Uppföljningen av silltrutarna fortsätter med ringmärkning. Ett par ljusmantlade silltrutar syntes också. Man kan kanske inte bestämma dessa till någondera ljusmantlad underart, men klart intressant ändå.
För eventuella frågetecken kan jag tillägga att nominatformen Larus fuscus fuscus häckar i Östersjön, Bottenviken och upp mot Nordnorge samt Kolahalvön, att L. f. intermedius häckar på svenska västkusten, i södra Norge, Danmark och ner en bit längs Europas västkust, att L. f. graellsii hittas ute vid Island, Färöarna, Brittiska öarna, Irland och nere vid franska kusten samt vidare söderut i Spanien och Portugal, och slutligen finns även L. f. heuglini som är en rysk tundratrut. Graellsii och heuglini är ljusmantlade - dvs. de har en skiffergrå ton på ryggen och vingarnas ovansidor. Det finns ställvis dock en hel del variationer och blandningar former emellan. Många av dem kan alltså inte hänföras till en specifik underart.
Här ovan är i alla fall en alldeles typisk L. f. fuscus.
Skräntärnan är klassad som nära hotad och även det lokala paret har fått sina ungar ringmärkta.
Skräntärnan har likt silltrutarna minskat i antal under de senaste decennierna.
Vitkindade gåsen går det bättre för numera.
De har av någon anledning gjort en slags omvänd spridning. Tidigare var dessa gäss huvudsakligen häckfåglar långt uppe i norr. Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja var deras ursprungliga hemvist. Klimatförändringarna har ju gjort att många arter justerar utbredningsområdet norrut. Vitkindade gåsen har gjort tvärtom och fick för sig att inleda häckning i Östersjön. Den är numera någorlunda vanlig på sina ställen även här i skärgården.
Roskarlen hör till dem som minskar. Den är klassad som sårbar.
Silltrutbo med en dygnsgammal unge och ett okläckt ägg. Den äldsta ungen trycker någonstans bland växterna i närheten.
Unge nummer två får sin ring, den vägs och återbördas därefter omedelbart till boet. Någonstans mellan 60 och 70 gram väger denna ålderskategori.
Mitt i silltrutkolonin har en vitkindad gås kastat veven. Antagligen har en havsörn slagit gåsen vid boet som ligger precis intill alla fjädrarna. Men äggen sköts om och är varma så antingen har örnen slagit hanen eller så kan även han ruva. Jag har ingen aning om huruvida det finns någon relevans i det senare alternativet.
Ett annat silltrutbo. Här kurar både A och B-ungen. Ägg nr tre har kollapsat och visade sig vara ett rötägg (längst till vänster).
Döden går stenhårt åt alla fågelarters ungar. Faktum är att oerhört få ungar överlever första året och stora delar stryker med när de ännu är små dunbollar. Några döda silltrutungar har ännu inte påträffats men bland gråtrutarna, som fått ungar något tidigare, är liken redan många. Då bör man dessutom tillägga att gråtrutarna är skickliga och anpassningsbara opportunister som ju gynnas starkt i våra kusttrakter just nu. Ändå har även de stor dödlighet bland sina små.
Givetvis stryker även vuxna fåglar med.
Precis som jag skulle till att ordna till det här inlägget, dök en artikel om havsörnsringmärkning upp i Vasabladet (kan säkerligen bara läsas av prenumeranter). Den fortsatta debatten i kommentarsfältet fylls av oförstånd gentemot ringmärkning och uppföljning av populationer. Ringmärkningen är förstås inget självändamål för någon fågelintresserad person. Allt handlar i första hand om hälsovårdskontroll av miljön i stort, samt om uppföljning av djurarter vi riskerar förlora. Debatten lär gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar