Havsörn

Har åter varit med i havsörnsinventeringen och ringmärkning av ungar. Det blev många, långa och svettiga kilometrar kors och tvärs på ett område med flera bon som vi fick konstatera var obebodda. Till slut lyckades vi ändå hitta ett för året nytt bo med två ungar som således nu har sina ringar. Föräldraparet höll oss inom synnerligen god uppsikt.

Ska återkomma med lite andra (fler) actionbilder från detta tillfälle.

Effekt, "nära hotad" och kvalster

Ibland blir resultatet oväntat. Av någon anledning drog fotografierna av denna harkrank iväg mot den här färgskalan.

Djupt inne bland bladen i trädgårdens täta åkerbärsbestånd skymtade jag en fläckig bakkropp. Den visade sig tillhöra en harkrank. Jag tog ett fotografi men inte mer. Det var bökigt att alls komma åt att få den här bilden och jag tänkte inte börja platta till eller bryta växterna för att komma i bättre läge. Nu i efterhand inser jag att jag borde ha jobbat lite hårdare med harkranken i fråga. Om jag artbestämt den korrekt så är det en Ctenophora guttata - Gulprickig vedharkrank. Arten verkar vara stadd på tillbakagång och är listad som "nära hotad". Deras larver lever i död lövved och "städningen" av våra skogar har försämrat artens (samt andra vedlevande småkryps) livsmöjligheter. Lokalt kan kvarlämnad ved rädda en del men samtidigt är dessa biotop-öar ofta så pass isolerade från varandra att djuren ändå inte gynnas i någon större utsträckning.

Jag får lov att hålla utkik efter fler - eller samma individ... som är en hona.

På lockespindlar ser man ofta röda små kvalsterlarver. Här har även denna harkrank drabbats av en sådan. Möjligen är det Leptus beroni men jag ska inte hugga den gissningen i sten. Vuxna kvalster parasiterar inte på andra djur utan lever som rovdjur.

Minisåg

Tenthredo livida är en drygt centimeter lång bladstekel vars hanar - som den på bilden - just nu syns relativt ofta. Nervösa, knyckiga och med viftande antenner verkar de konstant söka av omgivningen. 

Bladstekelhonornas äggläggningsrör är sågtandat och med det kan de på växtblad göra snitt i vilka äggen placeras. Larverna som påminner om fjärilslarver äter sedan av bladen. Vuxna exemplar av Tenthredo livida äter småinsekter och pollen/nektar. Den synliga skillnaden mellan könen är att honorna har svart bakkropp och något mörkare ben.

Insekter ska fotograferas i kyligt väder. Denna snabba stekel var nog extra kvick i solvärmen (bilderna togs för några dagar sedan) och det blev knepigt att få till någon acceptabel skärpa.

Fluglandskap

Flugor sitter ofta still så att man kommer nära med kameran om man bara rör sig lite försiktigt och långsamt. Därför blir det en och annan flugbild när det är småkrypsjakt.

Här är några blandade resultat där flugan i olika utsträckning agerat motiv eller bild-ingrediens.

Köttfluga - Sarcophaga carnaria

Två getingar med rött

Tio olika geting-arter ska normalt vara möjliga att påträffa här i Österbotten. Det handlar då om sju arter sk. långkindade getingar (Dolichovespula) som bygger sina bon mer öppet och synligt (t.ex. takgeting och buskgeting) och tre arter jordgetingar (Vespula).

Sedan tidigare har jag sett och artbestämt fyra arter i vår trädgård och nu i dagarna blev det två till. Båda dessa kännetecknas av tydliga röda fläckar på bakkroppen.

Idag hittade jag denna drottning av arten rödbandad geting (Vespula rufa) som samlade trämaterial till sitt bo (fyra första bilderna). Enligt Nationalnyckeln - detta fantastiska bokverk - vill arten hålla till i barrskog och bygger gärna sina bon i skuggiga och lite fuktiga miljöer. Då den normalt hör skogen till är den inte särskilt vanlig som trädgårdsgäst. Eftersom den här drottningen samlar trä till sitt bo tycks den alltså bygga någonstans i eller väldigt nära vår trädgård. Hennes arbetare ska kläckas i andra halvan av juni.

Notera att första ryggplåten (tergit 1) har en bortbruten del.

För några dagar sedan påträffade jag en drottning av arten Nordgeting (Dolichovespula norwegica).

Tyvärr kom jag inte åt att ta några bättre bilder än dessa två (ovan och nedan) innan hon flög iväg men man ser i alla fall tydligt de röda sidofläckarna på tergit ett och två. Sista ryggplåten (tergit 6) har också en markering som bildar två gula fläckar i det svarta vilket kan ses som lite typiskt för arten. Men getingarnas färgmönster varierar en del inom arterna och i vissa fall kan det vara svårt att skilja dem åt.

Kopia som inte riskerar bli lurad i Österbotten

Denna representant ur familjen rovsteklar (Crabronidae) hör till släktet Argogorytes och är sannolikt arten A mystaceus. Det är en hane och det syns bl.a. på de långa antennerna. Antennlängden avslöjar också att det inte är någon av de solitära getingar som den annars lätt kan förväxlas med. I både kroppsform och färger är Argorytes-stekeln närmast en kopia av en solitär geting. De tydligaste skillnaderna (förutom hanarnas antennlängd) är den gula markeringen ovanför käkarna och avsaknaden av getingögonens typiska inbuktning vid "pannan". Getingarna viker också vingarna mer extremt i längsled när de sitter på något underlag. 

