas korttungebin (Colletidae)

Småkryp forslas till rödstjärtholken

Häckningen ser ut att fortlöpa väl för rödstjärtarna. Vi håller tummarna.

Deras holk och "spana-efter-faror-och-inflygnings-kvistar" är i ganska djup skugga så det blev lite si som så med bildkvaliteten.

Båda föräldrarna jobbar intensivt.

Hanen må vara vacker men jag måste också få slå ett slag för honornas estetiska sida. Jag gillar verkligen de sublima skiftningarna i deras brun-gul-röda toner. Stilfullt!

Långa ben sticker ut ur en fullproppad näbb.

Rödstjärtarna är sedan länge vana med vår närvaro i trädgården. De kommer kanske inte fram och sätter sig på våra axlar men några meter är inget problem. Gråsuggor tycks förresten också stå på rödstjärtens meny.

Deras vana att söka föda nära marken är förstås ett stort orosmoment med tanke på katter.

Gråsiska med pilfinknäbb

Gråsiskor syns ibland även sommartid i trädgården. För några dagar sedan var det en som höll låda på hög volym och jag smög efter med kameran.

Gråsiskan tjittrade och tjattrade. Efter en stund noterade jag att det var något som inte stämde med fågeln. Den här siskan har ju nämligen en tjock och svart näbb. Men man kan också skönja att det inte ser så värst friskt ut runt näbb-basen. Jag har sökt en liten stund men inte fått ögonen på vad den eventuellt kan ha drabbats av.

Grön nymf

Gissa om många av ängsskinnbaggarnas nymfer är gröna.

Färgsättning, färgtoner, nyanser, nyanskombinationer, proportioner, teckning och you name it leder mig ändå in på släktet Neolygus och arten viridis. Huvudet i pant på det? Nä!

Här är en "fullvuxen" sådan från sommaren 2013.

En till som vill ha bladlöss

En liten krokodil på sex stycken ben letar bladlöss bland knopparna på en björnloka. 

Larven på bilderna torde vara en florslända ur släktet Hemerobius.

Allmänt näbbstinkfly

Den här lilla skinnbaggen (eller stinkflyet) har säkert de flesta sett någon gång. Vissa har kanske blivit stuckna av den. Allmänt näbbstinkfly - Anthocoris nemorum - är ett av våra små rovdjur som mestadels vill sätta sticksnabeln i en bladlus eller något annat lämpligt litet kryp. Men det händer att de tar miste och sticker en eller annan människa också. 

Det är ändå inget att vara orolig över. Din kroppsstorlek gör att näbbstinkflyet inte orkar sörpla upp hela dig. Dessutom gör stinget nog att du märker angreppet och tack vare din förhållandevis stora styrka lär du klara av att flytta den lilla och nyttiga insekten till en lämplig, bladlusangripen ros i din närhet.

Orakad skinnbagge

Fyra millimeter ängsskinnbagge i form av en jag gissar är arten Psallus perrisi - eller P. wagneri. De två lär enligt uppgift inte gå att särskilja utan mer ingående kontroll.

Här sticker den sin vassa sugsnabel i ett åkerbärsblad men de är även rovdjur.

Ska vi ta rödbenan också...?

... jamen varför inte? Den var ju ändå på åkrarna tillsammans med brushanar och storspovar.

Dessutom har jag inte rödbenan på bloggen sedan tidigare. Det är med andra ord verkligen dags.

De här drar också söderut

Om det hos storspovarna är honorna som flyttar först - så är det typ tvärtom med brushanarna.

I deras fall är det de barockt prydda hanarna som flyr fältet vid den här tiden på året.

Brushanarna befann sig på samma åkrar som storspovarna i föregående inlägg. De höll sig också kvar i några dagar men har vid det här laget nog sökt sig söderut. Kanske de nordliga vindarna ökar farten.