Skimmervägstekel

Frångick mina normala impulser och tog endast ett enda dokumentationsfoto av denna stekel. 

Jag skyller på följande orsaker:

- Mer krävs inte för artbestämning.

- Lathet i kombination med många insamlade insekter som står i kö för artbestämning och dokumentation.

- Jag har sedan tidigare flera detaljbilder av samma art och kön - om än ett oerhört anskrämligt, fult och tråkigt exemplar.

De vita tibiasporrarna berättar att det är en hane av skimmervägstekel Caliadurgus fasciatellus. Den tidigare dokumenterade hanen har mycket mindre rött på benen men det verkar, så vitt jag kan notera, vara ganska variabelt och någon förväxlingsrisk med andra arter torde inte förekomma tack vare tibiasporrarnas färg.

 

Svart murarvägstekel

Klara vingar och vita markeringar i ansiktet på denna i övrigt mörka vägstekel (fam. Pompilidae) ger hane av murarvägstekel Auplopus carbonarius.

Exemplaret hör till de steklar som samlades in 2020 (döda i trädgårdens växthus) och som jag för närvarande fortfarande går igenom, dokumenterar och artbestämmer.

Jag har varken påträffat svart murarvägstekel eller dess bokonstruktioner tidigare och arten verkar åtminstone enligt rapporterade observationer ha en ganska sydlig utbredning i landet.

Svart murarvägstekel kan hittas i ett flertal olika biotoper och det verkar råda stor flexibilitet gällande hur och var de murar sina boceller. Skrymslen under eller mellan stenar är måhända favoriserad byggplats men de kan även välja flyghål av skalbaggar eller exempelvis springor i träbyggnader som t.ex. vid fönsterkarmar. Det som behövs är någorlunda närhet till lera och vatten för insamlandet av "murbruk".

Vilka spindlar de fångar som mat till larverna är de inte heller så nogräknade med. Snabblöpare, krabbspindlar, säckspindlar, plattbuksspindlar och en rad andra familjer räknas upp.

Referenser:

Abenius, J., Hall, K. & Nyman, L. (2022). 

Nordiska vägsteklar och närstående (Pompilidae m.fl.). 

Uppsala: SLU Artdatabanken.

BWARS

Storsand 27.5. Del 4 - Vargvägstekel

I slutet av maj flyger vargvägstekel Anoplius viaticus lågt över sanddynerna vid Storsand och letar efter vargspindlar som matförråd till sina larver.

Deras hetsiga, ryckiga, på-tok-för-mycket-kaffe-beteende gör dem svårfångade med kameran. Enda enstaka gånger har jag lyckats närma mig tillräckligt för en bild eller två.

Bäst är det ifall man hittar en hona som gräver bohåla. Då är hon i alla ungefär på samma plats vid upprepade tillfällen och man får chans att lyckas med ett par skarpa bilder även om hon inte är stilla för en sekund.

I fotografierna är hon framför ingången och sprätter bort sand som annars riskerar rasa ner i hålet.

Skimmervägstekel

Vägsteklar (fam. Pompilidae) är något av en favoritfamilj i min bok. Jag vet inte exakt varför, men troligen har det att göra med deras sportiga uppträdande och tillsynes dödsföraktande idé att föda upp larverna på förlamade spindlar. Men frågan är förstås hur dödsföraktande det egentligen är. Vet inte om det alls finns exempel på att spindlar lyckats värja sig och slå tillbaka när vägsteklar närmat sig.

Det lilla favoritskapet till trots finns här på bloggen inte många bilder av vägsteklar. Dels har jag faktiskt inte lagt någon tid på att söka upp dem mer specifikt och dels är de så oerhört raska och knyckiga att fältbilder är knepiga att åstadkomma.

Det här är min första insamlade vägstekel och det är precis som den absoluta merparten av alla andra i samlingen ett kryp som självdött här i trädgården - närmare bestämt i växthuset. Troligen har stekeln legat på något ställe där kondens i något skede gjort den våt med tanke hårens utseende på mellankroppen.

Bilderna är nästan en smula knasiga och stökiga". Stekeln hade helt enkelt något "svår" kroppsställning och jag har inte tagit för vana att mjuka upp krypen och positionera om vingar och ben. Det är för mycket jobb och det görs endast med några enstaka exemplar.

Arten  är Caliadurgus fasciatellus och det är en hane. Svenska namnet är skimmervägstekel. 

Han har ett blått skimmer i det som ser svart ut, men tyvärr försvinner nyansen när ljuset diffuseras inför fotograferingen. Jag tog i det här fallet inga bilder utan diffuserat ljus så som jag gjorde i det här inlägget med en rovstekel. I bilden av bakkroppen längre ner skymtas en viss blå ton i de första tergiterna.

Längden är mellan 6 och 7 mm. Honorna har rödorange främre halva av bakkroppen.

Hanen kännetecknas bl.a. av långa, ljusa tibiataggar på de två bakre benparen. Tyvärr har jag inte riktigt möjlighet att få vettiga bilder av taggarna så att deras längd syns ordentligt. Ben och vingar är lite tokigt placerade i förhållande till varandra.  Kunde kanske ha tagit en bild underifrån dock.

Ett annat kännetecken är den vita sjunde ryggplåten på bakkroppen.

Skimmervägstekel jagar hjulspindlar (Araneidae) och käkspindlar (Tetragnathidae). Dessa förlamas och släpas till en plats där honan gräver en grop i vilken spindlarna förpassas tillsammans med ett ägg.

Hedar, glesa skogstyper, kraftledningsgator, hyggen och hällmarker nämns som biotoper där man hittar arten. I Tyskland är den känd från städer, men jag vet inte om lilla Nykarleby platsar in som ett sådant exempel i det här fallet. Tror Nykarleby snarare platsar in i egenskap av "kulturmark".

