I duvhöks-skogen

För en vecka sedan valde jag Tisskärssand som utflyktsmål och idag blev det skogen. Egentligen är det väl faktiskt kusten och havet man borde vara vid, ifall det är flyttfåglar som gäller. Men jag är ju inte så nogräknad med sådant. Skogen kändes som en perfekt miljö just idag. Mer än två timmar kunde jag tyvärr inte ge mig. Allt för kort, men ändå bättre än inget.

Hackspettarna levererade trumvirvlar. Den på bilden bearbetade dock en kotte.

Inne i den högre och tätare skogen regerar duvhöken. I den här skogen brukar järpar och orrar lämna sina visitkort i form av fimpar och fotspår. De har all anledning att hålla ett vaksamt öga öppet. Duvhöken är en riktig terrier och den sitter någonstans där uppe bland täta grenar och kvistar. Ytterst få saker undkommer ett rovfågelöga. Dessutom är duvhöken förstås sällsamt väl anpassad för högfartsjakt i det där kvistiga kaoset som en tät skog bjuder på.

Just nu är duvhökarna i full färd med bobygge (eller renovering) och familjeplanering. Ett av morgonens mål var att ta reda på om hökarna även i år är på G med att häcka på en plats jag något så när ringat in. Boet har jag aldrig sett. Jag har helt enkelt inte gått så nära att jag fått möjlighet att hitta boträdet. Men jag vet som sagt ganska väl var det är och väljer att stanna på behörigt avstånd. Det räcker gott och väl med att höra hökarna och på så sätt pejla in läget. Deras aktivitet i avslöjas ändå utan att man nödvändigtvis måste se så mycket. Fåglar vid boet får på inga villkor störas i onödan.

Det gick fint att smyga tyst idag. Duvhöksparet var på skrikhumör och tutade hejvilt sinsemellan. Passade på att röra mig medan de hojtade och däremellan stod jag still. Stannade som vanligt på behörigt avstånd och kunde höra deras ungefärliga rörelser och positioner på basen av varifrån deras läten kom. Honan var i princip ständigt på samma plats medan hanen flyttade på sig en hel del. Hans lite svagare, mer blygsamma läte, ljöd från olika ställen vartefter han rörde sig runt omkring. Plötsligt hade jag honom nära - i en tall kanske bara 30 meter bort. Kunde inte se honom men han bökade på med något för det prasslade högljutt. inom kort hördes ljudet av en kvist som knäcktes och direkt därefter kunde jag skymta honom flyga med byggmaterial i riktning mot den plats där honan fanns. Någonstans där bakom granar och tallar blev det ett himla liv när han anlände hem. Båda fåglarna tjöt intensivt.

Nästan omedelbart efter kvist-leveransen återvände han till trädet i min närhet. Den här gången satte han sig på en gren så att jag kunde se honom. Problemet var ju förstås att om jag kunde se honom så skulle han absolut kunna se mig. Mina ögon är ju hur sekunda som helst, jämfört med hans korpgluggar. Jag försökte att inte röra en fena. Problemet var bara att jag just då satt på huk med fötterna under aktern. En synnerligen obekväm ställning om man tänkt hålla samma position mer än några minuter. Kameran hade jag redan i ett tidigt skede hunnit rikta mot hökens håll och i den riktningen stannade kameran under hela den långa stund jag fick betrakta honom.

Det var inte byggmaterial han var ute efter den här gången. Nej, nu handlade det om tvagning och putsning. Omsorgsfullt gick han genom fjäderskruden med sin näbb. Samtidigt domnade mina ben och fötter. Några av de gånger jag brände av bilder hörde han kameran. Uppenbarligen satt jag ändå väl dold för honom men jag tog heller inga bilder medan han försökte komma underfund med varifrån spegelskramlet kom. Fokus fick jag sköta manuellt, för mellan mig och höken hängde en slöja av tunna grankvistar.

Till slut var mina ben ändå så pass borta att jag kände mig akut tvungen att försöka flytta på mig. I sökaren kunde jag skymta att han verkade ta sig en förmiddagslur. Då försökte jag lirka in mig (fortfarande på huk) bakom en granstam i närheten och efter en del vridande och vickande på fötterna lyckades jag tråckla min lekamen bakom granen.

Därifrån kunde jag också smyga mig bort och låta duvhökarna fortsätta med sina förehavanden.

När jag kom hem slog jag upp duvhök i Hans Hästbackas bok Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar (Svensk Österbottniska Samfundet 1993). Boken behandlar (kort beskrivet) ornitologi och natursyn på 1800-talet. Bodén och Stenbäck var två fågelintresserade herrar vars ornitologiska intresse numera syns i form av ägg och uppstoppade fåglar i Ostrobothnia Australis' samlingar. På deras tid var duvhöken en av de mest hatade och förföljda av rovfåglarna. I början av 1900-talet dödades omkring 10 000 duvhökar årligen - inte sällan med brutala och hejdlöst plågsamma metoder. 

Idag beräknas vi ha ca 5000 par i landet.