Månen 7.11

Ibland blir nattsömnen kortare när det är fullmåne. 

Inte för att fullmånen gör att jag sover dåligt. Det känns konstigt att ha sämre sömn bara för att solen lyser på hitsidan av något som är mellan 356 000 km och 406 700 km långt bort och som jag dessutom inte ser i sovrummet.

Nej, det handlar förstås om att jag kan få ett behov av att gå ut med kameran för att ta ett fotografi eller två.

7.11 var månen som synes inte längre riktigt full. Men vädret var fördelaktigt.

Så jag plockade ut mitt gamla Canon FD 150-600 f5.6 och monterade en Canon FD 2x-A-extender på det.

1200 mm således. Har testat kombinationen många gånger förr men utan att nå särskilt tillfredsställande resultat. Den här gången tänkte jag också se hurudan skillnad det blir jämfört med RF 200-800. Jämförelser bör ju helst ske vid samma fotograferingstillfälle eftersom de atmosfäriska förhållandena ofta spelar stor roll.

Första bilden ovan är en enskild bild tagen med 80-talslinserna.

Här jar jag stackat 9 exponeringar i Photoshop. Orsaken till det är att enskilda delar av månen kan vara skarpa och andra oskarpa pga. ljusbrytningar i atmosfären. Sådana områden syns i den första bilden. Ljusbrytningarna böljar av och an vilket innebär att skärpan och oskärpan ständigt byter plats. Stackningen innebär att programvaran använder de skarpa delarna ur respektive exponering och då finns chans att merparten av månen kan framträda med bättre skärpa.

Slutligen tog jag några fotografier med det nya objektivet (nedan). 

Här är bilden mer beskuren eftersom 800 mm inte fyller bildytan med lika mycket måne som 1200 mm. 

Nu har jag än så länge inte bemödat mig om att göra en fokusstackning av bildmaterialet erhållet med den nya optiken. Så fotografiet nedan dras med en del "regional oskärpa".

- Men dragningskraften då?

... hör jag någon fråga. Är det inte den man sover sämre av?

- Vi människor består ju av närmare 60% vatten och alla vet ju hur månen drar med sig en tidvattenvåg runt hela jordklotet. Klart vi påverkas!

Men nä. Vattnet i vår kropp påverkas givetvis inte mer än resterande molekyler i kroppen. Dessutom borde vi i så fall påverkas varje gång månen passerar över himlavalvet och inte enbart när den är full. 

Utöver det utövar objekt i vår omedelbara närhet ständigt större gravitation på vår kropp än vad månen gör.

Bådaviken 1.11. Fågeltornet

Det ser ut som om en nästan fem decennier lång era är över.

Femte oktober möttes jag i den lokala Nykarleby-gruppen på Facebook av bild på delvis riven och igenbommad trappa samt skylt om att fågeltornet i Bådaviken är tillfälligt ur bruk.

Det gick nästan en månad innan jag själv kom mig iväg för att begrunda situationen. Under tiden har jag varit i kontakt med olika berörda parter för att reda ut exakt vad som föranlett detta samt hur framtiden för tornet kan tänkas se ut.

Att tornet sett sina bästa dagar råder det inget tvivel om. Men den bärande stommen är så vitt "vi" - dvs. talkokrafterna i Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) - kunnat konstatera i erforderligt skick. Smärre delar har under årens lopp bytts ut. Senast för ett år sedan byttes golvplankor och material på räcket.

Något direkt svar på om det är hela tornet eller vissa specifika och utbytbara delar i konstruktionen som dömts ut har inte erhållits.

Ett större renoveringsbehov är dock något som obönhörligt kommit närmare de sista åren. Dessutom är trappan brant och ska inte tas med slapp lattjo-attityd oberoende hur gott dess skick än skulle vara.

Tornet byggdes av föreningen med material som donerades av staden Nykarleby. Invigningen skedde 1978. En berättelse om detta finns här på Nykarlebyvyer.

Sedan dess har det berömda vattnet runnit under broarna och så småningom överfördes marken tornet står på från staden Nykarleby till Forststyrelsen.

JNN har förvaltat tornet och trodde sig också äga tornet. Men några dokument om vem ägaren egentligen är verkar inte finnas. Det var kanske mindre relevant då när det begav sig. Av den anledningen är det så att tornet nu rimligen också juridiskt ägs av Forststyrelsen. 

Den rivna trappan och förbommningen är utförd av en Forststyrelsen-anställd som dömt ut tornet ur säkerhetssynpunkt och skridit till verket med såg och kofot. Det står nu också klart att tornet landat i Forststyrelsens lista över rivningsobjekt och därmed så småningom rivs ner. Några planer på nytt torn finns inte och Forststyrelsen är en part som av såväl ekonomiska som ansvarsmässiga orsaker inte vill bygga eller ens förvalta fågeltorn.

