Stor dos skräntärna

Någon eventuell följare av denna blogg kommer kanske ihåg att det förra sommaren (juni - juli) blev ett antal inlägg från något lokalt fågelskär och de ringmärkningar av silltrut som där ägde rum. Den här sommaren har jag inte varit lika flitigt med om ringmärkningsprojektet som ju fortfarande pågår.

Mitt schema har helt enkelt inte tillåtit samma engagemang som förra året. Men för en dryg vecka sedan hängde jag på och vid sidan av sökandet efter silltrutungar blev det även några fotografier.

Silltrut må vara föremål för ringmärkningen. På skären bor förstås även andra invånare och i det här inlägget flaggar jag för den alldeles magnifika skräntärnan - kanske den finländska häckfågel som har den vackraste lätes-repertoaren (vrid upp volymen på max och njut) av dem alla.

Skräntärnan är ju ingen talrik fågel. Det finns enstaka par här och var längs kusten. I hela landet beräknas ca 850 par häcka. Våra Östersjö-skräntärnor flyttar huvudsakligen till inlandsdeltan och sjöar i Västafrika söder om Sahara. På grund av olika miljö- och jakt-relaterade orsaker i samband med flyttningen och vintervistet, har populationen tidvis sjunkit ganska markant under de senaste decennierna. I Europa torde det totalt finnas ca 4 700 par vilket ju är en noterbart låg siffra. 

I rödlistningen är skräntärnan numera klassificerad som nära hotad (NT) från att tidigare (2000) klassats som sårbar (VU). Orsaken är att skräntärnans minskning upphört och populationen stabiliserats, samt i viss mån ökat något på sina håll.

Lokala hot är främst mink och ställvis möjligen gråtrutspredation. Mänsklig störning vid fel tidpunkt kan också bidra till misslyckad häckning. Fortsättningsvis är de största bekymren ändå förknippade med flyttningen och övervintringen - precis som hos de flesta av våra långflyttande fåglar. Flyttfåglar som är beroende av specifika miljöer längs flyttstråken riskerar drabbas extra hårt när habitatförluster sker. Det räcker ju med några enstaka miljöförändringar på en rastplats för att flyttningen ska äventyras. Fåglarna har givetvis sina bunkringsplatser som bör fungera för att de ska klara transportsträckor där de inte kommer åt någon föda. Sahara - vilket många flyttfåglar flyger över - är ett sådant exempel.

Även skräntärnans ungar får sina ringar. De börjar vara så stora att de följer med sina föräldrar ut på stenarna runt holmarna, men den här tryckte i vegetationen och ansåg sig vara osynlig.

Osynligheten till trots fick den en läsring (läsbar genom t.ex. tubkikare eller tillräckligt bra fotografi).

Mamma och pappa skräntärna är mycket måna om sin avkomma. Det är ju i och för sig närmast regel inom djurvärlden (dit jag också räknar människor) men skräntärnorna visar sin omtänksamhet genom resoluta attacker på låg höjd. 

Det är tur att fåglarna har ett så vackert klingande varningsläte. Annars hade man nästan blivit smått skrämd när de tar fart och sveper över med sådan marginal att vinddraget drar fram fukt ur tårkanalerna.

Skräntärnans lekamen och uppenbarelse är nästan lite utöver det ordinära i fågelväg. Kombinationen av elegans och kraftfullhet är precis och välbalanserad.

Tidvis sätter man sig ner och avvaktar vad de där tomtarna sysslar med och vart de styr sina steg.

Och om tomtarnas rörelser inte är till belåtenhet bör de få en ny dos skrän och vinddrag över sig.

Och igen...

Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990 - 2013

Rune Jakobsson & Ralf Wistbacka

Jakobstadsnejdens Natur r.f. 2015

ISBN978-952-93-5016-2

Kamhornad knäppare

Om inte om vore om skulle det här vara en hane och då skulle han ha rejäla kamformade antenner. Men nu är det en hona och antennerna är aningen mer diskreta. Oberoende detta är hon givetvis magnifik i sin metalliska mundering och knäpparrelativt stora storlek på ca 16-17 millimetrar.

