Storsand 10.8. Del 1 - Coltricia

Inne bland träden ovanför stranden hittar man den här tiden en hel del svampar av någon art i släktet Coltricia. Möjligen eller troligen är det C. perennis som är vanlig på sandiga marker bland barrträd.

Stenarella domator

Ett par gånger per årtionde råkar man se en brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae) som är relativt lätt att artbestämma utan att man ska behöva köra den genom någon slags elektronmikroskopskiktröntgenapparatur för att hitta rätt mikrostruktur inuti femte antennsegmentet. 

Det här är en sådan. Dessutom är det en art i underfamiljen Cryptinae (kokongparasitsteklar). De är liksom ännu mera hopplösa att artbestämma än familjen i stort (jo, det finns en slags logik där).

Stekeln heter Stenarella domator. Färgmässigt är den aningen variabel. Det finns individer med vita antennsegment, vitt på några av bakbenens fotleder och även en del med vita markeringar på ryggen och/eller rödaktig mellankropp.

S. domator parasiterar primärt på murande solitära getingar (underfam. Eumeninae) men är även rapporterad som parasitoid på grävsteklar, rovsteklar och några solitära bin. Det finns också rapporter om parasiterande av skalbaggar och fjärilar, men det verkar vara en del tveksamhet kring dessa rapporter (se referens).

På natursidor i sociala media (i Svenskfinland) har jag noterat en del observationer av arten i år. Om det är en slump eller om de haft någon form av liten populations-boom denna sommar vågar jag inte säga.

Nä, jag överdrev. Brokparasitsteklar som går att artbestämma på basis av bilder eller hastig observation sker oftare än nämnt. Men ändå typ liksom alltså. 

Bilderna bristfälliga pga. stekelns besvärliga position på ett fönster i arbetsrummet i kombination med genomtypiskt parasitstekelnervöst rörelseschema. Efter snabb dokumentation blev den förpassad utomhus.

Referens:

David B Wahl, Nathaniel Green

Stenarella domator (Poda) [Hymenoptera: Ichneumonidae], a newly introduced species to the Nearctic, and a summary of adventive Nearctic species of Ichneumonidae

Zootaxa 4743 (1): 103–110. 2020

DOI: https://doi.org/10.11646/zootaxa.4743.1.8

Bukprickig björkbärfis

Noterad för första gången i trädgården: bukprickig björkbärfis - Elasmucha fieberi.

Som synes är detta en nymf.

Två stammisar

På gårdens enda kvarvarande björk försökte dessa två agera osynliga. Stamhoppspindeln (Salticus cingulatus) var förstås alldeles för knyckig och otåligt nervös för att effektivt försvinna mot bakgrunden. Hagtornsugglemottet (Eudonia lacustrata) hade glömt att positionera sig på någon lämpligt skrovlig och lavbeväxt del av stammen. Men mottet satt i alla fall stilla.

Ugglemotten är ett gäng fjärilar jag känner mig ganska vilsen bland. Den här fick jag hjälp med via en fb-grupp. De är variabla och ibland verkar mönstret vara lite stökigt eller "uppbrutet".

Storsand 7.8. Del 10 - Alopecosa

Jag håller mig till Alopecosa sp. för den här varghonan med ryggen full av ungar. Det finns väl ungefär fyra tänkbara arter med tanke på vad man skymtar av henne, men det mest troliga är väl ändå A. aculeata - skogsvargspindel. Hon hittades på den barrskogsbeväxta delen av dynerna ca 200 meter från stranden.

Storsand 7.8. Del 9 - Möjligen dyngökstekel

Om du läste första inlägget i denna "serie" av inlägg om Storsandsbesöket 7.8 så kommer du kanske ihåg att jag nämnde några vägsteklar.

Jag stannade alltså åter upp på platsen där jag hade sett en del vägstekelaktivitet. Bl.a. såg jag en som eventuellt kunde ha varit någon Episyron - rimligen E. rufipes - men det skedde i samma veva som jag upptäckte att minneskortet var kvar hemma i datorn. Således stirrade jag ut i tomma intet snarare än koncentrerade mig på vägstekeln. Den stekeln hade dessutom en spindel med sig till sitt bo. Tyvärr hann jag inte se vilken spindel det var heller. Vägsteklar är ganska knyckiga och hastiga av sig.

Hur som helst. När jag åter var på plats där de hade grävt tidigare under dagen så dök ytterligare en vägstekel upp.

Något byte hade den inte med sig. Hon sprang omkring på sedvanligt vägstekelsätt och närmade sig så småningom de ställen där jag tidigare sett dem gräva. 

Med hjälp av sina långa taggar (grävkam) inledde hon så småningom ett intensivt grävande. Frambenen vevade hysteriskt och sandkornen flög ut långt bakom stekeln.

Inledningsvis tänkte jag mig att det rörde sig om någon av arterna i släktet Arachnospila men hittade inget som stämde (även om de är närmast omöjliga att artbestämma) och noterade därefter att det rimligen är släktet Evagetes (sandgöksteklar).

Ordet gök i deras namn anspelar på det parasitiska levnadssättet. De letar helt enkelt efter bon av Arachnospila-arter och låter de egna larverna ta över bo och byte. Jag vågar inte uttala mig med någon större säkerhet, men misstänker på basis av bl.a. grävkammen att bildens stekel är Evagetes sahlbergi - dyngökstekel. Håll betoningen korrekt i uppläsningen av de enskilda orden dyn+gök+stekel som ger namnet).

Storsand 7.8. Del 8 - Älvstrandkrypare

När jag skakade i ett ax av strandråg ramlade denna skalbagge ner på sanden. Den stannade kvar helt orörlig medan jag dokumenterade den och efter en stund kunde jag konstatera att den var död.

Man samlar inte småkryp från Storsand. Det är skyddat område. I det här fallet frångick jag min principfasthet (jag samlar ju förresten nästan aldrig levande insekter oberoende) och plockade den här med mig hem när jag var förvissad om att den redan var död. Jag är osäker på om det är lagligt att ens ta en död insekt från Storsand, men nu är det gjort och jag har erkänt min handling helt öppet.

Skalbaggen är ingen raritet. Den heter Psammoporus sabuleti och dess svenska trivialnamn är älvstrandkrypare. Längden på individen är 5 mm.

Strandkryparna är en underfamilj (Aegialiinae) i familjen bladhorningar (Scarabeidae). De påminner mycket om dyngbaggarna (underfam. Aphodiinae) och vissa klassificerar dem som tribus Aegialiini under Aphodiinae. Här har jag följt Artdatabankens indelning (Dyntaxa & Artfakta).

I Finland finns bara två arter strandkrypare och älvstrandkryparen är den vanligare. Kuststrandkrypare (Aegialia arenaria) är rapporterad endast i landets sydligaste delar.

På sandstränder med dyner uppges arten föredra de högre och torrare ställena. Både larver och fullbildade baggar spenderar det mesta av sin tid grävande i sanden. Det syns också bra på den vuxna skalbaggen att den är anpassad för en grävande tillvaro.

Arten sägs hos oss leva med två generationer årligen. En vuxen generation flyger i juli och den andra, övervintrande generationen flyger i september-oktober samt april-juni. Den fyndade döingen var således sannolikt tillhörande sommargenerationen. 

Älvstrandkrypare lever troligen primärt av förmultnande växtdelar, men kan ibland påträffas i kreatursspillning.

Eftersom den samlades in är planen att den ska dokumenteras mer ingående någon kulen vinterkväll framöver. Får väl återkomma till den då om jag alls kommer så långt med mitt dokumenterande av insamlade kryp.

Referens: 

Nordens dyngbaggar

Entomologiska föreningen i Stockholm

Tibiale 2014.