Att uppföra ett nytt torn på platsen kräver utöver själva byggkostnaderna därmed också en ansvarstagande part samt godkänt avtal med och arendekostnader till Forststyrelsen. JNN är i skrivande stund knappast förmöget att åstadkomma detta på egen hand. Hur det ser ut från stadens håll är för tidigt att säga. Fågeltorn är måhända inte högst på åtgärdslistorna i dagens kommunala vardag.

Synd på många sätt. Observationsstatistiken från tornets 47 år är hyfsat omfattande och den långa perioden av datainsamling ser nu ut att huggas av. Ur vetenskapligt (ornitologiskt) hänseende är det beklagligt eftersom långa dataserier förmedlar verifierbara insikter om ekologiska förändringar på ett sätt som kortare observationsperioder självfallet inte gör. Här spelar också begreppet citizen science roll eftersom besökare noterat sina observationer i tornets gästbok.

Visst kan man även framöver bedriva ornitologisk observation i Bådaviken. Men metodiken spelar alltid roll beträffande jämförbarhet observationer emellan och därmed även hur observationsdata kan användas vetenskapligt. Bådaviken är dessutom ett område omöjligt att överblicka utan högt belägen utkiksplats. Under den gångna sommarens fågelinventering kunde jag konstatera att den absoluta merparten av arterna var möjliga att se eller höra från just tornet. Mer precis räkning och kartering behövde visserligen ske genom rundvandring i området, men för artantal och övergripande bild är tornet generellt mycket god observationsplats.

Tornet har också varit ett relativt populärt besöksmål i Nykarleby. Det vittnar både gästboken och kommentarer i sociala media om. 

Det ser med andra ord ut som om jag får hitta ny första maj-tradition och att eventuell medverkan i tornens kamp nu bör ske från någon annan utkikspunkt.

... åtminstone inkommande vår.

För man vet ju aldrig och hoppeligen kunde någon lösning dyka upp för en fortsättning på höghöjdsspanandet ut över Bådaviken. Det vore prima både ur ornitologisk synvinkel och för alla oss i lokalbefolkningen som gärna har tornet som återkommande utflyktsmål.

Bådaviken 1.11. Svamp och träd

Tolkar jag nätteckningen rätt bör detta vara vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, snarare än någon av förväxlingsarterna. Det nätliknande mönstret uppträder när vårtorna ramlat av i slutskedet av fruktkroppens existens. 

Här bör det vara violett geléskål, Ascocoryne sarcoides, som letar sig ut ur stammen på en död björk. Nu borde jag förstås försöka reda ut vilka lavarna är också. Den grönaktiga ska väl vara ordinär blåslav, Hypogymnia physodes, och den grå med bruna runda apothecier är rimligen grenkantlav, Lecanora pulicaris. Centralt i bild i anslutning till geléskålen till höger finns något som skulle kunna vara skrynkellav, men osäkerhet råder.

I den äldre strandskogen på gränsen mot granskogskanten lyste plötsligt dessa blad upp i mossan. Ekplantor konstateras numera allt längre norrut i landet. Hemma i trädgården är de vissa år många. Men där står ju en stor gammal ek. De allra flesta småplantorna brukar vanligen inte klara första vintern men en viss förändring är alltså i görningen. Ekarna har tydligen svalt den stora klimatförändringsbluffen med hull och hår och borde läsa expertutlåtanden i kommentarsfälten på sociala medier för att erhålla sanningen av personer som minsann inte hjärntvättats av empirisk och verifierbar observationsvetenskap.

Om det alls finns några ollonbärande ekar i närheten av Bådaviken vet jag inte. Skulle i så fall vara vid någondera sommarstuga några hundra meter bort. Men nötskrikor är förmodligen orsak till dessa två plantor och då kan ekollonen ha transporterats längre sträcka. Blir intressant att se om vintern överlevs.

 

Bådaviken 1.11. Djur

En grupp på ca 50 st änder var samlade i Bådaviken. Gräsänder, bläsänder och krickor.

Roligt att se bläsänderna. De syns i viken annars enbart under tidig vår och försvinner därefter men tycks återkomma på höstarna. Jag har allt för sällan besökt och spanat ut över Bådaviken den här tiden på året.

Makromojänger var inte medhavda. Vargspindeln, som ser ut att vara större piratspindel, Pirata piscatorius, är således fotograferad med telegluggen.

Besöket var kort och mest bara en liten lördagsutflykt för att erhålla frisk luft och se hur området såg ut denna vackra höstdag.

 

Bådaviken 20.9. Gambrus bipunctatus (?)