I början av maj satt hon på ett ålandsrot-blad - Inula helenium - och... tja... satt... där.

Det gjorde hon rätt i eftersom hon då blev ett nytt artfynd för trädgården.

Nu finns det i Finland huvudsakligen två alternativ om man ser en bagge som motsvarar knäpparen på bilden. Båda tillhör släktet Ctenicera. Den vanligare av dem ska vara C. pectinicornis (kamhornad knäppare) medan C. cuprea (nordlig glansknäppare) fyndats huvudsakligen i östra delen av landet samt i ett "bälte" mellan Kuusamo-trakten och över till Uleåborg (på ett ungefär). C. pectinicornis påträffas i hela södra delen av landet och längs västkusten går den upp till Uleåborg. 

Detta torde vara C. pectinicornis.

Smak för flockblommor

Kanske dags för en ängsskinnbagge. Det är nämligen mer än ett år sedan jag lade upp den senaste och den var den enda under fjolårets ängsskinnbaggesäsong.

Här har vi en liten (ca 5 mm) mörk sak med gult hjärta på skutellen. Den heter Orthops basalis och gillar blommor. Allra mest gillar den flockblommiga blommor (fam. Apiaceae).

O. basalis uppträder i två färgvarianter. Det är den mörkare modellen som sitter på björnlokans knoppar i bilden här ovan.

Knätofs två månader senare

Knätofsspindeln - Uloborus plumpipes - jag erhöll från en lokal blombutik, finns kvar i behåll.

Hon har dock inte brytt sig i de flugor som erbjudits och därmed tappat vikt och omfång.

För några dagar sedan fick hon i alla fall aptit och hoppeligen ska den nu hålla i sig.

Var för någon vecka sedan inne vid Plantagen i Vasa. Där finns enorma mängder av den här arten. De flesta stora exemplaren finns i fönstret som vätter mot väster.

Äggstinn

Sista bilden före blixtens batterier gav upp en sen kväll - eller natt - för några dagar sedan. Clubiona-honan har bakkroppen full av ägg. 

När blixten hade lagt av fick hon vara. Egentligen borde jag ha kollat epigynet men...

... Tja.

Fönsterjägare

Laduhoppspindlarna - Sitticus terebratus - som bor på huset har insett att det där fönstret jag nämnde i föregående inlägg, är en perfekt plats för matanskaffning. De kan klämma sig in (fönstret är väl bristfälligt isolerat) och lätt fånga de småkryp som klänger omkring på glaset. Uppenbarligen har spindlarna inga problem att hitta ut igen.

Tyvärr fick jag inte reda på vad den här hanen hade fångat. Tror det var någon liten tvåvinge (fluga/mygga) av något slag.

Fönsterfångna kryp

Fönster är ju ypperliga insektfällor. I det utrymme vi har snickeri samlas en hel del. De flesta plockar jag ut därifrån och om något speciellt kryp uppenbarar sig tar jag väl en bild eller två.

Ansträngde mig inte andfådd över att ta bild på den här 16 mm långa honan ur underfamiljen Ichneumoninae, men egentligen borde jag väl ha försökt klämma till med lite bättre resultat. Det vill ju dock vara så att sådant anstaltande tar tid i anspråk och det är tid jag inte alltid har. Därför blir det förstås en del snabba dokumentationsbilder i vilka artning inte alltid är möjligt. Hela hon får förresten inte plats på sensorn med MP-E65-objektivet. Därför saknas en del av antennerna.

Men med god hjälp av Geir Ørsnes (via Hymenopterists Forum) fick jag veta att det sannolikt är Coelichneumon desinatorius. 

Som en liten parentes kan jag notera att det tusende inlägget på bloggen inte registrerades i min hjärna. Passagen skedde för en månad sedan och detta är inlägg nr 1042. Utgångspunkten firar dock inte detta i efterskott - i alla fall inte nämnvärt. 

Dessutom har antalet inlägg med insekter för första gången gått förbi de fågelrelaterade inläggen. Insekterna leder nu med 390 mot fåglarnas 380. Spindlarna är rejält distanserade med sina 148 inlägg.

