Bådaviken 3.7. Del 7 - Lavsnabblöpare

Eventuella återkommande läsare av bloggen har antagligen tagit del av mina många inlägg om lavsnabblöpare Philodromus poecilus.

3.7 var spaningen efter dem av det mer sparsamma slaget.

Intrycket var att lavsnabblöparna i år blev vuxna aningen tidigare än normalt för Bådaviken. Jag kan i och för sig inte med säkerhet avgöra vad som är normal tidsintervall eftersom det skulle kräva tätare eftersökningar gjorda över ett större antal år.

Lavsnabblöparspaningen må ha varit sekundär men stammarna granskades ändå ganska ingående eftersom jag mestadels letade andra typer av småkryp. Vissa plattnosvivlar hör t.ex. till önskearterna. Så med tanke på den saken var de tre lavsnabblöparna jag observerade ändå förhållandevis få till antalet. 

Jag misstänker honorna redan lagt ägg i skyddade skrymslen och att hanarna kanske inte längre lever eller är aktiva på ett sätt som gör dem synliga. 

Åldern på de tre fyndade lavsnabblöparna är jag aningen osäker på. 

Den första (bilderna ovan) är i något juvenilt stadium och nedanvarande lavsnabblöpare torde vara antingen en äldre juvenil eller möjligen redan subadult... om jag tolkar utseendet och karaktären korrekt.

Först senare när jag granskade bildmaterialet mer ingående noterade jag att den tredje lavsnabblöparen, en juvenil så vitt jag kunde notera, hade sällskap.

Tyvärr satt fokus inte precis på de små larverna och detaljerna är således osynliga.

Det torde dock röra sig om relativt nykläckta nätvingar (Neuroptera) och närmare bestämt möjligen någon florslända (Hemerobiidae).

Jag får återkomma ifall frågetecknen rätas ut.

Trädgårdssafari 4.6. Del 1 - Hemerobius sp.

Antingen Hemerobius perelegans eller H. humulinus. 

Jag tror på den förstnämnda men avböjer att gå längre än tro. Orsaken nämns här.

Storsand 27.5. Del 10 - Hemerobius nitidulus

Gul bladlusslända... skulle Hemerobius nitidulus kunna ha som svenskt trivialnamn om man översätter finskans keltakirvakorento. Men det svenska namnet för familjen är florsländor (Hemerobiidae) och då ligger rimligen gul florslända närmare till hands den dagen dessa genomgår trivialnamnsprocessen. 

Kan förstås bli ett helt annat namn också. Det är min blogg och jag hittar ut på egen hand, tack.

Sandstrand 24.5. Del 2 - Myrlejonlarv

En bit upp från stranden huserar larver av Myrmeleon bore, liten myrlejonslända. En av dem fick finna sig i att bli tillfälligt upp-petad från sin grop.

När jag började snickra ihop det här inlägget och kollade myrlejon i blogghistoriken upptäckte jag att jag aldrig hade publicerat ett antal myrlejonbilder som togs på samma strand i början av juli 2018. Då fotograferades även en vuxen slända. Således är det skäl att fylla på med de bilderna här. Myran i två av bilderna är resterna av en hushästmyra, Camponotus herculeanus (vingad drottning).

Chrysopa perla

Räddningsaktion av insekter som "fastnat" i ett av trädgårdens växthus 11.6 resulterade i första trädgårdsobservationen av denna snyggt tecknade guldögonslända (fam. Chrysopidae).

Eller är det verkligen första observationen? Det kanske det inte är. Jag har för närvarande inte koll på tillförlitlig källa angående utseende och artbestämning på guldögonsländornas larver. Larverna har jag därför inte räknat som artkryss och i den bemärkelsen är ju det här hur som helst ett nytt trädgårdskryss.

Arten i fråga är hur som helst Chrysopa perla som med sin svarta teckning är förhållandevis lätt att känna igen. Visserligen kan man kanske vid snabb anblick förväxla den med C. dorsalis som även den har breda svarta inslag i teckningen men som är en sydligare art och inte lär hittas i Österbotten på länge än (med klimatförändringen är det väl dock den berömda tidsfrågan).

Chrysopa perla är en vanlig art som gillar skogskanter, gläntor, trädgårdar och liknande ställen med många lövträd och buskar. Pil, al, vinbär (Ribes) och rosor är bl.a. några växter där larverna gärna söker bladlöss.

Efter dokumentationen fick den söka sig dit den ville. 

Al, vinbär och rosor kan trädgården i alla fall bjuda på. Några bladlöss ska säkert också hittas.

Bådaviken 17.10. Del 12 - Wesmaelius nervosus

Denna florslända är Wesmaelius nervosus om jag inte halkat helt galet snett. Arten gillar att finnas bland al och björk. Larverna är förstås rovdjur precis som larverna hos övriga nätvingar. Vuxna individer av denna art är möjliga att påträffa i stort sett över hela året.

 

Chrysoperla carnea

Eftersom det är länge sedan jag fotograferat och lagt upp någon Chrysoperla carnea så gör jag det nu. Den satte sig helt enkelt lämpligt framför mig (19.9). Arten är den enda av guldögonsländorna (fam. Chrysopodide) jag observerat i trädgården hittills. Åtminstone nio arter ska vara möjliga att hitta här i trakten.

Hemerobius sp.

Våren håller sig frisk och fräsch. Inte många kryp är aktiva just nu ifall man bara går på vanlig jakt med kameran. Efter jobbet i går gjorde jag en kort trädgårdsrunda och hittade i alla fall den här florsländan.

Tycks vara i det närmaste kört med artningen. Det är antingen Hemerobius perelegans eller H. humulinus. Den först nämnda ska generellt ha aningen mer mörka fläckar på vingarna. Men de båda arternas inbördes färgvariationer sägs också överlappa varandra så att ljusa H. perelegans delar utseende med mörka H. humulinus. Ordet "mörk" betyder i det här fallet mera färgad brun ton och tydligare mörka fläckar på vingarna. H. humulinus har generellt mer fläckfria vingar och mindre utbredd ljusbrun färgton.

Men samtidigt finns det expertis (V. Monserrat) som misstänker att det inte ens rör sig om två olika arter. Hanarnas könsorgan sägs bl.a. vara extremt lika - något som annars brukar vara ett användbart hjälpmedel. Så för min del stannar jag vid Hemerobius sp. den här gången. 

Batterifiaskot på Storsand

I lördags blev det utflykt. Målet för dagen var Storsand i Monäs. Jag var i första hand intresserad av att se om några sandjägare skulle börja vara i farten. Dessa fantastiska skalbaggar har gäckat mig en längre tid och vägrat samarbeta när jag haft kameran till hands.

Veckans härliga värme började avta till helgen och ute vid Storsand blåste det förstås kallt från havet. Sandjägarna hittar man på de öppna ytorna en bit (ca 100 m) från stranden där även trädlinjen mot strandsidan skapar lä och lite extra värme. Några sandjägare kunde jag inte lokalisera och om de alls är i farten så hade de säkerligen sökt skydd mot snålblåsten. Får helt enkelt åka dit på nytt i ett senare skede.

De enda kryp jag fick ögonen på var myrorna, en ensam liten vargspindel-unge och myrlejonsländornas larver. De sist nämnda gör sig förstås påminda genom sina fångstgropar vilka är otaliga vid Storsand.

I en fångstgrop noterade jag en markskinnbagge (fam. Rhyparochromidae). Grävde fram kameran med påmonterat MPE-65-objektiv (tok-makro) och blixt för dokumentation av skinnbaggen. Men se det bidde inget av den dokumentationen. Blixtbatterierna hade nada att ge och därmed var all fotografering med det objektivet bara att glömma. Mina övriga batteriuppsättningar var glömda hemma. Kände mig oerhört amatörmässig. Kameraväskan full av fancy fotoutrustning men ingen ström för att driva nödvändiga funktioner.

På ett annat kamerahus hade jag ändå min gamla FD 200 Macro som skulle vara mitt kanske minst olämpliga alternativ i händelse av sandjägarupptäckt. Det är dock en glugg jag fortfarande inte är riktig vän med. Men en bild av markskinnbaggen och en myra tog jag i alla fall.

Skinnbaggen tillhör ett släkte som är aningen knepigt då det finns några enstaka arter som är väldans lika varandra (har vi hört det förr?). Det "samlade intrycket" - som det så fint heter - är att det här troligen är Trapezonotus desertus. Svenskt trivialnamn finns inte (än) men på finska heter den hiekkasamettilude. Platsen och biotopen är hyfsat typisk för arten och ljung (Calluna vulgaris) som den är förknippad med finns i området.

Edit 6.5: När jag sedan kollade minneskortet från kameran som hade MPE-65-objektivet monterat hittade jag en exponering jag inte trodde jag hade. Så här ser den ut.

Och nu över till resten...

En lustig detalj är att jag faktiskt aldrig riktigt koncentrerat mig på de där myrorna som finns i otaliga mängder vid Storsand. Deras vanlighet gör väl att man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

Storsandsmyrorna är inte vilka små "sketna svartmyror" som helst. De tillhör släktet Formica (stormyror) och är alltså släkt med vad vi till vardags benämner "stackmyror". Storsandsmyrorna har också ett litet exotiskt skimmer över sig - tycker jag. Likt många ökenlevande myror har de nämligen en tät behåring som gör att de är vackert gråskimrande. Det framkommer inte så bra i bilden dock. Jag ska försöka åstadkomma bättre dokumentation av dessa eleganta myror nästa gång jag åker ut till en plats där man kan konfronteras med dem. 

Fomica cinerea är en art som i stort sett helt lever i och på sand. Deras kolonier kan vara vansinningt stora och innehålla många drottningar. Några högar eller "stackar" byggs inte och ingångshålen har ofta inte heller ens några små sandhögar runt kanterna. Det är helt enkelt bara ett hål rätt ner i marken.

Dess svenska namn - gråmyra - är förstås en direkt hänvisning till utseendet. Arbetarna är mellan 4,5 och 6,5 mm långa och de är effektiva jägare som plockar med sig rejäla matbitar (större småkryp) till sina bohålor. Här i Finland förekommer de upp till Uleåborgstrakten. Med tanke på gråmyrornas numerär vid Storsand får man god förståelse för att myrlejonen gillar stället.

Hemerobius simulans

Slarvig och lite ofokuserad bild av en florslända på snön. 

Var ute på en skogsrunda för att huvudsakligen kika efter småkryp på snön. Det varit en hel del sekundmetrar senaste dygnet och övervintrande insekter tenderar förstås blåsa ner från sina platser uppe i träden.

Arten är Hemerobius simulans. Släktet Hemerobius företräds av 13 st arter i Finland. Främst är det vingribborna man ska kika på i samband med artningen. Det här exemplaret låg i en skog av typisk karaktär för arten i fråga. H. simulans är ofta förknippad med gran och är en vanlig art. Utbredingen är över hela landet.

Det är en smula halvknepigt att få syn på dylika kryp mitt bland allt annat som blåst ner från träden. men sätter man sig ner och spanar en stund brukar man förr eller senare få ögonen på ett eller annat.

Sländan verkade vara vid liv eftersom antennerna hade en del små rörelser. Däremot ligger de i någon slags "dvala". Ven om det var flera plussgrader i dag var den inte i någon fysisk kondition som skulle ha gjort att den tagit sig upp från snön. Efter fotograferingen placerades den på en skyddad plats där det finns större chans att klara resten av vintern. 

Referenser:

Suomen verkkosiipiset
Tibiale 2014. sid 83.

Suomen verkkosiipiset

Det finns ett antal riktigt fina finska bokverk med fokus på specifika insektgrupper. 

Pohjoisen Euroopan yökkösten toukat / Larvae of Northern European Noctuidae (Matti Ahola & Kimmo Silvonen) som redan beskrivits på bloggen är ett exempel. Suomen verkkosiipiset av Teemu Rintala, Tomi Kumppulainen och Petri Ahlroth är ett annat.

Ordningen Neuroptera (nätvingar / verkkosiipiset) är för oss i Norden kanske mest känd genom guldögonsländorna (fam. Chrysopidae), florsländorna (fam. Hemerobiidae) och myrlejonsländorna (fam. Myrmeleontidae). Nätvingarna inbegriper fler familjer än så. Här finns nämligen även de relativt små vaxsländorna (fam. Coniopterygidae), Vattenrovsländor (fam. Osmylidae) som i Finland enbart representeras av arten Osmylus fulvicephalus (vattenmyrlejonslända) vilken observerades för första gången 2013 i Lojo, samt svampsländor (fam. Sisyridae).

Men boken begränsar sig inte till ordningen Neuroptera. Man har även med tre andra ordningar vilka tillsammans med Neuroptera ingår i överordningen Neuropterida. 

Vattennätvingar (ordn. Megaloptera) finns med i form av våra fem arter sävsländor (fam. Sialidae). Halssländorna (ordn. Raphidioptera) bjuder på tre stycken finska arter i familjen Raphidiidae och dessutom presenteras den i Finland ännu inte påträffade Inocellia crassicornis som hör till reliktsländorna (fam. Inocelliidae).

Slutligen kommer ordningen näbbsländor (Mecoptera) där skorpionsländorna (fam. Panorpidae) och snösländorna (fam. Boreidae) ingår.

Boken gavs ut 2014 av Tibiale (Hyönteistarvike Tibiale oy) och den går att beställa från deras hemsida. Tibiale saluför flera fina böcker och några av dem står i kö för presentation i kommande blogginlägg.

Som sig bör inleds boken med förklaringar över de aktuella ordningarna och familjerna. Deras olika levnadssätt, habitat och biologi beskrivs relativt ingående. Även den viktiga larvperioden är omskriven. Just larverna hos flera av nätvingarna är kanske mer bekanta än för oss deras fullbildade former. Tänker t.ex. på myrlejonen. Alla kapitel är rikt illustrerade med fina fotografier.

Merparten av boken upptas av artbeskrivningarna som är totalt 85 till antalet. Några enstaka av dessa är ännu inte påträffade i Finland men finns med eftersom det inte är omöjligt att de de facto ändå kan observeras här. Artporträttet i beskrivningsrutan kan i några fall kännas aningen litet - speciellt för mina numera bristfälligt fungerande ögon. Antagligen kunde läsaren (jag) gynnas avsevärt av ett par glasögon. Många arter dyker ändå upp i flera större fotografier och beskrivningarna är bra. Vissa artspecifika detaljer markeras. Det är ju ibland en smula svårt att hålla reda på de där hopplöst många vingribborna som hos nätvingarna kan vara viktiga att syna i samband med artning.

Efter presentationerna följer artbestämningsnycklar för respektive ordningar, familjer och arter. Avslutningsvis återkommer alla arterna i samlingsplanscher där man ser de närbesläktade arterna på gemensamma sidor och uppslag.

Likt böckerna i de senaste blogginläggen är även det här en bok jag tycker den naturintresserade gärna kan ha i sin bokhylla. En möjlig orsak till att jag bara tycks ge gott betyg åt de böcker jag plockat fram är kanske att jag tenderar införskaffa böcker som redan fått bra recensioner. Brukar nämligen hänfalla åt en hel del recensionsgranskningar före jag införskaffar böcker... eller något annat för den delen. Därför är väl mina bokpresentationer heller ingen epokgörande information till omvärlden. Men ifall någon ändå undrar eller inte råkat känna till böckerna i fråga så får mina inlägg stå som några boktips för den litteratursugne naturnörden.

Lördag på Storsand. Del 3 - Myrlejon

Jag erkänner. Myrlejon har jag agerat slarvigt med. 

Inte så att jag hanterat larver eller fullbildade sländor ovarsamt. Nej det handlar om att jag bara tänkt "myrlejon" utan att reflektera närmare kring dem. Med "närmare" menar jag arttillhörighet.

Otaliga gånger har man suttit på huk i sanden och följt med småkrypens väg över minfälten. Myror, små skalbaggar eller andra sandvandrare ska ta sig från A till B och på vägen måste de passera alla dessa gropar. De flesta klarar sig. Det är inte så att varje myra som går över kanten faller offer för de långa käkarna nere i gropens botten. Men det är lika spännande varje gång.

Vad jag som sagt inte riktigt reflekterat över tidigare är vilket myrlejon det egentligen rör sig om. Nu när jag också för första gången tog några bilder av en larv och var på väg att fixa till detta inlägg blev det aktuellt med kontroll av arttillhörigheten.

I landet har vi vad jag kan notera två arter i släktet Myrmeleon. I Sverige Finns utöver dem även en art i släktet Euroleon, men den (E. nostras / fläckig myrlejonslända) är starkt hotad och tycks inte vara observerad i Finland.

Följande fråga var då förstås vilken av de båda Myrmeleon-arterna som bor på Storsand. Kanske båda finns där? Det vet jag inte. Men framför kameran hade jag i alla fall förstås bara en art. 

Hjärnan ställer till det en aning i dylika sammanhang. Arten Myrmeleon formicarius har trivialnamnet vanlig myrlejonslända. Det blir väldans lätt att tänka sig att det är den... för att den heter "vanlig" och för att... ja... varför då egentligen? Det är också den jag slarvigt "tänkt" mig att man alltid sett vid sandstränderna i trakten.

När jag nu kollat diverse källor tenderar jag dras till slutsatsen att detta är arten M. bore (liten myrlejonslända). Kassaskåpssäker är jag inte. Men enligt vad jag kan tyda mig till genom jämförelserna larverna emellan i nyckeln nedan (referens) torde det stämma. Håren mellan tänderna på käkarna, bakbenens brist på fläckar samt ett par andra smådetaljer pekar på M. bore.  Dessutom borde habitatet stämma aningen bättre med arten.

På tal om bakben... finns det några småkryp som har lustigare bakben än dessa?

Den här larven kan möjligen vara i sitt sista stadie innan den ställer om till fullbildad slända. Myrlejonen är larver under ett par somrar innan de blir vuxna. Storleken på den fotograferade individen tyder på att den kommer att höra till dem som flyger under andra halvan av den annalkande sommaren.

The larvae of European Myrmeleontidae (Neuroptera)

Davide Badano & Roberto Antonio Pantaleoni

Zootaxa 3762(1): 001-071  2014

Http://dx.doi.org/10.11646/zootaxa.3762.1.1

Städad art

Förra inlägget visade en ostädad nätvinge-larv (ordn. Neuroptera). Här är en mer städad variant.

Längden var ca 7 mm och fotografiet togs 21.8. Vågar inte uttala mig om vilken familj den tillhör.

När man ser ut som skräp

Här har vi fyra millimeter skrotupplag på vandring. Det är larven av någon nätvinge som kamouflerat sig med allsköns skräp. Hela menyn... eller vad som är kvar av den... eller vad som är kvar av måltiderna vill säga, är samlade på ryggen. Alla genomskinliga kadaver består primärt av uppmumsade bladlöss. Får de hålla på länge kan de vandra omkring med en abnormt stor hög på ryggen. Alla nätvingelarver gör inte så här - men vissa i alla fall.

Nätvingarna (ordn. Neuroptera) innehåller bland annat familjerna Chrysopidae (guldögonsländor) och Hemerobiidae (florsländor) av vilka jag har några inlägg här på bloggen sedan tidigare. Har för mig att den här larven hör till familjen guldögonsländor.

Nattlampa 2017. Del 1 - Florslända

Här inleds en serie inlägg med möten "på lakanet" i samband med en nattlampa ute i trädgården.

Först ut är en florslända (fam. Hemerobiidae). Släktet torde vara Wesmaelius men arten vågar jag inte spika. Gissningen ligger på W. nervosus. Deras larver är hungriga små rovdjur.

Antennlös övervintring

På fönsterglaset ovanför ytterdörren har en guldögonslända (Chrysoperla sp.) parkerat sig för vintern.

Bilderna är en aning manipulerade eftersom sländan sitter med huvudet uppåt. 

Dessa guldögonsländor - eller stinksländor - letar sig till skyddade platser inför övervintringen. Det är därför inte ovanligt att de hittas inomhus. Till vintrarna förlorar de (mer eller mindre) sin friskt gröna färg och får istället en del gula och ljusbruna toner. Det här exemplaret har som synes trots allt en del grönt kvar.

Frågan är om den fortfarande lever. Övervintringen är farlig för dessa små nätvingar och dödligheten är generellt ganska hög. Ett frågetecken jag har angående dess hälsa har bl.a. att göra med antennerna. De saknas liksom.

Den ena antennen ligger draperad över vingarna, men där gör den förstås ingen nytta. Har för mig att ögonen egentligen borde fortsätta lysa i sina starka röda, gula och gröna toner även under vintrarna. Sländan får ändå sitta kvar tills våren så får vi se vad som händer - om någonting händer. Har något gått snett så är det sannolikt på grund av att sländan haft för varmt och torrt snarare än för kallt.

Edit 12.1.2019: Vad jag kan se torde detta enligt Suomen Verkkosiipiset vara Chrysoperla carnea.

Florslända

Precis på samma sätt som guldögonsländorna är florsländorna (Hemerobiidae) farliga för bladlöss.

Från "gårdssafari" 21.6.

Edit 13.1.2019: Släktet ska vara Micromus och min gissning gällande art är M. angulatus.

Grön trädgårdshjälp

Guldögonsländorna (eller stinksländorna) är aktiva just nu. De övervintrar som vuxna och i normala fall kan vintrarna gå ganska hårt åt de små krypen. Frågan är dock om de senaste varma vintrarna varit till fördel för dessa nätvingar. Hur som helst. De är vanliga och om man kikar lite bland grönskan som breder ut sig den här tiden på året brukar det inte ta länge innan man har en guldögonslända framför sig.

Ta väl vara på era guldögonsländor - ni som är måna om era blomrabatter och rosbuskar. Sländornas larver kan vräka i sig uppemot 500 bladlöss innan de är klara med sitt larvstadium. Här är en motsvarande larv av en annan nätvinge.

En till som vill ha bladlöss

En liten krokodil på sex stycken ben letar bladlöss bland knopparna på en björnloka. 

Larven på bilderna torde vara en florslända ur släktet Hemerobius.

Guldögonslända

Guldögonsländorna (även stinksländor) är tunna gröna nätvingar som är mestadels aktiva på natten. Söker man en stund i växtligheten så har man ändå god chans att hitta dem. De är nämligen ganska vanliga. Undersidan av tunna kvistar är ganska bra ställen att leta på. Det finns flera arter av dessa sländor men vanligast är nog guldögonsländan - Chrysoperla carnea. Det är högst sannolikt också den jag fotograferade här om kvällen då den satt på pärlhyacinten.

Så småningom kan man också hitta äggen. De är små, vita och längst ut på ett långt tunt skaft. Ur äggen kläcks ett riktigt litet vilddjur till larv - ett bladluslejon. Dessa larver är furiösa rovdjur som inte bara kan utplåna bladluskolonier utan också slukar andra småkryp. Ibland tar de även småkryp större än dem själva. För den som äger en trädgård och månar om sina växter är guldögonsländorna välkomna hjälpredor i kampen mot växtmarodörer.