Paleontologiska motiv och Science-omslag

Sedan mitten av 1990-talet har jag gjort en och annan illustration med motiv inom ämnet paleontologi. Det började - och höll i sig rätt många år - med tuschteckningar och gouachemålningar för Rolf Österblads suveräna naturvetenskapsartiklar i Vasabladet och fortsatte senare med enstaka andra uppdrag. 

2014 gjorde jag en serie målningar för Matts Anderséns bok När himlen faller ner som handlar om Söderfjärden och framförallt dess geologiska historia.

När det projektet var avklarat blev det inga nya på flera år och vad paleontologisk illustration beträffar. Dessutom girade jag ändå mera in på motiv bestående av nu levande organismer vilket också var heltidsjobb under några år (se t.ex. lungsnäckor och krabbspindlar).

Men så helt plötsligt och oförväntat fick jag våren 2024 förfrågan om att göra ett antal målningar för ett kommande bokprojekt. Arbetet med de målningarna avslutades i somras och boken går inom kort i tryck. Jag ordar mera om boken när den publicerats.

Som en biprodukt i det arbetet uppstod en önskan om att omvandla och utveckla en av målningarna för ett nytt ändamål, nämligen som framsidesförslag till tidskriften Science. Forskarlaget som kontaktade mig var på väg att få referentgranskningen av en artikel godkänd för publicering och ville med framsidesförslaget skapa lite mer synlighet för artikeln. I den bemärkelsen är det här inlägget med sin målning också en liten blänkare till bokprojektet. 

Science (Magazine) är tillsammans med Nature två av de mest renommerade tidskrifterna innehållande referentgranskade forskningsartiklar. Nature startade 1869 medan Science började ges ut 1880. Utgivningstakten är ett nummer per vecka. Båda publicerar referentgranskade artiklar inom alla naturvetenskapliga områden. Utöver forskningsartiklarna inbegriper de alltid genomintressanta redaktionella artiklar, ledartexter och fantastisk nyhetsöversikt. Politik och dess effekt på vetenskap tas också upp i den redaktionella sektionen. Det är alltså två tidskrifter som på på närmast fullödigt sätt förmedlar bred och djup vetenskap med största möjliga respekt för de vetenskapliga principerna.

Min tvångstankemässiga dragning till allt det som dessa publicister matar ut ledde för flera år sedan till att båda tidskrifterna kommer hem till postlådan. Visst kunde jag ha en digital prenumeration! Men min hjärna behöver ha tryckt text på papper för åtkomst till erforderlig sinnesro och förmåga att ta till mig det jag läser. Att prenumerationerna skapat ohållbar pappersöversvämning i arbetsrummet - där tidningarna förstås måste uppbevaras - är något jag ganska snart måste ta tag i. 

Att få skapa ett förslag på framsidesbild för Science kändes av ovan nämnda orsaker synnerligen hedersamt och därmed naggades gladeligen en hel del av min sommarsemester i kanten. Det fanns förstås ingen garanti för att Science-redaktionen skulle välja forskarlagets och mitt förslag. Andra artikelförfattare i samma nummer hade troligen också önskan om synlighet genom plats på framsidan.

När det blev klart att min målning valdes kändes allting ganska overkligt. Jag firade med en liten skål glass. Vaniljglass utan något extra. Det är nämligen så jag vill ha vaniljglass.

Sedan följde förstås lång väntan fram till 13.11 då numret med artikeln och illustrationen skulle publiceras.

Artikeln handlar om tidigt ökad marin biodiversitet efter massutdöendet i slutet av Perm för 252 miljoner år sedan. Detta konstaterande baserar sig på fynd i marina avlagringar på Svalbard och inbegriper en tidigare oförväntad rik artsammansättning med flera olika benfiskar, hajar, temnospondyler (en slags "primitiva groddjur") och fisködlor. De fossila spåren efter massutdöendet pekar på att ca 90% av allt marint liv försvann. Klimatologiska förändringar och kemiska omdaningar i biosfären var omfattande samt pågick över relativt lång tid. Det föranledde tidigare en misstanke om att biodiversitetsökningen blev en utdragen process en bra bit in i Trias (den geologiska perioden efter Perm). Fynden påvisar alltså förhållandevis snabb återhämtning inom de närmaste tre miljoner åren efter massutdöendet. Åtminstone i det marina område som fossilbädden representerar.

Målningen inbegriper ett mindre urval av de djur som hittills hittats på Svalbard.

I centrum Aphaneramma rostratum (temnospondyl) som fångat benfisken Bobasatrania nathorsti. Skallen på Aphaneramma var ungefär 40 cm lång.

Tre stycken fisködlor, Grippia longirostris, cirklar runt och plockar exemplar av ammoniten Svalbardiceras spitzbergensis. Grippia var ca 1 - 1,5 meter och Svalbardiceras var en småvuxen ammonit. Utseendet på mjukdelarna och förmågan att spruta bläck är spekulation. Samma gäller förstås exakt form och färg på resterande djur.

Nere till höger dyker toppredatorn Cymbospondylus fram. 

Långt bort skymtar ett stim Boreosomus som antastas av den långsträckta rovfisken Saurichthys. 

Längre ner i bakgrunden syns två hajar i släktet Acrodus.

Science-redaktionen justerade kontrasterna en smula (det får de göra) men beskar i mina ögon en liten gnutta för hårt. Jag hade gärna sett två millimeter till av bildytan i vardera kant. Men jag ska egentligen inte klaga. 

Ganska exakt en månad efter utgivningsdatum landade mitt premumerationsexemplar i postlådan. Det är den normala fördröjningen mellan utgivningsdatum och leverans på prenumerationen. Men jag fick några exemplar i specialförsändelse relativt omgående efter publiceringen.

Jag trodde paleontologiska motiv hörde till det förflutna i mitt arbete. Plötsligt satt jag och jobbade med sådana i ett drygt år. Man vet liksom aldrig vart ett och annat leder. En gammal kontakt resulterade i ett bokprojekt som i sin tur resulterade i en avknoppning som landade på framsidan av Science.

För 10 år sedan var jag i ärlighetens namn aningen trött på paleontologiska motiv och framförallt trött på den något grabbigt juvenila "paleoart"-diskussion som genren genererar i sociala media. Men den måste jag förstås inte ta del av. 

Hur som helst var det onekligen riktigt skoj att återigen dyka ner i den här världen. Mer om ämnet när nämnda bok publiceras.

Länk till publikationen på nätet.

Direktlänk till artikeln.

Merparten av allt som Science publicerar på nätet är dock bakom betalvägg.

Illustrationer i Finlands Natur 2025

För ett år sedan plitade jag ihop detta inlägg med illustrationer gjorda för artikelserien Artporträttet i tidskriften Finlands Natur under åren 2023 och 2024. Läge för det här årets motsvarighet nu då kanske?

Tokstrikt lateral eller dorsal vy utan bakgrund har varit mitt genomgående tema.

Först ut 2025 var padda, Bufo bufo. 

Läge att påminna om mystiskt svartögda paddhanar dokumenterade vid Storsand.

Därefter följde makaonfjäril, Papilio machaon.

Det blev det både larv och vuxen fjäril.

I höstnumret var det dags för nötkråka, Nucifraga caryocatactes. Valde den smalnäbbade underarten N. c. macrorhynchos som ju är den man ser här på utgångspunkten.

Slutligen, i nr. 4 för året, blev det småvessla, Mustela nivalis, i vinterdräkt.

Nu är det dock över för den här gången och hoppeligen hittar redaktionen någon ny illustratör som vill ta hand om uppdraget inför kommande år. Hur kul det än varit att göra dessa illustrationer så är jag i behov att prioritera andra projekt den närmaste tiden.

Sedan artikelserien inleddes har det blivit totalt 30 st porträtt för Finlands Natur och det känns som en fin och jämn siffra att avsluta på. 

Oplitidae

Ibland postar folk kvalster till mig. Med postar menar jag inte bilder skickade via e-post eller sociala medier. Nej, det är fysiska kvalster i fysiska paket som landar i den fysiska postlådan ute vid den fysiska gatan.

I djurväg inbegriper den här bloggen allt mellan himmel och jord. Någon speciell inriktning är inte uttalad. Eventuella frekvent återkommande besökare har kanske ändå noterat att jag tenderar ha viss dragning mot vissa taxonomiska grupper. Steklar är ett sådant exempel. Speciellt brokparasitsteklar. Spindlar gillar jag också. Men båda nämnda grupperna brukar jag ibland ha mentala pauser från. Varför vet jag inte. Det blir bara så.

En grupp som dock ständigt får neuronerna att skicka elektriska impulser mellan varandra är kvalster. Denna ofantligt stora och diversa samling svårobserverade kryp ackompanjerad av begränsad biologisk litteratur full av stora informationshål och svårfunna beskrivningar. Helt hopplös djurgrupp att fatta tycke för. 

Under årens lopp har, främst i Sverige, uppenbarligen ett rykte om min kvalstervurm spridit sig. Beror rimligen på otaliga kvalsterkommentarer i diverse "vad är det här för småkryp-grupper" på Facebook. 

Med ovan nämnda i åtanke står det sannolikt klart att kvalstren i det här inlägget tillhör dem som skickats till mig. Kvalstren hade upptäckts klamra sig fast på terrariedjur och följaktligen uppstod oro kring huruvida kvalstren kunde vara skadliga för terrariedjuren - i det här fallet en skorpion, Euscorpius italicus.

På första - av terrarieägaren Fredrik McPede Häljesgård tagna - fotografiet ser man att det handlar om kvalster i infraordningen Uropodina (ordn. Mesostigmata, rovkvalster). I den här delen av världen är det, vad jag nu erinrar mig, inga andra som uppvisar dylik rund och slät "ryggsköld" samt klänger fast på större evertebrater. Eller jo... det finns. Men de är mycket mindre - bara kring 200 μm (0,2 mm) jämfört med minst dubbla storleken och med en del tydliga diagnostiska karaktärer som inte återfinns hos Uropodina.

Jag fick hem ett litet rör med bottensubstrat (jord) innehållande en försvarlig mängd kvalster. Antagligen kring 150 - 200. Rejäl mängd kvalster i liten mängd substrat. Drygt 50 stycken av varierande storlek plockades ut och sparades. Kvalstren är inte bevarade i sprit och har i all enkelhet tagits av daga i frysen samt därefter tillåtits torka. Merparten av dem håller formen men när innandömet torkar krymper det ihop varpå ett oregelbundet mönster skymtas genom kutikulan och som således inte har med deras egentliga utseende att göra.

Utseendet på honornas genitaliesköld - den rundade formen centralt på undersidan - gick inte att återfinna i den Uropodina-litteratur jag dittills hade samlat på mig. Sköldformen hör till de diagnostiska karaktärerna.

Kom samtidigt på att det var rätt länge sedan jag kollat om Wolfgang Kargs Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben (1989) fanns tillgänglig på något webb-uppkopplat antikvariat. 

Minsann! 

Ett exemplar väntade på köpare och det beställdes omgående.

Boken är dock redan gammal och saknar föga förvånande ett försvarligt antal arter. Kvalster-arten i det här inlägget hör till de där saknade. Men boken är det oaktat riktigt bra och gav bekräftelse gällande kvalstrets taxonomiska hemvist på familjenivå.

Bilderna ovan och nedan är de två första jag tog. Ljussättningen blev aningen skarp. Rättade till den grejen men konstaterade även att det skarpa ljuset också framhäver detaljer som nästan försvinner när ljusdiffusionen är starkare.

Kvalstrets familjetillhörighet är Oplitidae (ingick tidigare i Trachyuropodidae). Därefter har identifieringsprocessen tagit stopp och släkte är än så länge oklart. Det är kanske inte ens möjligt att avgöra på basis av det här bildmaterialet.

Tack till Jenő Kontschán för bekräftelse av familjetillhörighet!

Pillade bort andra och (del av) tredje benet på vänstra sidan hos ett av kvalstren för att få visuell åtkomst till peritremen (åsliknande struktur) vid andningsspirakeln som är en av de diagnostiska karaktärerna i bestämningen av dessa kvalster. Peritremen syns dock inte jättetydligt i bilden nedan. Den är kort och bildar i sin främre del en utåt och bakåtriktad krok. 

Här ett äldre inlägg med omnämnande av peritreme i familjen Macrochelidae.

Peritremen hos släktet Oplitis bör vara lång och krokig. Det skulle antyda att just Oplitis inte är aktuellt i det här fallet. Hos övriga släkten är den kortare och "enklare" men utgående från vad jag hittills hittat är det inget släkte eller någon art som uppvisar utåt och bakåtriktad prestigmatid peritreme-krok.

En annan karaktär jag hittills inte heller sett motsvaras i artbeskrivningar är placeringen och riktningen av de strukturer som bildar små kanter eller fåror på ryggskölden.

Trevligt nog har ett antal av de vuxna honorna utskjutna chelicerer. De kan som synes sträckas ut en god bit. Bland Uropodina-kvalstren är chelicererna försedda med saxklor och kan, med vätsketryck och muskelindragning, skjutas ut och dras in. Muskelfästet sitter relativt långt bak i kroppen. Saxklornas utseende är också diagnostisk karaktär men jag har för närvarande inte möjlighet att fotografera så små motiv på vettigt sätt.

Jag vågar inte uttala mig mer preciserat om kvalstrets diet eftersom bestämningen inte kommit längre än Oplitidae. Bland Uropodina är många av släktena och arterna rovdjur på främst nematoder. Flera äter också svamp och andra organiska ämnen. I dynghögar där bland annat arter i släktet Uropoda ofta befinner sig är just svamphyfer troligen viktig födokälla. Men där får också små fluglarver sätta livet till. Här och här hittas deutonymfer av någondera art i släktet Uropoda.

Många Oplitidae-kvalster är kopplade till myror - eller termiter där sådana finns - på vilka de också kan ses lifta. I motsats till Uropodidae-kvalstren som liftar i deutonymfstadiet, och då genom att kleta fast stig med ett stelnande sekret, är foretiska Oplitidae-kvalster vanligen vuxna.

En del Oplitidae-kvalster är förknippade med död ved. Många myror bygger i och för sig också bo i död ved.

I det här fallet råder det osäkerhet kring vad kvalstren exakt kommit in med i terrariet. Därför går det inte heller att med säkerhet säga huruvida inläggets kvalster har säker koppling till myror och/eller död ved. Bör även tillägga att deras hemvist är en lövskogsdunge på en ort något norr om Stockholm.

Med tanke på den stora mängden kvalster i terrariets marksubstrat har miljön tjänat dem gott. Men eftersom de klättrat upp på terrariedjuren får man spekulera att födokällan börjat tryta och att kvalstren hoppats på lift till ny plats. Foresi (liftande) är dessa kvalsters primära spridningsmetod.

Hanarna känns igen på att deras genitaliesköld har annat utseende. Hanarna bland de insamlade kvalstren är generellt aningen mindre än honorna.

Nymferna har lite klenare kutikula/skal och blev i flera fall deformerade när de torkade. Men några behöll ändå formen. De är ungefär hälften så stora som de vuxna honorna och med ett innandöme som förmodligen torkat ihop till nästan ingenting är det i stort sett bara ett tomt skal som fotograferats.

I det här inlägget från 2021 syns Uropodina-kvalster på raspryggstekeln Rhyssa persuasoria (underfam. Rhyssinae, fam. Ichneumonidae, brokparasitsteklar). Inte omöjligt att det också handlar om något kvalster i familjen Oplitidae. Abies-veden i vilken stekelhonorna under flera år parasiterat på hornstekellarver är också hem för myror.

Inlägget uppdateras ifall artbestämningsprocessen leder vidare till släkte och t.o.m. art.

DNA-sekvensering vore förstås alltid fördelaktigt i dylika sammanhang.

Referens:

Karg, Wolfgang. 1989.

Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben

Der Tierwelt Deutschlands. 67. Teil. Web Gustav Fischer Verlag Jena