I dag var det dags för en vända till Kackurdunten. Jag gick västra sidan av vandringsleden ut en bit förbi Kackurdunten och sedan tillbaka samma väg. Förra året lade jag också upp ett inlägg med samma rutt. I det inlägget finns en karta av vandringsleden.
Småttingarna är aktiva.
Väldigt aktiva. Verkar vara relativt gott om dem den här vintern.
Det skulle ju kunna borga för bl.a. ugglorna den kommande säsongen. Snart åker förresten de lokala naturföreningarna ut på ugglesafari (eller ugglelyssning) och då är det bara att hänga på för den intresserade.
Vet inte hur det är ställt med ugglorna i skogarna runt Kackurdunten. Har aldrig rört mig där i de tiderna då man ska kunna höra dem.
I förra inlägget hostade jag fram två dassiga bilder på talltita...
... Nej egentligen var det två dassiga bilder där en talltita skymtas i en talltopp.
I dag gör jag samma sak, men nu med svartmes i stället. Det är ju en mes som jag inte plockat in på den här bloggen tidigare. Om talltitan är en art som av någon anledning minskar i antal (i hela Norden) så tycks svartmesen ha blivit aningen vanligare den senaste tiden. Svartmesen verkar också sakteliga expandera sitt utbredningsområde norrut.
I bilden nedan visar den sin karakteristiska vita nackfläck. Egentligen är de väl generellt mest pigga på granfrön men tallfrön går också alldeles utmärkt. Jämfört med de andra små mesarna har svartmesen en något spensligare och aningen längre näbb som förstås är prima verktyg när fröna ska hämtas ur kottarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar