Ett relativt effektivt sätt att hitta småkryp är att ta med sig ficklampa ut efter mörkrets inbrott. Man behöver i och för sig inte vänta tills det blir helt mörkt. Så fort skymningen fått lite fart börjar en hel del varelser röra på sig. De är då också ganska lätta att få syn på - förutsatt att man alltså har den där ficklampan. Spindeln ovan är en riktig dussinspindel i trädgården - Gongylidium rufipes - som jag fotograferat vid ett flertal tillfällen. Hanarna är hyfsat kännspaka i sitt orangeröda carapax med svart huvud. Morotsdvärgspindel heter den på svenska.
Gråsuggor är mer än bara gråsuggor. Jag menar bara att gråsuggor inte bara består av en art "gråsugga". Man har möjlighet att hitta ett antal arter även i Österbotten. Hur många vet jag inte just nu (måste läsa på) men för den som samlar artkryss finns det alltså en del att hämta här. Själv har jag hittills lämnat ordningen gråsuggor väldigt mycket åt sidan. Men kul att ha något att se framemot. Bildens gråsugga hade klättrat upp längs en alm-stam. Den är artad som Trachelipus rathkii - gråsuggan alltså - men jag är aningen osäker på hur det egentligen förhåller sig.
Här har vi Finlands nordligaste dokumenterade fynd av Theridion mystaceum (barkklotspindel). Den slog förra rekordet med 20 cm. Den på bilden är en hane.
Slutligen (för den här gången) en liten 3,5 mm lång skalbaggshane ur familjen Ptinidae - Tjuvbaggar... Om man hör till ett visst entomologläger vill säga. Det finns nämligen de som räknar tjuvbaggarna till underfamilj (Ptininae) inom Anobiidae (trägnagarna) också. Jag tänker inte lägga mig i den debatten.
Hur som helst. Ptinus subpilosus torde vara korrekt för den här lille gynnaren. Artbestämningen har jag fått via kompetent kunskap i ett skalbaggsforum. Hans artfränder gillar dött organiskt material och de kan t.ex. hittas inne i fågelholkar, men förstås även på ett flertal andra ställen där deras mat uppstår.
En släkting som man kan stöta på inomhus är Niptus hololeucus vars svenska namn är mässingsbagge eller gulhårig tjuvbagge. Notera de båda släktnamnen Ptinus och Niptus.
Med UV-ljus så kan man ju nattetid få fina bilder på skorpioner. Och tydligen skall en hel del spindlar och mångfotingar också fluorescera, om än inte lika spektakulärt som skorpionerna.
SvaraRaderaDOI: 10.1098/rsbl.2007.0016
Och tack för länken!
RaderaAbsolut!
SvaraRaderaUV-våglängderna är viktiga för många småkryp - även dagaktiva sådana. Fotograferandet av UV kan ske på lite olika sätt genom UV-belysning (lampa) och/eller reflektivt via "UV-mottaglig" kamera. Det senare är dock mer än bara vad det låter som. Vanliga kameror är avskärmade mot infrarött och ultraviolett med filter framför sensorn (alltså inte UV-filter man lägger längst ut på objektivet - något som ju är helt onödigt). Det internt liggande filtret kan opereras bort och då får man något som kallas fullspektrum-kamera. För att sedan ta fotografier så som ett bi t.ex. ser omgivningen (med mycket av uv-våglängder) måste man filtrera bort infrarött och stora delar av övrigt ljus. Dessutom borde man ha speciella objektiv eftersom de flesta av dem (eller deras linser) per automatik filtrerar bort uv-våglängder. Men det kan man kanske återkomma till. Jag är grymt sugen på att någon gång leta mig i sådana foto-riktningar.