Jag har endast vid ett fåtal tillfällen skymtat vägsteklar i trädgården. Någon artbestämmning har jag aldrig åstadkommit. I nuläget finns heller ingen riktigt bra markplats där grävande steklar och bin har ideala förhållanden. Att skapa sådana platser ingår i planerna för att öka biodiversiteten.

Nästa sommar får jag väl spana lite extra efter honor på jakt efter någon av trädgårdens många hjul- och käkspindlar.

Referens: Artfakta, Artdatabanken. SLU.

Storsand 7.8. Del 9 - Möjligen dyngökstekel

Om du läste första inlägget i denna "serie" av inlägg om Storsandsbesöket 7.8 så kommer du kanske ihåg att jag nämnde några vägsteklar.

Jag stannade alltså åter upp på platsen där jag hade sett en del vägstekelaktivitet. Bl.a. såg jag en som eventuellt kunde ha varit någon Episyron - rimligen E. rufipes - men det skedde i samma veva som jag upptäckte att minneskortet var kvar hemma i datorn. Således stirrade jag ut i tomma intet snarare än koncentrerade mig på vägstekeln. Den stekeln hade dessutom en spindel med sig till sitt bo. Tyvärr hann jag inte se vilken spindel det var heller. Vägsteklar är ganska knyckiga och hastiga av sig.

Hur som helst. När jag åter var på plats där de hade grävt tidigare under dagen så dök ytterligare en vägstekel upp.

Något byte hade den inte med sig. Hon sprang omkring på sedvanligt vägstekelsätt och närmade sig så småningom de ställen där jag tidigare sett dem gräva. 

Med hjälp av sina långa taggar (grävkam) inledde hon så småningom ett intensivt grävande. Frambenen vevade hysteriskt och sandkornen flög ut långt bakom stekeln.

Inledningsvis tänkte jag mig att det rörde sig om någon av arterna i släktet Arachnospila men hittade inget som stämde (även om de är närmast omöjliga att artbestämma) och noterade därefter att det rimligen är släktet Evagetes (sandgöksteklar).

Ordet gök i deras namn anspelar på det parasitiska levnadssättet. De letar helt enkelt efter bon av Arachnospila-arter och låter de egna larverna ta över bo och byte. Jag vågar inte uttala mig med någon större säkerhet, men misstänker på basis av bl.a. grävkammen att bildens stekel är Evagetes sahlbergi - dyngökstekel. Håll betoningen korrekt i uppläsningen av de enskilda orden dyn+gök+stekel som ger namnet).

Storsand 31.5. Del 21 - Vargvägstekel

Vargvägsteklarna - Anoplius viaticus - stressade nervöst omkring lågt över marken. Att fotografera dem än nästan svårare än att få skogssandjägarna på sensorn. Egetnligen borde jag sitta och spana efter en vargvägstekel med byte (någon vargspindel) men har inte riktigt get mig tid till det när jag varit på plats.

Här är bättre bilder tagna för två år sedan. Paradoxalt är de bilderna tagna med MP-E65 och inte Laowa 100 mm. Det senare har större arbetsavstånd.

Lördag på Storsand. Del 1 - Vargväg

Se där! En klickbait-rubrik eller?

Men det här handlar inte om hur vargar gått på någon väg vid Storsand, utan om stekeln Anoplius viaticus. Den heter vargvägstekel på svenska.

Företog alltså en liten resa ut till Storsand (Monäs) denna lördag (19.5). Tänkte huvudsakligen söka sådana småkryp som har för vana att befinna sig i de biotoper som Storsand erbjuder. Mellan tallarna (som ju till vissa delar huggits) finns stora ytor där just vargvägsteklar flyger omkring. Jag hade aldrig tidigare dokumenterat dem och den här gången var det tänkt att jag skulle åstadkomma några bilder.

Inte särskillt lätt med MP-E65-gluggen. Det här är ju kvicka steklar med viss tendens att snabbt knycka iväg några meter när kameran närmar sig. Slutligen hittade jag ändå några som ställde upp och vågade stanna kvar trots närgången kamera och stor blixtdiffusor rakt ovanför.

Vargvägstekeln är kring centimetern lång. En hona kan bli närmare 14 millimeter. De två honorna som syns på bilderna är ganska nära 10-11 mm. Alla steklarna jag såg i dag hade röda fält på "låren". Enligt SLU Artfakta har ungefär var fjärde hona dessa röda lår. Men andelen sägs variera beroende på lokal. De som inte har rött på låren har alltså helsvarta ben.

Vargvägsteklar är på jakt efter spindlar - närmare bestämt vargspindlar. Därav namnet. 

Jag spanade en stund efter steklar som eventuellt skulle ha korn på någon spindel men den spaningen var förgäves. En annan gång kanske.

När de hittat en vargspindel paralyserar de den med ett stick och gräver därefter en grop - en bohåla - dit de baxar sitt byte. Sedan lägger stekelhonan ett ägg på spindeln och när larven kläcks har den levande och ständigt färsk paralyserad spindel att festa på.

Stekelhonorna bör dock se upp för artfränder. Dessa steklar har nämligen ingenting emot att stjäla andras färdigt paralyserade spindlar och det kan ibland bli en del kamp om matpaketen.

Vargvägstekeln övervintrar som fullbildad nere i marken och arten är aktiv under i stort sett hela sommarhalvåret. Åk gärna ut till något sandtag, en torr och sandig grusväg eller spana i den något fastare sanden en bit upp från någon av våra naturliga sandstränder. Dessa steklar och deras förehavanden är lätta att studera och samtidigt underhållande.