Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31.