Argogorytes-steklarna gräver tunnlar där de lägger ägg och dit de sedan levererar mat till larverna. Maten i fråga är, hos dessa steklar, strit-nymfer. De vuxna steklarna äter dock bara pollen och nektar. 

1946 gjorde Bertil Kullenberg - professor i entomologi vid Uppsala - upptäckten att orkidén flugblomster (Ophrys insectifera) är specialiserad på att lura just Argogorytes till pollination. Stekelhanarna förleds tro att flugblomsterblomman är en stekelhona varpå de landar i hopp om att kunna para sig. Orkidéns pollinier ("Pollensäckar") fastnar då i stekelns ansikte och följer med hanen till följande falska stekelhona. Orkidén lyckas lura stekelhanen både genom blommans form och färg men även genom sin doft. 

Flugblomster finns inte hos oss i Österbotten men det hindrar givetvis inte stekeln från att existera här. "Samarbetet" mellan stekeln och flugblomstret är sannerligen inte ömsesidigt. 

Det bör tilläggas att min gräsklipparförmåga blir kraftigt nedsatt pga. alla småkryp som syns överallt i grönskan. När jag noterade denna stekel bland våra strutbräken fick jag givetvis direkt avbryta klippandet och rusa in efter kameran. Tack och lov satt han kvar men jag hade svårt att få till riktigt vettiga bilder inne bland de vindkänsliga bladen. Dessutom rusade han ständigt omkring både hit och dit så han gjorde det inte lätt för mig.

I kvällssolen nere vid älven

Nattsländor (Trichoptera) finns det gott om. Arterna är många och skillnaderna ibland små.  Jag har ännu inte ens kommit fram till vilket släkte den här tillhör.

Rörbaggarna hör till familjen bladbaggar (Chrysomelidae). De är något mer långsträckta än de runda bladbaggar vi ofta hittar i trädgårdarna och larverna lever under vattenytan där de både äter och utvinner syre av vattenväxter. Olika rörbaggearter specialiserar sig på olika växter. Donacia impressa är en av de vanligare rörbaggarna och nere vid åkanten fanns en hel drös i ett litet kaveldun-bestånd. Jag hade lite knepigt att komma åt med fotograferandet men bilden ovan ger ett hum om hur de ser ut med sina fantastiska koppartoner.

Edit: borde vara Donacia bicolora - guldrörbock.

Bland kaveldunbladen fanns även skalet av en trollsländenymf. Formen och storleken kunde tyda på att det är en fyrfläckig trollslända (Libellula quadrimaculata) men jag är inte helt hundra.

Replot 11.5. Del 8. Tärnkavalkad

Jag kan nästan glömma tid och rum när jag får möjlighet att betrakta tärnor. 

Tärnan ovan är en silvertärna (Sterna paradisaea), de två följande är fisktärnor (Sterna hirundo) och resten är fler silvertärnor förutom den som skränar ensam på stenen.

Eleganta flugor

Skridflugorna (Micropezidae) är rätt stiliga små varelser. Ganska långsträckta och sportiga på något sätt. De rör sig dock lite långsamt (skridande) och ses ofta i skuggiga partier bland lågt växande örter. Larverna lever sannolikt av förmultnande växtdelar eller svamp. Det här är förmodligen arten Calobata petronella men det finns en annan - Neria cibaria - som liknar en hel del så det är med reservation jag gör min gissning. Vuxna Calobata-flugor äter bl.a. småinsekter som t.ex. bladlöss.

Hårig bärfis

Dolycoris baccarum - hårig bärfis.

Den här skinnbaggen är vanlig och ses ofta i trädgården där den kan ge sig på bär eller frukter. Ibland kan den också sticka till ett och annat bladlöss. 

Blomflugorna är på G

I Finland har vi 18 arter av slamflugor (Eristalis) varav 13 finns i Österbotten. Vissa av dem är till utseendet väldigt lika och när arterna dessutom bjuder på inbördes färgvariationer kan det lätt bli knepigt med artbestämningen.

Hanen här ovan torde dock vara en Eristalis interrupta (fältslamfluga).

Slamflugorna tillhör familjen Syrphidae - blomflugor - och de vill gärna ha närhet till fuktiga platser. Larverna lever i vatten där de livnär sig på ruttnande organiskt material och alger. Man hittar dem ofta även i mindre vattensamlingar som t.ex. hinkar eller motsvarande där vatten lämnats att stå en längre tid. Larverna är kännspaka med sin gråa, halvt genomskinliga kropp och det långa andningsröret som också gett dem deras namn - råttsvanslarver.

På hagtornsblommorna gottar sig två slamflugor jag tror är Eristalis arbustorum (lillslamfluga) men den till vänster kan mycket väl tillhöra en annan art. Ett är dock säkert och det är att den vänstra flugan är en hona och den till höger är en hane. Hanarna har större ögon som hos många arter sitter ihop uppe på huvudet och det är en generell flug-grej. Honornas ögon är tydligt åtskilda från varandra. Slamflugornas hanar har i många fall också större gula fläckar på bakkroppens sidor än vad honorna har. 

Meliscaeva cinctella (bandflickblomfluga) är en vanlig sort som syns på en stor mängd olika blommor. Artens larv är rovdjur och livnär sig på bladlöss.