Det var nästan en månad sedan jag senast hade besökt Bådaviken. Då dokumenterade jag ett par kvadratspindlar i porsbuskarna (Myrica gale) på gränsen mellan de yttersta strandskogsträden och vad som kan sägas vara strandäng.

Försökte se om några kvarvarande och mer äggstinna kvadratspindelhonor kunde tänkas vara vid liv. Hittade inga. Ihopvävda blad som troligen innehöll äggsäckar fanns i alla fall. Men spindlarna verkade vara väck. Med andra ord döda.

Vad jag däremot råkade få syn på var denna parasitstekel.

Det är en kokongparasitstekel (underfam. Cryptinae) som klev upp på handen när jag försökte vrida porsbladen för att få den dokumenterad ur någorlunda lämplig vinkel.

Stekeln tillhör släktet Gambrus och om min än så länge, på parasitstekelforum, obestridda artbestämning är korrekt bör det vara G. bipunctatus. 

Kroppslängden är ca 6-7 mm.

Redigering 22.11.2025: G. tricolor ska inte negligeras i artbestämningsekvationen.

Vad G. bipunctatus parasiterar på verkar vara okänt enligt de källor jag hittills nosat reda på. Men de arter i släktet vars värddjur är kända parasiterar alla på fjärilslarver. Sannolikt gör även G. bipunctatus det.

Redigering 22.11. 2025: Hittade uppgifter om G. bipunctatus som kokongparasit hos ett antal arter bland nattflyn (fam. Noctuidae)

Bådaviken 20.9. Agelastica alni

Betänk att den här bloggen existerat sedan februari 2013 kombinerat med det faktum att jag synnerligen ofta rör mig i områden med alar (Alnus) där jag dessutom spanar efter småkryp.

Att allövbagge, Agelastica alni, inte dokumenterats förrän 20.9.2025 är smått anmärkningsvärt.

Visserligen skruppar (ljuger på österbottnisk dialekt) jag väl en smula. För jag är ganska säker på att larverna i det här inlägget är allövbagge. Men ändå liksom. Vuxna skalbaggar räknas väl lite mer på något sätt? 

Eller? 

Egentligen inte, förstås! 

Men alltså anmärkningsvärt att jag inte fotograferat vuxna allövbaggar förrän nu.

Det här året har de varit riktigt talrika på sina håll.

Bådaviken. Viltkamerabilder i augusti

Har varit ett långt uppehåll vad inläggsmakandet beträffar. Men det oaktat lever bloggen. 

Jag har helt enkelt inte haft tid eller ork att spendera energi åt det här internetskrymslet den senaste månaden.

Ifall du som läser det här inte följt bloggen kan jag till kännedom nämna att jag under sommarhalvåret gjort inventering och kartering av åkergroda och fåglar i Bådaviken, Nykarleby. Många av inläggen gjorda sedan medlet av april är således biprodukter av inventeringsuppdraget.

Som en liten del av inventeringen hade jag också viltkamera i ett undangömt hörn av glosjön som bildar central del i Bådaviken. Kollar du inläggen publicerade i juni och juli hittar du en del bilder och snack utgående från sådant som viltkamerorna dokumenterat.

En av kamerorna lämnades kvar i augusti och en bit in i september. 20.8 hade den dock fyllt minneskortet och således inte tagit bilder därefter.

Min förhoppning var att rördrommarna skulle komma förbi med ungar i släptåg. Några sådana fanns tyvärr inte på bild och rent allmänt var det ganska magert vad djurmotiv beträffar.

Krickor (första bilden) verkade dock befinna sig rätt ofta framför kameran i augusti. Tidigare under sommaren dokumenterades de endast enstaka gånger.

Mårdhund hade tidigare inte fastnat på bild men 5.8 kom två stycken förbi. 

Tyvärr får man tillägga.

Att mårdhund finns i området är ingen överraskning. Deras spår ser man allt som oftast under vinterhalvåret och arten är ju vanlig mest överallt häromkring. 

Det är dock bekymmersamt att de rör sig inne i vassen och även på hyfsat djupt vatten. Såväl ägg som fågelungar är absolut i farozonen.

5.8 gjorde också bruna kärrhöken (honan) en kort visit framför kameran. Tyvärr delvis skymd av den uppväxande vassen. 

Gräsand har varit vanligaste motivet under merparten av viltkameronas aktiva tjänstgöringsperiod.

11.8 fladdrade denna suddiga klump upp i kamerans synfält. På basis av totalt två bilder kunde jag trots otydligheten dra slutsatsen att det är vattenrall. 

Vattenrall dokumenterades av en annan viltkamera på samma plats, men riktad åt ett annat håll, tidigare under sommaren.

Inventeringen och karteringen då?

Jo den blev klar med tillhörande rapport i september. Områden där åkergroda lekt under året är kartlagda och samma gäller var den ena och den andra fågelarten huserat och häckat.