Storsand 7.8. Del 7 - Någon strandskinnbagge

Ute vid vattenbrynet på sandstranden rusade ett gäng nymfer av någon art bland strandskinnbaggarna (fam. Saldidae). Det finns många arter att välja bland och eftersom den inte är vuxen har jag hittills haft svårt att komma någon vart med artbestämningen - om den ens går att artbestämma. Längden är ca 3 mm.

Storsand 7.8. Del 6 - Fältbjörnspindel

Bland strandrågen (Leymus arenarius) sprang denna björnspindel omkring. 

Arten är Trochosa ruricola (fältbjörnspindel).  

Storsand 7.8. Del 5 - Mosshuggspindel

Jag hade inte riktigt förväntat mig hitta mosshuggspindel - Haplodrassus signifer - ute på sanden vid Storsand. Den hittades vid den första (och egentligen enda tydliga) dynen en bit upp från strandkanten där den huserade i en del smått växtbråte. Uppenbarligen är arten inte så väldans kräsen med sitt biotopval och även sanddyner fungerar så länge det finns en del växtlighet.

Storsand 7.8. Del 4 - Möjligen ängsmarklöpare

Under en vedstump som låg i sanden en bit från strandkanten fanns denna jordlöpare. Längden är ca 11 mm. Släktet är Calathus och arten möjligen C. erratus. Ängsmarklöpare är det svenska namnet. Fick hjälp med artbestämning i fb-gruppen Skalbaggarnas liv.

 

Storsand 7.8. Del 3 - Gråmyra

Så här ser drottningar av snyggmyra ut. 

Som sig bör är hon också snygg. 

Snyggmyran heter egentligen Formica cinerea. 

Vissa - som t.ex. de som officiellt besluter om svenska namn - påstår att det svenska trivialnamnet är gråmyra.

Storsand 7.8. Del 2 - Sandvarg och sandjakt

Först tänkte jag som så att sandjaktspindlarna - Xerolycosa miniata - ynglat av sig och att denna lilla vargspindelunge är en sådan.

Men sedan insåg jag att det rimligen inte kan vara en sandjaktspindel och att det i stället är sandvargspindel - Arctosa cinerea. Detta även bekräftat av expertis.

Bara någon minut senare noterade jag en sandjaktspindel (X. miniata) med äggsäck. Huruvida de lever hela sommaren som subadulta & adulta eller om olika individer är adulta under olika perioder på sommaren vet jag inte. Har inte fått och/eller hittat svar på den frågan. Men stora sandjaktspindlar springer hur som helst omkring på stränderna redan i maj (se länken ovan).

Storsand 7.8. Del 1 - Mindre klubbgräshoppa och hjärnkollaps

Har vinglat iväg till Storsand (Monäs, Nykarleby) på nya rekognoseringsrundor. Har varit på jakt efter ett specifikt kryp. Hittills är det inte funnet, men man stöter förstås på en del andra medan man letar. Här presenteras de krypen i en alldeles ny serie inlägg.

Mindre klubbgräshoppa - Myrmeleotettix maculata - skuttar omkring lite här och var. Är en vanlig art som tyvärr inte fick mer uppmärksamhet än en exponering för dokumentatonens skull. 

När jag kom ut till Storsand stötte jag tidigt på några vägsteklar. Medan jag plockade kameran ur väskan och förberedde mig på att fotografera dem visade det sig att kamerans minneskort var hemma i datorn. Det är inte första gången detta hänt och känslan när man upptäcker tabben är den att hjärnan kollapsar och lägger sig som en svart, skruttig sörja nere i skallbenet. Ögonen stirrar tomt ut i det stora intet.

Åkte hem efter minneskortet. Gräshoppan var ungefär som en första testbild när jag åter kom ut till Storsand. Vägsteklarna var som bortblåsta då, men jag återvände till platsen lite senare under dagen och noterade en ny vägstekel. Mer om den i ett kommande inlägg.

Projekt "bli biten av rött kvalster". Del 2 - Anystis

Någon som kommer ihåg del 1? Alltså det här inlägget?

Det kan med fördel läsas innan du fortsätter läsa vidare här.

Har du läst del 1 färdigt nu?

Bra! Då kan du fortsätta med det här inlägget.

Särskilt många försök har jag inte gjort under sommaren. Men när sammetskvalstren åter försvann ner i marken var det bara att vänta på Anystis-kvalstren som här hos oss brukar vara fullvuxna och aktiva i juli.

Särskilt många andra röda kvalster brukar inte vara så vanliga här i bloggredaktionens absoluta närhet och projektet har inte varit av det slag att jag aktivt sökt mig till platser där olika röda kvalster kan tänkas hittas. Jag har helt enkelt bara tagit vara på möjligheterna då när de uppstått.

Jag hade haft ett par Anystis-kvalster springades på armarna i mitten av juli. Några bett erhöll jag inte. Men till slut, första augusti, fick jag korka champagnen och ställa till med fest. Jag blev biten!

Kvalstret hittades medan det rände omkring på ett litet hagtornsträd. Jag lotsade över det från trädets blad till högra handen och sökte mig in efter kameran samtidigt som jag kämpade med att hålla det millimeterlånga, toksnabba kvalstret i ögonvrån. Jag ville nämligen inte att det skulle springa upp längs armen och in under ärmen. Då skulle det ju inte längre vara möjligt att fotografera.

Plötsligt stannade det upp på Eminentia thenaris - alltså tummens muskler i handflatan - och då kände jag ett svagt brännande stick. Kvalstret bet.

Vid det laget hade jag kameran redo. Men blixten var inte riktigt korrekt positionerad och dessutom bet kvalstret i den hand jag behöver hålla kameran med. Så när kvalstret bitit färdigt och ånyo började ränna omkring lirkade jag över det till vänstra handen.

Där fortsatte det springa precis så som dessa kvalster gör. De är kvalstrens motsvarighet till irländsk setter i termer av planlöst, hysteriskt springande. Att få en skarp bild var helt enkelt omöjligt. Slutligen stannade kvalstret upp på lillfingertoppen och verkade försöka sticka till. Då satt det still så pass länge att jag hann få en exponering som blev någorlunda skarp.

På bilden ser det ut som om chelicererna hålls mot huden. Något stick kände jag inte den här gången, men fingertopparna har ändå ganska tjockt skinn. Exakt hur stickverktyget ser ut vet jag inte. Har inte hittat beskrivningar eller bilder på detta än.

Hur som helst är det nu bekräftat att de röda kvalster som bits är arter i släktet Anystis. Det visste jag i och för sig redan tidigare. Tillräckligt många anekdoter och beskrivningar av de bitande kvalstren pekade tydligt på att det gällde just Anystis-kvalster. En del av anekdoterna kom dessutom från personer med en del koll på dessa små kryp. Anystis-kvalster är radikalt mycket mindre än sammetskvalster. De beter sig också på helt olika sätt. Men ändå tenderar ganska många människor förväxla dem. Det beror kanske på att man tror att alla röda kvalster är sammetskvalster och att sammetskvalstren således får stå som syndabockar i samband med kvalsterbett - av röda kvalster bör tilläggas.

I min egen bokhylla fanns svaret sedan tidigare. Jag hade bara inte läst det stycket förrän långt efter jag "testade" sammetskvalstren. 

I A manual of Acarology (G. W. Krantz & D. E. Walter) är följande beskrivet:

"Lee (1961) and Southcott (1976) noted that Anystis sp. (probably baccarum) pierces human skin and has no difficulty in feeding to repletion on subdermal fluids. Southcott (1976) described the effect of an Anystid bite as consisting of a stinging sensation followed in some cases by swelling and localized hemorrhaging"

Den boken - samt en hög andra - borde jag förresten göra inlägg om någon gång. Kanske när det blir kallare och mörkare utomhus.

Men hur kändes bettet frågar du dig.

Njah... får jag svara. Det kändes inte mycket måste jag säga. Men kvalstret bet som sagt i handflatan - om än inte där huden är som tjockast - och det gjorde kanske att effekten inte var påtaglig. Hade varit bättre om bettet skett på insidan av underarmen. Det blev heller ingen efterklang eller reaktion av bettet. Jag kommer sannolikt att testa igen om jag hittar någon lämplig kandidat.

Gurkmamma

Jag kollade dessvärre inte epigynet (genitalierna) så ingående, men det torde röra sig om en alldeles ordinär Araniella cucurbitina (lövgurkspindel) som här ses vaka över sin äggsäck. Dylika anordningar stöter man vanligen på i låg örtartad vegetation. Den dokumenterade scenen utspelar sig i bloggredaktionens trädgård.

Silltrut anno 2020

Som brukligt har jag även denna sommar försökt assistera i den kontinuerliga uppföljningen av några lokala silltrutskolonier. För någon vecka sedan var det dags för gömslesittning och spaning efter ringmärkta ungar för att försöka se hur många som klarat sig så här långt. 

Årets spaning renderade inte i många observationer. 2020 verkar alltså ha varit ett mindre lyckat häckningsår.

Den här gången var varken varken ungar eller adulta fåglar pigga på att komma i närheten av gömslena. Men så företogs också spaningen några dagar senare än vad som varit normalt. Det kan måhända förklara varför trutarna var tillfreds med att hålla sig ute på vattnet eller på stenar/grynnor längre bort från kolonierna. Det påverkar i och för sig inte observationerna så värst mycket - förutom att simmande ungar givetvis inte visar benen och ringarna - men det påverkar de fotografier jag brukar ta från gömslet. 

Fotograferandet är förstås inte av hög prioritet. I stort sett all tid går åt att spana efter silltrutungar. Men några bilder brukar det ändå bli. I år således endast några halvt meningslösa avståndsokument. 

Höstflyttande kärrsnäppor är standardfåglar på holmarna den här tiden. I bilden ovan skymtar även en kustsnäppa.

Den obligatoriska bilden av en silltrut.

Jämför gärna med hur det "brukar se ut":

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Gråtrutarna får också vara med på bild. Inte ens de var närgångna det här året.

Jämför med: 

- 2019.

- 2018.

- 2017.

- 2016.

Och ja... jag har sett strandskatan. Den syns tydligt.

Coenosia testacea

Normalt brukar jag börja sortera, montera och dokumentera sommarhalvårets insamlade småkryp först mot senhösten då det inte längre finns så många levande att fotografera. Se föregående inlägg.

Men den här lilla flugan var nyligen avliden i ett av trädgårdens växthus och då passade jag på att fotografera den innan den skrumpnade ihop vilket är vanligt för flugkadaver när de torkar.

Det fanns flera döda individer av den här arten i växthuset. De övriga var dock redan skrynkliga. 

Längden är ganska exakt 3 mm.

I sedvanlig ordning tas bilder från lite olika håll och av olika detaljer. Tvåvingar (ordningen Diptera) har jag inte så tokbra koll på och vet egentligen inte vilka detaljer som är viktiga att fotografera för att nå artbestämningar. Dokumentationen blev mest i form av någon allmän översikt.

I det här fallet hade jag inga större planer på att själv försöka leta mig fram till vad det kunde tänkas vara för fluga. Flugdjungeln är aningen snårig för mig. Jag har navigerat alldeles för lite i den. Att det är en hane kan man dock se i bakändan av flugan.

Måste säga att det är en ganska stilig liten fluga. Elegant kroppsform och väl avvägd kolorit med sammetsaktig yta.

På fb-sidan tvåvingarnas liv kom svaret relativt snabbt. En medlem på sidan nycklade den till Coenosia testacea. Den hör alltså till husflugorna (fam. Muscidae).

När jag hade sökt information om underfamiljen Coenosiinae och framförallt släktet Coenosia framgick bl.a. att arter i släktet ofta hittas i just växthus där de lever som rovdjur på andra små tvåvingar som t.ex. svampmyggor (Mycetophilidae), sorgmyggor (Sciariidae) vilka jagas och äts både som larver och fullbildade. Uppenbarligen spelar alltså Coenosia-flugorna en viktig roll som bekämpare av tvåvingar man helst inte vill ha i sina odlingar och detta har gjort att släktet på sina håll undersökts som biologisk bekämpning. Hur omfattande den verksamheten är har jag inte rotat reda på.

Jag och insamlandet av småkryp

Att samla småkryp har varit ett återkommande ämne i diverse blogginlägg här på utgångspunkten. Det här inlägget har som uppgift att beskriva min syn på saken en gång för alla och på så sätt kan jag framöver vid behov hänvisa hit.

Jag jagar inte aktivt (håvar, bankar, osv.) eller har fällor (fallfällor, malaisefällor el. dyl.) i syfte att samla in insekter. All aktiv jakt sker för min del med kamera och alla infångade kryp släpps efter dokumentation. Endast vid några få tillfällen har jag gjort regelmässig insamling i akt och mening att skicka krypen vidare för fortsatta studier av expertis.

Det finns två primära orsaker till varför jag inte fångar, avlivar och samlar kryp.

För det första är jag en ganska blödig typ som knappt ens mäktar slå ihjäl mygg - om jag ska överdriva lite lätt. Jag känner på något sätt att jag inte har mandat eller verklig rationell orsak för att ta något av daga bara för att jag kan. Här finns det risk att personer som samlar småkryp börjar bygga halmgubbar och utgå från att jag ser samlande som något oetiskt och att jag skulle fördöma sådan aktivitet. Så är absolut inte fallet.

Jag har inga problem med insamling av småkryp för vetenskapliga ändamål. Tvärtom tycker jag det är ytterst viktigt och värdefullt att seriösa entomologer (såväl professionella som amatörer) utför insamlingar för att öka kunskapen om hur den biologiska mångfalden ser ut på olika platser och över tid. Att samla in småkryp är det med marginal bästa sättet att ha koll på dem. Man kan bara nå si och så långt med en kamera. För den absoluta majoriteten av alla småkrypsarter räcker bilder inte till och då är insamling och mikroskop det enda som kvarstår för säker bestämning. Det är bara det att jag personligen inte utför detta pga. min blödighet i kombination med orsak nummer två (mer om det längre ner).

Att samla för vetenskapliga ändamål är under inga omständigheter ett problem för några populationer. Det finns alltså inte heller något ekologiskt argument för att inte samla. Inga småkryp - inte heller de sparsamt förekommande arterna - lider någon skada eftersom det alltid finns spelrum gällande antal individer i dessa fall. Vetenskaplig insamling tar detta i beaktande. Annat är det med trofésamlande som handlar om status och pengar. Då kan det gå som med alvarlarvmördaren på Öland där någon illegalt lagt ut fallfällor för att fånga den rara skalbaggen. I det fallet handlade det inte om vetenskaplig insamling, utan om ren och skär troféjakt där ingen hänsyn tas och där det tvärtom kan vara mer lukrativt om djuret i fråga blir mer sällsynt. 

Självfallet är det också viktigt att hålla reda på var man kan samla in och var man inte får samla om man inte har tillstånd. På skyddade områden som t.ex. Storsanden i Monäs är det ajabaja att samla småkryp utan tillstånd. När jag kontaktades av en professionell entomolog som studerar myrlejon efter han råkade se det här inlägget och ville ha några larver för närmare kontroll samlade jag larverna på en annan strand. Det påminner mig nu om att jag måste kontakta honom och fråga vad studierna av dessa specifika sländor resulterade i. Han misstänkte nämligen att det kunde vara en specifik variant av Myrmeleon bore (liten myrlejonslända) som behövde undersökas närmare för att se om det rör sig om en och samma art eller om det finns skäl för taxonomisk uppdelning.

Är insamlingar och andra naturinventeringar vetenskapligt berättigade om de utförs av amatörer? Sådana diskussioner tar ibland fart när det t.ex. handlar om ringmärkning av fåglar där förstås många "amatörer" är involverade. Svaret är att vetenskap givetvis kan få viktiga bidrag och viktig assistans av amatörer när det handlar om insamling av data (inkl. insamling av småkryp). Stora delar av all data som påvisat radikal populationsminskning av insekter under de senaste decennierna är de facto resultat av amatörers (entomologföreningars) idoga inventeringar under lång tid. Naturvetenskap tar numera ofta hjälp av sk. Citizen Scientist Projects för att få hjälp i sammanhang där projekt kräver många människor. Flera sådana projekt är dessutom helt webbaserade också och det går t.ex. att sitta hemma och knappa sig genom bildmaterial från viltkameror för att räkna observationer. Zooniverse är ett av flera sådana projekt.

Orsak nummer två är att jag är livrädd för att skapa ohållbar arbetsmängd för mig själv. Den orsaken låter kanske lite löjlig eftersom jag har all möjlighet att reglera sådant... skulle man kunna tänka sig. Men det har jag inte... riktigt. 

Jag vet nämligen med mig att jag i egenskap av mer aktiv inventerare/samlare skulle skapa en situation där jag börjar känna ett ohållbart tvång och ansvar vilket troligen resulterar i att mina naturvistelser upphör att vara de mentala andningshål jag eftersträvar och uppfattar som viktiga. Plötsligt skulle alla naturvistelser bli "jobb" och fungerar då inte längre som hälsosam motpol till mitt egentliga arbete. Jag skulle känna tvång att börja strukturera och systematisera på ett helt annat sätt vilket resulterar i begränsad känsla av frihet och avkoppling. 

Det ska dock sägas att jag också sysslar med öppet självbedrägeri. Jag är alltså fullt medveten om att jag ägnar mig åt retorik jag själv kan genomskåda, men som ändå lugnar mig en smula. Jag har trots allt redan viss systematik i vad jag undersöker, hur ofta och hur omfattande det görs. Men jag lyckas lura mig så pass mycket att jag inte upplever "tvånget" och ansvaret som annars riskerar kväva glädjen med att vara ute i spenaten. Dessutom finns det en stor behållning av struktur och systematik eftersom det leder till nya insikter på ett sätt som slumpmässighet inte kan göra.

Jag kunde dock gott tänka mig att arbeta på heltid med inventeringsarbete och fortfarande uppleva att naturvistelser är mumma för skallen. Men då snackar vi en helt annan arbetssituation där koncentrationen inte är splittrad mellan många olika uppgifter.

Det är väl fasligt många döda insekter på bilderna i det här inlägget med tanke på att jag inte samlar?

Jomen visst samlar jag!

Jag samlar självdöda kryp. Det är sådana som hittas vid fönster och framförallt sådana som gått och kastat veven i något av trädgårdens två växthus. I vanliga fall påbjuder min blödighet att jag gör rekonoseringsrundor till växthusen för att fånga och släppa ut insekter som själva inte hittar ut. Ofta undgår insekterna ändå upptäckt eller så har jag glömt utföra kontroller vilket gör att en del dör där inne. När det är soligt väder blir värmen förstås också en faktor som gör att insekterna avlider förhållandevis snabbt. Därför tar jag ibland pincett och en lämplig behållare med mig till växthusen för att samla in de som förolyckats.

Tvåvingar - "flugor" av olika familjer - är med marginal vanligast. Steklarna kommer på klar andra plats och enstaka skalbaggar breddar utbudet en smula. Jag plockar in alla steklar jag hittar medan ganska många flugor ignoreras. Det beror på att flugor tenderar skrumpna ihop och tappa sin ursprungliga form. Bakkropparna blir till russin och även huvudet (ögonen) kan tappa ursprungsformen. Steklar är generellt mycket stadigare i sin struktur även när de torkat. Genom att inte samla in alla flugor tappar jag förstås några arter i min inventering av vilka arter som hittas i trädgården, men det må vara hänt. Jag koncentrerar mig på de som ser intressanta ut men det betyder att jag med säkerhet missar en del spännande flugor som råkar ha vardagligt flugutseende.

Den uppmärksamme entomologen noterar garanterat ett besvärande faktum samt några avvikelser från hur man normalt går tillväga. Avsaknaden av etiketter är måhända remarkabel. Här finns en vetenskaplig brist i mitt hittills utförda värv. Jag borde förstås notera när de samlats in. Platsen är given för dem alla, men tidpunkten är givetvis intressant ur vetenskaplig synvinkel. Sådant har jag dock lämnat dithän och det är en lite lätt skämmig grej. Här skyller jag på mitt "icke-samlande" och har i mitt samlande halkat lite mittemellan dem båda. Samtidigt är detta slarv ett resultat av syftet med insamlingen - alltså bara att se vilka och hur många arter som påträffas i trädgården.

Krypen nålas inte genom kroppen - inte heller de stora. Jag limmar dem alltid i mån av möjlighet längst ut på spetsiga kartongbitar för att få så lite av kartong och nål som möjligt synliga när krypen dokumenteras. Det är alltså fotodokumentationen som är viktig i slutändan. Därför håller jag mig till de tunnaste tillgängliga nålarna samt de längsta och smalaste kartongbitarna.

Jag har inte heller bemödat mig om att blöta/mjuka upp insekterna för att justera kroppsställning. Skulle jag jobba heltid med dylik sysselsättning vore målsättningen och tidsanvändningen per kryp lite annorlunda. Nu monteras de bara så som de är funna. Brukar försöka få den mer informativa sidan av insekten bort från kartongbiten för att fotodokumentationen ska ge större möjlighet till att få med små artkarakteristiska detaljer. 

Normalt brukar jag inte göra så mycket åt de insamlade krypen förrän på hösten då det inte längre finns så mycket action att dokumentera där ute. Då brukar jag börja gå igenom och nåla upp materialet, samt så småningom dokumentera dem längre fram på vintern. Den här sommaren fick jag för mig att börja montera krypen under några regniga dagar och har redan kommit en bra bit på vägen. I den gröna lådan ovan samlas hittills obestämda och odokumenterade steklar. I den röda lådan samlas tvåvingarna. När detta skrivs har jag en drös tvåvingar som ännu ska monteras. Vartefter insekterna dokumenteras och artbestäms (om möjligt) så flyttas de till en annan låda där indelningen är taxonomisk. Steklar finns alltid i gröna lådor medan tvåvingarna som sagt har röda lådor. Skalbaggar återfinns i vita lådor.

Tanken är att alla dokumenterade insekter också ska få synas på bloggen genom de dokumentationer som görs. En del steklar har redan figurerat i inlägg. Problemet är att fotodokumentationen av varje insekt är tidsdryg. Det tenderar bli 5 - 9 bilder per individ/insekt och varje bild är fokusstackad - dvs. den består av många exponeringar. Att dokumentera och bearbeta bildmaterial för en enda insekt tar således flera timmar i anspråk. Jag samlar alltså snabbare än vad jag hinner dokumentera och artbestämma. Det innebär att lådorna med obestämda kryp fylls snabbare än lådorna med färdiga artbestämningar. Hur eller om jag kan åtgärda detta återstår att se. Men framöver ska förstås en del av de kryp som skymtar i bilderna återkomma på bloggen. Jag har en fluga och en stekel på gång.