fredag 18 maj 2018

Tätborstdvärgfoting

I den här samla-på-arter-branschen blir man ju tidvis perplex. Det finns ju helt enkelt så brutalt många livsformer man nästan drar sig för att plocka fram och försöka rota i. Ofta handlar det förstås om familjer och släkten som är svårartat svårartade. Sådana finns bland tvåvingarna, bland steklarna, bland dvärgspindlarna (inom täckvävarfamiljen), bland bladlössen och... Bland flera andra. Det är helt enkelt arbetsamt att arta representanter ur vissa djurfamiljer.

Klart den där lilla latmasken i mig ringlar fram i bland. Hela detta göromål med att "samla arter" ska ju vara kul. Jag ska inte känna press att hitta si och så många per vecka och jag ska inte ägna alldeles för mycket tid åt saken om jag inte känner för det. 

Därför tenderar jag blunda i bland. Lyfter jag på en planka ute i trädgården samlas inte alla kryp upp för fotografering. En hel del organismer får helt enkelt ringla i väg i lugn och ro. Men här om dagen tog jag ändå fast denna fem millimeter lilla mångfoting (Myriapoda) och tog ett par bilder. Tänkte att det sannolikt finns ett flertal arter som endast kan artbestämmas om man på skottårsdagen eldar upp sjunde benparets tars och sedan analyserar färgen på röken.

Med Nationalnyckelns mångfoting-band uppslagen kunde jag dock inom kort konstatera att det måste handla om familjen Scutigerellidae (snabbdvärgfotingar) och släktet Scutigerella (norddvärgfotingar). Bland dem finns tre arter att välja mellan. Några avgörande kännetecken är andra ryggplåtens bakkant samt borsten (en del av behåringen) på plattorna och vissa ben. Jag fick för mig att det här är Scutigerella causeyae - tätborstdvärgfoting - och fick det bekräftat av pålitliga källor i en facebook-sida.

Natonalnyckeln säger att de är vanliga i Norden och att de i Finland åtminstone finns i den "södra delen". Kartan visar en utbredning som sträcker sig typ mellan Kotka,Tammerfors och Åbo.  I Sverige är de konstaterade upp till Umeå. Nu kan vi notera att deras utbredning i det här landet är en bra bit norr om Tammerfors och alltså i höjd med nämnda Umeå. Men det betyder inte att jag gjort ett fynd man behöver skriva om i tidskriften Nature. Säkerligen har de påträffats tidigare på dessa breddgrader även i Finland och säkerligen finns de ännu längre norrut också. Allt handlar ju bara om att observera och registrera.

Norddvärgfotingar gillar lucker och lite fuktig jord där de kan mumsa på växtdelar. Kul att få en artning på ett djur som annars ter sig aningen anonymt och därmed blir en presumtiv kandidat för något jag lätt skulle kunna ignorera pga. den där latmasken.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar