Det som här bevittnas är en smått anmärkningsvärd premiär.
Honungsbi, Apis mellifera, har under bloggens dryga tolv år nämligen inte förekommit i något inlägg annat än som ett kort omnämnande. Att 1288 andra djurarter skulle komma före in på bloggen är alltså smått oförväntat. Honungsbin är ju inte speciellt ovanliga.
Honungsbin har sporadiskt setts i trädgården förr och i bildarkivet finns enstaka suddiga bilder tagna 2012. Under merparten av de år jag dokumenterat småkryp i trädgården har honungsbiuna ändå lyst med sin frånvaro. I detta nu är dock rätt många på besök i trädgården och förser sig bland blommorna. Var närmaste biodlare har sina kupor vet jag inte. Men honungsbin kan ju flyga ett antal kilometrar och nu har helt klart någon spejare dansat hit sina systrar.
Stjärnflockorna, Astrantia major, lockar mest.
Det är med viss fundersamhet jag betraktar honungsbina.
Ja, det ter sig nästan en smula nedrigt att inte helhjärtat fröjdas över deras närvaro.
Binas hårda och viktiga pollinerarjobb som dessutom ger oss människor honung kan väl inte ses som annat än ovärderligt. Det är det också i någon mån - ovärderligt alltså.
Ur biodiversitetssynpunkt är de nämligen inte nödvändigtvis alltid det bästa tänkbara. Här i trädgården myser jag i viss mån faktiskt mer av att få se andra bin, som humlor, sandbin, väggbin, silkesbin och övriga, surra runt bland blommorna.
Jag låter härmed den eminente Dave Goulson berätta mera.
Men med det sagt ska jag tillägga att antalet honungsbin här i trädgården knappast är ett biodiversitetsproblem och de är varmt välkomna i den beskedliga mängd som för tillfället råder.
Och som förtydligande vill jag även poängtera att jag inte hyser några som helst agg mot vare sig biodlingar eller biodlare.
