onsdag 25 maj 2016

Silltruts-inventering

Läser man dagspressen och diverse kommentarsfält under miljörelaterade artiklar får man snabbt konstatera att olika miljöundersökningar och/eller inventeringar är totalt bortkastade pengar och värre miljöterrorism än vad någonting annat kan tänkas vara. Med andra ord är "gröngölingars" rännande i naturen är skadlig för den samma. Senaste måndagskväll var jag således med ut på ett par fågelskär och terroriserade naturen.

OK. Nu är det kanske inte exakt riktigt just på det viset. Givetvis orsakar inventeringar och ringmärkningar viss störning hos häckande fåglar. Men dessa aktiviteter passas förstås in på ett sådant sätt att störningen ska bli så minimal som möjligt, så kort som möjligt, att inga fåglar eller ägg kommer till skada och att den ska bli effektiv ur vetenskaplig synvinkel - dvs. att inventeringen ska ge så exakta siffror som möjligt. Det här är heller inga arter som överger sina bon och lämnar äggen vind för våg som t.ex. havsörnar lätt gör ifall de störs vid fel tillfälle. 

Att inventera/räkna innebär att uppföljning av olika djurs populationer verkligen kan göras utan rena gissningar. Populationer är goda indikatorer på hur miljön mår och vilka trender som råder. Dessutom har vi allt ändå ett visst ansvar när det gäller andra organismer. Vi har ju trots allt försatt många av dem i trångmål och nu har vi närmast en viss skyldighet att också se till så att all tillgänglig kunskap finns tillhanda så att vi även kan hjälpa hotade djur.

Här i trakten var det dags för silltrutarna att få sina bon räknade. Silltruten lever lite farligt hos oss. De har genomgått en stadig minskning under relativt lång tid. Orsakerna är antagligen flera. Dels har de uppenbarligen varit relativt känsliga för miljögifter eftersom deras levnadssätt antagligen utsätter dem för skadliga doser. Ett sådant exempel är silltrutens övervintring i Afrika där de riskerar exponeras för kraftigare (giftigare) bekämpningsmedel och andra hälsovådliga produkter fortfarande i bruk.

Gråtrutarnas ökning är förstås heller ingen höjdare för silltruten. Dels väljer gråtrutarna säkrare och bättre boplats på holmarna/skären och dels tenderar den större släktingens predation på silltrut-ungar ställvis bli tuff.
Som grädde på moset har de två senaste säsongernas häckning dessutom gått väldigt fel och det blev oerhört magert med återväxten. Förra våren tog högvattnet en hel del bon och dessutom var det ruggigt kallt.

När vi räknade bona i måndags var de glädjande nog en aning fler än förra året. Det är en positiv detalj. Vi får hoppas att vattenståndet hålls i schack och att gråtrutarna inte beskattar silltrut-ungarna för hårt.

Det var förstås inte bara trutar som tillfälligt fick lämna sina bon. Några andra arter häckar på samma skär men mångfalden är tyvärr inget att skryta över. Några par vitkindade gäss var upprörda över vårt intrång och samma gällde ett par skräntärnor, enstaka fisktärnor, någon fiskmås. några strandskator och två par roskarlar. Ja, en knölsvan också förresten.

Kameran hängde med men det var verkligen inte alls mycket fokus på att fotografera. Stannade bara upp ett par korta sekunder och tryckte av några exponeringar. Det känns liksom så fel att fotografera i dessa sammanhang, men lite dokumentation kan kanske ändå inte vara helt galet. Därmed är dessa bilder heller inga "naturbilder" utan snarare bara snabba dokumentationer. Etiskt tvivelaktiga bilder i något slags hänseende eftersom man helt enkelt aldrig någonsin får störa häckande fåglar bara för att ta bilder av dessa. Men och andra sidan var det ju alls det som gjordes heller.

I form av biprodukter från inventering och som dokumentation kan bilderna kanske ändå få en viss upprättelse. Vad man däremot borde ha haft med sig var en mindre pocketkamera för att dokumentera andra fynd - t.ex. näbben av en vuxen fisktärna intill ett gråtrut-bo. De är rena rama rovfåglarna de där gråtrutarna. På tal om rovfåglar. Precis intill ett vitkindad gås-bo låg fjäderskruden av en gås. Havsörnen hade högst antagligen slagit gåsen på boet. Äggen var varma så partnern ruvade tydligen vidare.

Riktigt långt drar de inte iväg - fåglarna. Och de är kvickt tillbaka vid boet så snart man återplacerat sin akter i båten och börjar navigera bort från stranden.

Det viner av luft runt vingar och skränar, ja alltså skränar tokhårt, när vår största skränare tärna dundrar rakt emot en med kraft och fart. Mössa är bra att ha. Man kan förstås inte fokusera på luftanfallen eftersom man måste se efter var man placerar fötterna samtidigt som man spanar efter bon.

En skräntärna i skalpen är antagligen hyfsat smärtsam. Närmare än en knapp meter från mössan kom de ändå inte den här gången.

Kvällen blev effektiv och silltrut-bona räknades och markerades snabbt. Sedan återstod bara att stiga snett så att vattnet kom in över stövelskaftet när vi skulle i båten efter sista ilandtagningen. Den sista skärpan lämnade huvudet när sista boet registrerades där lite över elva på kvällen.


2 kommentarer:

  1. Under s.k. "viltvård" skjuts "vitfågel", utan hänsyn till vad det är för art, det skall omfatta måsar och trutar men tärnor kan nog också uppfattas som måsar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Orden viltvård och naturvård är svåra att sammanföra. Speciellt så länge ordet vilt är i parentes med ordet villebråd. Vilt inbegriper förstås en hel massa icke jaktbara djur men kopplingen till jakt finns obevekligen kvar. Att s.a.s. då vårda det jaktbara leder uppenbarligen inte sällan till ganska konstiga ageranden i förhållande till vad man tänker sig att naturvård är.

      Radera