Mysko Tenthredo

Mycket tjat om artning i de senaste inläggen. Fortsätter tjata.

Dessa Tenthredo-steklar brukar inte vara de mest hopplösa när det gäller artbestämning.

Det finns ett antal svarta med gul teckning som kan vara lite krångliga att skilja på, men i övrigt är det   "en bit av tårta" som de säger i engelska länder - men på engelska då alltså.

Jag tänkte just exakt på den där tårtbiten medan jag fotograferade. Även om jag inte kände igen arten och förstod att den var ny för mig, var jag förvissad om att frågetecknen snart skulle räta ut sig så fort jag kom in med bilderna och kunde sätta mig ner för att leta.

Jo pyttsan!!

Den här bladstekeln finns inte!

Jag har gått igenom alla 35 arterna kända i Finland. Någon med samma teckning och färgförddelning finns bara inte. Den är som en blandning mellan Tenthredo livida och T. ferruginea.

Expertisen som konsulterats har heller inga svar. En gissning är T. livida och frågan är så om detta är en ovanligt ljust färgad sådan. Det är i alla fall en vanlig art här i trakten.

Ceriselila ögon

På toppen av ett svärdsliljeblad klängde den här lilla flugan och visade sina bedårande ögon. Vet inte om cerise-lila är en riktigt färg - eller om dessa facettbatterier kan hänvisas till en sådan färg.

Någon aning om vad det är har jag inte. 

Redigering 18.8.2024: Flugan tillhör familjen kolvflugot, Scathophagidae, och torde eventuellt vara någon art i släktet Parallelomma. 

Revansch med puckeldansflugorna

Efter irriterande många icke-via-fotografi-artbara kryp, tar Utgångspunkten härmed revansch med denna 4 mm lilla puckeldansfluga. I bestämd ton och med distinkta fingernedslag på tangenterna, skriver jag nämligen att detta - mina damer och herrar - är en fluga vid namn Tachypeza nubila.

Den må se liten och spröd ut, men andra småkryp i dess storlek bör vara på sin vakt. Puckeldansflugor är ettriga små rovdjur. Munnen innehåller verktyg gjorda för att tömma bytesdjuren på innehåll.

Vilse bland brokparasitsteklarna

Jag får sluta att bara fotografera och börja samla in dem också. Den senaste tiden har jag nämligen plåtat lite för många kryp som är närmast störtomöjliga att arta på basen av dylika fotografier. När det handlar om t.ex. brokparasitsteklar är det ju i och för sig ingen nyhet. 

Ska man vara lite vetenskaplig av sig så är en observation utan artbestämning egentligen ganska värdelös. Om den här stekeln inte kan artbestämmas, kan den ju heller inte ingå i något vettigt register över biota och utbredningsområden.

Så även om jag skulle ha väldigt stor lust att stämpla Oxyrrhexis carbonator på den här stekeln, är det ju bara en grov gissning. Observationer bygger inte på gissningar. Det finns helt säkert en obehagligt stor drös dubbelgångare inom underfamiljen Pimplinae. Stekeln är i alla fall en hane.

Så nu får jag allvarligt börja ta ställning till det där med att samla in eller inte.

Edit 12.7.17: Har fått bekräftat att det är Oxyrrhexis carbonator. Förutom att jag tyckte stekeln såg oföskämt mycket ut som nämnda art, gick jag även på ledtråden att vi har mycket (drivor av) Steatoda bipunctata (fettspindel) här hos oss. O. carbonator är parasitoid på fettspindeln. Eftersom bildens stekel är en hane är han förstås på jakt efter en hona. Men båda könen lär väl samlas i närheten av larvmaten oberoende.

Vilse bland blomsterflugorna

Min kondition är sannerligen inte bra när det handlar om grenen flug-artnings-orientering. Jag springer ständigt vilse. Så fort jag stämplat någonstans upptäcker jag att det var fel kontroll. Jag ser helt enkelt inte träden för hela skogen - eller typ liksom alltså.

Med den här har jag sökt hjälp men det vill inte riktigt lossna ändå.

En blomsterfluga ska det ändå vara - Anthomyiidae på vetenskapiska.

For the love of lilies

Skalbaggen med den röda polojumpern - Lilioceris lilii.

Stilfull!

Salento. Del 3 - Insekter

Jag drar till Italien för att se kamgräsfjäril - Coenonympha pamphilus - trots att den flyger här hos oss också. Men av någon märklig anledning är mina enda bilder av arten tagna där nere i stövellandet.

Här är i alla fall en fjäril jag inte hittar bakom knuten i hemsoporna vilken sketen tisdag som helst. Artningen är inledningsvis lätt. Släktet är Pontia. Därefter är det också lätt att hitta arten - eller? Nej slutligen är det galet krångligt. Det finns nämligen två arter som inte kan skiljas från varandra annat än genom elektroforetisk undersökning på "färska" exemplar. Några sådana aktiviteter idkade jag inte. 

De två arterna är Pontia daplidice och P. edusa. Den först nämnda finns med i Nationalnyckeln och kan tidvis påträffas i Norden. Den heter grönfläckig vitfjäril på svenska. P. daplidice är uppenbarligen något mer västlig i sin utbredning medan P. edusa är något mer östlig. I Italien överlappar de varandra - typiskt nog om man tänkte sig att fyndplatsen kunde ha någon betydelse för vilken det rimligen är ur statistisk synvinkel. Solklart fifty-sixty-fall.

Att vara så här färgstark är inte någon garanti för att man är unik och lättartad. Försöker man ha att göra med småkryp är det ett ständigt ältande kring det ena eller det andra. Släktet är inga problem. Där är det bara att skriva Carpocoris utan någon som helst tvekan. Men sedan är det en liten trio av arter som blir krångliga att bena ut. När dessa arter yttermera är en smula variabla både i färg och form på så sätt att de typ "går in i varandra" rent utseendemässigt, ja då är ett dylikt fotografi inte mycket att hänga i julgranen. De tre arterna är C. mediterraneus, C. fuscispinus och C. purpureipennis - nämnda i en slags sannolikhetsordning på basen av vad jag tror. Det finns ytterligare en art - C. pudicus - som är väldigt lika, men den torde ändå vara avskriven i det här fallet.

C. purpureipennis (purpurbärfis) hittas för övrigt även på Utgångspunktens breddgrader. Samma kunde nästan (men inte helt) sägas om C. fuscispinus (bred bärfis) som åtminstone finns i södra Sverige. Dessa arter tycks här i norr sällan bli så eldröda som de kan vara längre söderut.

Avslutningsvis ett avståndsdokument över segelfjäril - Iphiclides podaliurus. Flera gånger fladdrade denna vackra dagfjäril rakt framför mig. Men i de lägena hade jag ingen kamera i händerna. När jag väl hade kameran var segelfjärilarna som bortblåsta.

Salento. Del 2 - Ruinödla

Här blev det bekymmer med artningen. Det trodde jag inte riktigt men så blev det.

På något sätt hade jag för mig att det måste röra sig om murödla - Podarcis muralis. Men det visar sig att den inte finns i Apulien. Det är smått lustigt eftersom den är utbredd över i stort sett hela resterande Italien. Vad är det på klacken som murödlorna inte gillar?

Det tog ett tag innan jag accepterat att det är släktingen Podarcis sicula - ruinödla. Mestadels berodde det på att jag sett så förtvivlat få bilder på ruinödlor i den här färgskalan. Men arten är påvisat adaptiv och uppvisar en mängd olika anpassningar till olika miljöer inom sitt utbredningsområde. De har även varit föremål för forskning om snabb evolution. I det fallet handlar det inte bara om färganpassning. utan om mer avgörande skillnader i beteende och morfologi.

Ruinödlorna var ganska lätta att komma åt med kameran. I likhet med geckoödlorna i förra inlägget, handlar det förstås om att närma sig med låååååånnnngsaammmma rörelser.

Ruinödla är förresten den avgjort vanligaste ödlan (kanske reptilen) i södra Italien.

På dagarna jagar de myror på murar och stenläggningar. Till kvällarna kryper de in bland skrymslen och skrevor för att sova.

Salento. Del 1 - Murgecko

Mellan 19 och 22 juni blev det arbetsresa till södra Italien. Närmare bestämt till en plats precis öster om staden San Cesario di Lecce som ligger precis söder om Lecce som ligger precis i Salento som är själva klacken och därmed södra delen av regionen Apulien (Puglia).

Givetvis hann jag kolla som hastigast på diverse lättillgängliga kreatur också.

Först i raden kommer härmed en grupp av ödlor jag stött på ett flertal gånger under arbetsresorna till det aktuella landet, men som jag inte fått fast på sensorn förrän nu.

I Italien finns fyra olika gecko-arter och på den plats jag befann mig var murgeckon - Tarentola mauritanica - synlig både här och där. Normalt är de mestadels nattaktiva, men nu var de relativt synliga även dagtid. 

Murgecko kan bli uppemot 16 cm lång. Den är varierat brunspräcklig, relativt "taggig" och känns liksom rätt rejäl på något sätt.

I vanliga fall kilar de iväg snabbare än man hinner säga gecko. Men har man i förväg koll på var de sitter och går varligt fram, så verkar de tro att kamouflaget fungerar.

Vid minsta lilla hastiga - nej, minsta lilla normala - rörelse knycker de iväg bakom ett hörn, in i en spricka eller bara liksom bort i tomma intet.

That's murgecko for you. Och äntligen fick jag bilder på dem!

Förresten fick jag ju bilder på ett annat djur samtidigt. Inte bra bilder - men ändå. I andra fotografiet syns de bäst. Det handlar om några röda kvalster som agerar fästingar på geckoödlorna. Ofta syns de på fötterna. Släktet är Trombicula men art får vara obestämt.

Informativa ben

För en tid sedan presenterade jag Finlands nordligaste dokumenterade fynd av Drassodes villosus (sprickhuggspindel). Kort därefter dök ett nytt fynd upp. Den här får dock finna sig i att vara det nästnordligaste fyndet och han förlorade med ca 40 meter.

Kanske en smula poänglöst i sig att publicera ytterligare en likadan spindel som i ett annat ganska färskt inlägg, men så blev det ett par bilder där kammarna av korta täta känselhår på insidan av hans tarser syns bra. Därmed tyckte jag att publiceringen är någorlunda berättigad.

Brokparasitstekelöverkurs

Hann få till några bilder av denna 4 mm lilla Ichneumonidae-hane innan han drog. Tyvärr var alla bilderna ur samma riktning. En bild rakt ovanifrån vore lite extra hjälp när dylika svårbestämda rackare ska artas.

Men i det här fallet hade det knappast ändå räckt långt. Det är t.o.m. vanskligt med underfamilj. Någon Cryptinae torde det ändå vara enligt expertis som har koll på brokstekelfamiljen.

Att fotografera bin i blommor alltså...

Bin som jagar pollen är lagom lätta motiv. När de inte stressar hysteriskt mellan blommorna borrar de ner sig så mycket det bara går bland ståndare och pistiller.

Hur hade biet ens tänkt att jag skulle lyckas fixa en vettig bild? Minsta lilla paus dög minsann inte. Nej, ett konstant bökande nere i maskrosen var tydligen enda aktiviteten i det  här biets hjärna.

Vad är det för ett bi då? Inte helt lätt att se förstås. Men man kan skymta delar av de båda fläckarna med tätare ljus behåring framför vardera facettögonen. Det visar att det är fråga om ett sandbi (Andrena). Resten av kroppen och behåringen understryker släktet i fråga.

Nu finns det ju ett antal sandbin med med denna färgteckning. Men baserat på graden av behåring på respektive kroppsdelar, de inbördes färgerna och hårens längd, så pekar allt i riktning mot Andrena haemorrhoa - trädgårdssandbi. Inledningsvis vara jag smått osäker och velade mellan trädgårdssandbi och A. fucata (hallonsandbi). De är relativt lika, båda flyger nu och båda är vanliga (på en skala). Hallonsandbi har dock normalt tydligt hårigare tergiter (plåtarna ovanpå bakkroppen). Att det är trädgårdssandbi fick jag också bekräftat av mer säkra bi-kännare.